Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 9 Oktober 1904 - Världens nordligaste slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
af släkten ville vika en tum, höjdes det rop om
blodskam, när Lucia gaf lifvet åt en son, och
ärkebiskopen som föist icke ställt sig ovillig för slutandet af
äktenskapsförbund, höll icke siånd mot släktens
kompakta mening I stället fann han på en annan utväg
att lösa knuten. Han lät fängsla Nils Lykke och
bragte honom om lifvet.
För den som har Ibsens teckning af Nils Lykke för
ögonen kan det vara af intresse att få del af följande
dokument. Det utgör en passus ur det bref som herr Nils
■urskuldande skref till svärfar under "skandalens" dagar:
"Vi vare hinanden saa hjærtelig begjærige og
af Gud saa ganske med vore Hjærte forbundne
og udi Aegteskab med hverandre forpligtet, at vi
os selv paa ingen Maade mægtige vare."
Ärkebiskopen lär ha tagit ännu ett steg på den
inslagna vägen. Endast en kort tid efter Nils Lykkes
död omkom Vincents Lunge under ett upplopp i
Trondhjem, och det är så godt som säkert, att bispen
hade ett finger med i spelet. I alla händelser
uppflammade fiendeskapen mellan honom och fru Ingerd
ånyo häftigare än någonsin.
Fru Ingerd uppnådde en mycket hög ålder. Ännu
-vid 80 års ålder finna vi henne med oförminskad
maktlystnad och oböjlig kraft härska på sin gård. Men
år 1555 företog hon sjöledes tillsammans med sin
dotter Lucia en färd till Bergen, hvarvid fartyget
förliste och alla ombordvarande omkommo.
Lucia hade en kort tid efter skandalen blifvit
gift med den skånske adelsmannen Jens Bjelke. Fru
Ingerd Römer och hennes make, rikshofmästaren
Gyldenlöve, hade båda varit de sista af sin ätt och
•Österåt kom nu med Lucia i släkten Bjelkes ägo.
Lucias son med Nils Lykke hade snart dödt, och
därför uppstod 3 inga arfstvister vid Jens Bjelkes
bortgång, utan gården öfvergick till hans och Lucias
son Åke. Om denne förtäljes det, att han
"Var deilig, beleven og mild
sagtmodig og rund dertil
oprigtig og kyndig i Guds ord,
månge smukke Bönner har han gjort."
Dessa "smukke Bönner" voro antagligen psalmer
■och tyda i så fall på en smak för vittra idrotter som
sedan återfinnes hos hans efterkommande. Af dessa
förtjäna sonen Jens Åkesson och sonsonen Ove att
minnas. Med Jens nådde Bjelkesläkten en ställning
som gjorde den till den mest betydande i Norge, och
Ove har utom det att han som duktig människa och
sann ädling värdigt kan ställas vid sidan af sin far,
i detta sammanhang det särskilda intresset af att vara
den som uppbyggde Österåts slott.
Jens Åkesson och hans son fingo båda en
mycket omsorgsfull utbildning vid utländska universitet,
och lifvet gestaltade sig för dem båda ganska lika.
De foro omkring vid utländska ambassader, skrefvo
vers, skäligen dillettantisk förrästen, och lefde hof- och
ämbetsmannalif. Herr "Offve" satt länge som
Lensherre i Bergen, och rimkrönikan förtäljer:
"Udi sytten Aar Bergenhus forestod
værendes Høvidsmand og Norges Kantsler god,
i Fromhed gudelig, i Straffen ikke strænger,
saa hver Månd havde seet, han havde tøvet længer".
"Hans kongelige Mayestatis til Danmarck oc
Norge høytbetroede Geheimeraad, Ridder, Norges
Rigis Canceller, Assessor in Collegio status oc den
høyeste Ret, Stigtamptmand öfver Trundnjems Amt,
den høyedele oc velborne Herre Herr Ottue Bjelke
til Østerraad" fick af sin andra gemål, Regitze Gedde,
impulsen till uppbyggandet af det slott, som ännu
står kvar. Fru Regitze lär nämligen vid ett besök
som makarne gemensamt aflade på Österåt hafva
uttalat som sin oförgripliga mening att hennes "Faders
Fjøs var smukkere end Österåts Herrestue" och detta
var mer än herr Ove kunde smälta. Den gamla går-
HUFVUDPORTALEN PÅ ÖSTERÅTS SLOTT med sin
inramning af vapensköldar.
den refs och åren 1654—56 uppfördes på ungefär
samma ställe för den efter dåtida fölhållanden
ofantliga kostnaden af 20,000 riksdaler det fyrkantiga,
fäst-ningsliknande slottet.
Trots förekomsten af renässansornament i många
detaljer hvilar det fullständig medeltidsstämning öfver
Österåts slott. En holländsk sjöofficer, Cornelis de
Jong som i slutet af 1700-talet besökte det, talar i sin
resebeskrifning med förvåning om dess "götiska stil,
smala dörrar, små fönster och trånga gångar, alldeles
som adelsslotten under medeltiden". Inom parentes
kan nämnas att han berättar, huru byggnaden var
omgifven af gamla lummiga träd, något som ju i våra
dagar icke är fallet.
Utan att på minsta vis vara någon ovanligt
framstående personlighet, var Ove Bjelke en mycket duktig
och välvillig man. Han omtalas som mecenat och
var lifligt intresserad för konster och vetenskaper.
När den genom sin resebeskrifning berömde Francesco
Negri 1664—65 gjorde sin rundtur genom de
skandinaviska länderna — under hvilken färd han bland
annat säger sig ha upplefvat att brännvinet frös för
honom — var han herr Oves gäst på Österåt. Han
ägnar dock icke många ord åt besöket, utan fördjupar
sig hellre i minnet om hur det om kvällarne dracks
i piästgårdarna där han tog in.
Rundt Österåts port sitta 33 vapensköldar som en
inramning. De betyda att Bjelkes till Österåt genom
gifte trädt i släktskap till 33 olika, mäktiga
adelsfamiljer. Från fru Ingerd härstamma genom hennes
döttrar alla betydande adelssläkter i Norge i senare
tid. Och på detta sätt löpa många minnets och
historiens trådar samman på det ensliga slottet.
Om Österåt är ännu att nämna, att det stundom
i senare tid icke aktats högt af sina ägare. En gång
var kapellet mjölkbod och den grafkammare, där herr
Ove tänkt att han själf och hans 3 gemåler i ro skulle
få sofva sin sista sömn, blef förvandladt till hönshus.
Dock har den nuvarande ägaren visat all pietet mot
det ärevördiga historiska minnesmärket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
