Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49. Den 3 September 1905 - Ignacio Zuloaga. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
Gitanornas ögon, hvilka fladdra som mörka
sammetsfjärilar eller espadans blick, hvilken spikas
igenom dig likt tvänne stålnaglar. Glansdagern från de
stora vinkrusen, från honungsförsäljarens kruka, från
de prunkande klasarna i drufvomånglarnes rågade korg.
Den tysta musiken från Lidelsernas gata, där
färgerna sjunga i kjortlarnas stramade veck, i blommornas
kronblad, i vristernas böjning, i läpparnas hviskning.
Rytmen af spänstiga, tunnsulade steg i Mina tre
kusiner, de ystertglada skönheterna, hvdka bokstafligen
skrida ut ur taflan, de tvänne sista fixerande dig med
brännhett koketteri, den första vändande mot
systrarna sitt mantillakrönta hufvud, strålande af feminin
segervisshet, af sydliga breddgraders otämda
flicköf-vermod. Detta arbete syntes mig vara sista
Pariser-salongens oomtvistade hufvudstycke.
Lola sittande i stor stass med kamelior vid
barmen och uppslagen solfjäder, väntande på Pepe, den
sölaren. Det klarvakna chokoladfärgade ansiktet spelar
af gäckande munterhet, och hundvalpen bredvid henne
med spända öron och utsträckt tunga är af en utsökt
effekt. På ett annat porträtt, det af den bedagade
damen med den påsiga, apoplektiska fågelprofilen
under en hatt, prydd med blådufvopännor har han
äfven frått fram en egendomlig kontrast mellan den
blekfeta sennorans florhöljda, slappt lasciva uppsyn
och den lurfviga lilla moppsen pigga titt-ut.
Där vandrar Don M. de Segovia, folkpoeten, insvept
ZULOAGA: Trötthet. KHM : Bengt SUfrernmre
Att han påverkats af de gammalspanske mästarne
är obestridligt. Deras märgfylda, passionerade
skapelser stämma med hans eget temperament, och har
han dem ständigt under ögonen. På sina irrfärder
mellan Pyrenéerna och Sierra Nevada har han
nämligen lyckats sammanföra bortåt ett halft tusental dukar
från det nationella måleriets blomstringstid. Hans
sista förvärf var ett briljant porträtt af Zurbaran,
föreställande infanten Balthasar Carlos, en stor sällsynthet
för öfrigt då ju Zurbaran nåstan uteslutande valde
religiösa motiv.
Det Spanien, som Zuloaga framställer, har också
föga förändrats sedan Velasquez och Murillos dagar.
Ingenstädes i Europa hafva de pittoreska dräkterna,
folknöjena, arbetssättet, de religiösa ceremonierna
bibehållit sig så som här. De kosmopolitiska och
industriella elementen äro visserligen lika flackt
enahanda som annorstädes. Men med dem har Zuloaga
aldrig haft något obytt. Utan han har valt ett annat
umgänge: Tjurfäktare och danserskor, smugglare och
mulåsnedrifvare, vandrande poeter och gatumusikanter,
fullblodsandalusiskor och caballeros.
Han griper och kvarhåller alla dessa så midt uppe
i lefvande lifvet, att man oupphörligt söker påminna sig
hvar man egentligen mött modellerna. Jag tror mig hafva
sett hans hvitskäggiga, plirande Hycklare masa
öfver Toledos Zaccodover, det torg, som aldrig
passe-ats af någon människa som haft brådtom uti den stad,
där tid aldrig blir pängar; jag har
bestämt druckit zarzaparilla på Café
Colo-nial vid Puerta del Sol med den där
picadoren, hvars porträtt är tillägnadt
m:me Bulteau och den stående flickan
längst till vänster på "Matador Gallito
med familj" frasade en gång förbi mig
på Novedades i Sevilla, därvid med ett
svep bakifrån af sin oroliga solfjäder
totalt ödeläggande min bena!
Bakgrunden är för det mesta ganska
neutral, ofta endast skisserad. Hälst en
lointain af trädlös, vågig slätt i
grått-brunt-grönt med bärg i fonden, snöbärg.
Öfver detta en himmel med bolmande
inoln. Eller också någon gata, infattad
i förfallna hus med mörka fönster och
vittrade portiker. Och på denna scen
spelas stycket.
Senoritor i mogen högsommarfägring
med de mjuka lemmarna draperade i
lilipinska sjalar, i veckrika, böljande
sopande sidenkjolar inväfda med fält af
blommor, le från den skyddande
balkongen i trånsjuk indolens.
. Flickor med tänder, som lysa i
ansikten svartbrända af sol eller munnar,
som stå lackröda mot de kalkhvita
kindernas puder, dansa på estraden, dansa
tango. Berusade, hetsade af musiken,
af ljusen, af manzanillan, af åskådarnes
tillrop och handklappningar hafva de hunnit
till tangons sista moment: de våldsamma
stampningarna och de korta gallskriken.
Så sjunka de ned, andlösa, flämtande,
skälfvande som stöfvare efter loppet...
Est-ce un fantöme? est-ce une femme?
Un rëve, une realité,
Qui scintille comme une flamme
Dans un tourbillon de beauté?
Cette apparition fantasque,
C’est 1’Espagne du temps passé,
Aux frissons du tambour de basque
S’élan$ant de son lit glacé.
— 785 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
