Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 3 September 1905 - Ignacio Zuloaga. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
i sin kappa, med
kryckkäppen i ena
handen och
manuskriptrullen i den
andra, vandrar öfver de
kala kullar hans dikter
besjungit, spanande
bort och öfver dig med
en blick som stelnat
i inspirationens extas.
Anden är öfver
honom. Han ser syner.
En siare, uppfattad i
skapandets sekund.
Denna duk, liksom
Alcalden i
Torque-made, erbjuder en
ny face. af Zuloagas
konst, för hans
ämnesval in på nya
vidder. Han, som förut
ensamt förhärligat
skönheten och
styrkan, passionen och
blommorna, kjolarnas
yra, hvirflande
böljeskum, doften af
blåsvarta flätor,
klirrandet af picadorernas
sporrar, de bruna
blodfläckarne på
de-i as korta buffeltröjor,
trånfyllda suckar och
smattrande fanfarer,
bröst som spännas i
trotsigt mod och
barmar som häfvas
i rosig lycka — han
har nu börjat vända
sin håg åt det
dödliga allvaret, åt
meditationens stränga
E/,"/"’J"Ji-blekhet, askesen, lifsförnekelsen, det höga grubblet.
Här har han sålunda ännu en värld att kartlägga.
Och sedan? ! — Ack, vi få alla återvända till vår första
kärlek, förr eller senare, men en gång, en gång . . .
Det är alltid intressant att taga reda på en
bildad spaniors ståndpunkt till tjurfäktningarna.
Egendomligt nog polemiserades härom för ett tiotal år
sedan i en svensk tidning. De båda meningsbrytarne
voro professorn grefve Georg von Rosen och Spaniens
dåvarande sändebud i Stockholm markis de Grat de
Nantouillet. Med den förres kända djurvänlighet var
hans position gifven, icke så med den senare. Ty
m:r de Grat hade tiilbrakt större delen af sitt lif i
främmande länder, där corridorna anses stridande mot
de s. k. västerländska begreppen. Icke desto mindre
försvarade han nationalsporten med glödande
hänförelse och bestickande vältalighet.
Jag visste, att Zuloaga i sin ungdom själf stått på
arenan, lockad dit af ungdomlig bragdlust. Men mycket
vatten hade runnit sedan dess, och jag höll för troligt att
en mera mogen ålder dämpat hans lust för dessa
grymma nöjen. Dock, jag hade misstagit mig, ty så här
skrifver han bl. a. till mig för endast några dagar sedan:
"Hvad tjurfäktningarna beträffar, är jag icke af
eder åsikt, utan jag älskar dem öfver allt annat. Det
är sammanfattningen af karaktären, färgerna,
djärfheten, elegansen och noblessen, som på alla håll
omgifva eder uti detta ståtliga skådespel, så äkta spanskt.
Man får ju inte granska enskildheterna för strängt, ty
då är det klart att man ur humanitär synpukt måste
finna, att hästarna behandlas grymt. Men tänk på,
ZULOAGA: Matador Gallito nr ed familj.
att dessa hästar redan äro halfdöda, och att man utan
dem icke kunde fälla tjurarna! Finnes det förresten
inte äfven i jakten en grym sida?
Dock, jag vill icke söka öfvertyga eder, ty det
skulle ändå inte lyckas mig. Jag förstår eder så väl;
för att njuta af en corrida måste man vara född spanior.
Det är alldeles riktigt, att jag en gång haft för
afsikt att ägna mig åt denna konst, och jag har också
flera gånger försökt mig därpå — med större eller
mindre framgång. Men å ena sidan min stackars
moders motvilja härför och å den andra denna målning,
som jag älskar så högt, hafva tvungit mig att slå det
ur hågen. I alla fall är jag en hängifven amatör, och
ännu i dag, då tillfälle bjudes, händer det att jag tar
ett språng öfver barriären och svänger min capa."
Mulåsnedrifvarnes och smugglarnes vän,
gatupo-eternas och de vandrande filosofernas broder, gitanors
och sennoritors beau idéal är äfven picadorernas och
espadornas yrkeskamrat. Han hör till det fåtal, som
lefva såsom de predika!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
