Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4. Den 28 Oktober 1906 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
skulle förljufva hans snart annalkande ålderdom och
kanske ännu skänka honom en son och arfvinge.
Slumpen kom honom till hjälp, i det han vid ett
besök i ett af grannslotten gjorde bekantskap med en
tjuguårig dam, visserligen af adlig börd, men fattig och
ensam i lifvet, ätande nådesbröd hos släktingar och
intagande en underordnad ställning. Hon liknade så
mycket hans första gemål, att han ej kunde taga sina
ögon från henne, var blond som hon, blid och blyg,
med ett stilla behagligt väsen och af ej ringa
skönhet. Grefvens hjärta flammade upp, och när han
redan vid deras andra möte anhöll om hennes hand,
var det ej blott ett konvenansparti, utan han älskade
med hela sin själ och kände, som hade all
ungdomens glöd åter kommit till honom. Hon svarade icke
genast ja, utan såg skrämd och häpen ut och bad om
en dags betänketid. . Hon stängde in sig på sitt rum,
och man hörde utanför hennes dörr, att hon grät och
talade upprörda ord till sig själf, mellan djupa suckar
och snyftningar. Mot aftonen tvingade hennes tant,
hos hvilken hon vistades, sig in till henne, och efter
ett kort samtal, blef saken klar. Ett så lysande parti
var ej att afstå för den fattiga, hemlösa Rosalie. Hur
kunde hon betänka sig ett ögonblick!
Ja, hur kunde hon! Ingen mer än hon visste
hvar-för, eller om de visste det, fästa de ingen vikt
därvid. Med morgondagen fick grefven sitt svar, och det
blef ja. Han hade brådt, och väntans tider blefvo ej
långa, utan en månad därefter förde han bruden till
sitt slott.
I början var hon som ett undrande skyggt barn och
hade svårt att fatta, att hon var härskarinna till all
denna rikedom och härlighet. Gemålen tillbad henne
men den åldrande mannens kärlek skrämde henne,
och i hennes eget hjärta väckte det ingen genklang.
Mången gång kunde hon stå vid fönstret i sin
med praktfull lyx inredda boudoir och följa flodens
långsamma, evigt oförändrade lopp med en blick som
hade i sig en hungrande längtan efter att få föras
långt, långt bort med dess böljor.
Några månader lefde de i stillhet och ensam ro,
denna smekmånadstid, då han gaf så mycket af sitt
rika hjärta, men fick så litet tillbaka, mindre än han
själf förstod och anade. Det gjorde honom blott ondt
att hon aldrig skrattade, att den vackra, röda munnen
var så allvarligt sluten och att hon talade så litet.
Han kom på den tanken, att lifvet på slottet var för
ödsligt och enformigt för henne, som var så ung.
Han kunde ju ej begära, att hon skulle trifvas i denna
enslighet, därför att han vant sig därvid och tyckte
bäst om det så. Han frågade henne, om de skulle
vistas vintermånaderna i hufvudstaden. Det glimmade
till i hennes ögon, och hennes ansikte lyste upp. Ja,
det ville hon gärna — till den stora staden — se
människor, lefva lifvet — hon kände det så föga
annat än i sina drömmar och sin längtan. Glad åt
hennes glädje, nöjd att se henne lycklig, lämnade
grefven sitt lugna bo och sina vanor och drog med
henne till hufvudstaden, där han hyrt en möblerad
våning för vintern.
Nu blef det en rad af fäster och nöjen. Den unga
grefvinnan blef som förvandlad, den ljufva blygheten
och stillheten, som förut hvilat öfver hennes väsen,
voro som bortblåsta. Hon blef snart en af de mest
firade baldrottningarna, hon kunde aldrig få nog af
smicker och hyllning och hennes praktfulla toaletter
öfver glänste alla andras. Nu kunde de, röda läpparne
skratta, och nu felades henne ej talets gåfva. Som
yr och berusad jagade hon från nöje till nöje, och
inga makens milda föreställningar eller böner hjälpte.
— Låt mig lefva lifvet en gång, medan jag ännu
är ung, bad hon; lefde du det inte också en gång,
när ungdomsblodet rann varmt i dina ådror? Rår
jag för, att du är så mycket äldre än jag och glömt,
hur det är att vara ung!
Emellanåt gjorde han en hemställan, om det ej
vore på tiden att fara hem, han längtade och kände
sig trött.
— Inte än, bad hon, och när hon bad och med
en vacker rörelse knäppte händerna om hans arm
och såg upp i hans ansikte, kunde han ei motstå.
Men mot den sista tiden drog han sig ofta undan
och lät henne fara utan honom med vänner och
bekanta till fäster och teatrar. Så kunde hon vara bortå
långt in på nätterna, men han förebrådde henne
aldrig, han hade skaffat henne godt sällskap, hon var
i de bästa händer, ingenting kunde hända henne, och
hennes kammarjungfru, den snälla, trogna Metta, satt
alltid uppe och väntade på henne.
Det var då de möttes igen — han och hon, som ej
sett hvarandra på ett par år, men som en gång älskat
hvarandra och skilts under tårar och löften om evig
trohet. Fattig som hon, också han beroende af
släktingar, hade de inga framtidsutsikter haft. Man hade
förbjudit dem allt umgänge med hvarandra och sagt
dem, att för honom, en medellös löjnant, beroende af
en onkels frikostighet, fanns intet annat än ett rikt
par;i, och att för henne gällde också ett lämpligt
giftermål hela hennes framtid och lycka. Det var på
henne detta öde först gick i fullbordan, och han blef
utom sig af smärta och förtviflan, när han erfor
nyheten om hennes giftermål.
Det var af en tillfällighet han kom till hufvudstaden,
och han visste ej, att hon fanns där, den afton de
möttes på en lysande bal, dit hon följt med släktingar
till sin man. I samma stund de stodo framför
hvarandra, flammade deras aldrig slocknade kärlek åter
upp i full låga, och detta första möte blef icke det
sista. Som i yrsel lät hon sig besinningslöst föras
med, och till fästernas rus kom nu också kärlekens,
och hon drack af allt, allt i fulla drag ....
Men ändtligen en dag togo fästerna slut, säsongen
var till ända, och med en suck af djup
tillfredsställelse vände grefven ryggen åt detta oroliga, jäktande
lif, som syntes honom så tröttande, att det till sist
blifvit honom en plåga. Nu väntade han sig en tid
af lugn och frid i sitt eget hem, men den unga
makan hade fått smak på nöjen och omväxling, det var
som hade hon feber i blodet, och hon hade ingen ro
i det stilla hemlifvet. I ett svagt ögonblick hade han
lofvat henne fäster äfven om sommaren, xlå solen
stod högt på himmelen, rosorna prunkade i rikaste
färgprakt och vinrankorna klädde sig i grönskande
löfverk — och hur smeksam kunde hon icke vara
nu, när hon önskade något. Som en liten mjuk
kattunge smög hon sig intill honom och strök med sin
varma kind mot hans arm — och då kunde han aldrig
neka henne något.
Gäster kommo och gingo och aflöste hvarandra i
brokigt virrvarr på Altenburgs slott, och de gästade
själfva släkt och vänner rundt om. Men liksom
under vintern fann grefven sig alltför trött, och då fick
Rosalie fara utan honom, åtföljd af kammarjungfrun
Metta och en manlig tjänare.
— Snart har hon fått nog, tänkte grefven, och när
hon ledsnar på detta lif, får jag åter rå om henne
ensam. Och med detta hopp fogade han sig tåligt.
Så möite hon åter honom, som hon älskade, och
han kom äfven bland andra gäster på besök till
Al-tenburg, men endast under några få dagar, ty de voro
rädda att förråda sig eller att bli förrådda.
Mot hösten blef där stillestånd i nöjena, och det
efterlängtade lugnet kom. Men i det sommarsolen
bleknade och allt dog bort som förut glittrat och brusat
af glädje och lif, förändrades också grefvinnan Rosalie
på ett förunderligt sätt. I det gulnade löf föllo till
(Forts, å sid. 58.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
