Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 9 Oktober 1904 - Världens nordligaste slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
PÅ ÖSTERÅTS BORGGÅRD: Från Trondhjems Historiske Förenings nyligen företagna utflykt till Österåt under ledning
af Arkivarien Koren.
Af närmast följande ägare äro flera bekanta.
Omkring 1400 ägdes gården af en viss Jakob Fastufsson,
hvilken antagligen var en svensk ädling (Natt och
Dag?) Denne hade förvärfvat gården genom
giftermål med Elsebe Ottesdatter Römer. Deras äktenskap
blef dock barnlöst, och vid herr Jakobs död kom
Österåt åter till Römersläkten. När under de sista
åren af 1400 talet rikshofmästaren Nils Henriksson
Gyldenlöve ingick äktenskap med Ingerd Ottesdatter
Römer, blef gården hans. Denna Ingerd Römer är
det som är hufvudpersonen i lbsens delvis ganska
ohistoriska men därför icke mindre gripande
skådespel, och med hvilken namnet Österåt därför är
närmast förknippadt för oss.
Fru Ingerd öfverlefde länge sin herre och man.
Under hans lifstid hade hon icke veterligt spelat
någon större roll, men när hon sedan satt som änka
och härskarinna på Österåts gård förstod hon att
tillvinna sig en ställning af sådan betydenhet, att den
gör henne till en alldeles enastående personlighet i
Norges historia. Myten har sedan förstorat och
förskönat hennes lifsverk därhän, att hon skulle varit
det sista kraftiga värnet för Norges själfständighet
och lrihet, men detta var långt ifrån fallet Hennes
bevekelsegrunder synas oftast kunna återföras till
en ganska småaktig maktlystnad, och hur gärna man
vill rädda det heroiska skimret om hennes person
kan man icke fritaga henne från beskyllning för
lumpen girighet. För att icke vara oräitvis bör man
emellertid äfven minnas, att fru Ingerd under den
politiska situation som rådde icke gärna kunde uträtta
annat än att samla — makt och penningmedel —
för framtiden och att hvad hon uträttade var förfeladt
först i och med den omständigheten, att hon icke
hade någon arftagare som fullföljde hennes
förberedelser. Det är det tragiska med alla som behöfva
mer än en lifstid för att lyckas och däiför misslyckas.
Ty hur mången har någon på hvilken han kan peka
och säga: Ille faciet?
Den lid — reformationstiden — till hvilken vi
med fru Ingerd bli försatta tillbaka är ytterst rik på
spännande och i dessa gråkalla omgifningar nog så
egendomligt verkande episoder. Främst faller fru
Ingerds egen gestalt i ögonen. Hon är hufvudet högre
än hela sin omgifning och alla böja sig för hennes
vilja, alla utom en, ärkebiskop Olav, typen för en
härsklysten, jesuitisk prelat, hvilken aldrig lät ett
gynnsamt tillfälle gå sig ur händerna att skaka på fru
Ingerds maktställning
När emellertid år 1532 Christian II blef fången,
fann ärkebiskopen det lämpligast att tills vidare stå
på god fot med fru Ingerd.
För att stärka sin maktställning fick fru Ingerd alla
sina döttrar bortgifta med danska adelsmän. En af
mågarna var befallningsmannen på Bergenhus,
Vincents Lunge, en man som nog passade förträffligt i
den underliga ensemblen, men som med sin lärdom,
sitt stormande häftiga lynne och sitt hänsynslösa
uppträdande snarast för tanken till Italiens condottièrer.
Hennes båda döttrar Eline och Lucia fingo göra
ganska romantiska erfarenheter. Eline blef bortlofvad
till den bekante Daljunkaren, en föregifven son till
Sten Sture, hvilken fru Ingerd hade den dåliga
smaken att understödja under hans sista äfventyrliga år
som upprorsmakare och landsflykting, och hvilken hon
förgäfves sökte rädda undan galgen när han 1528
stod tilltalad som tjuf i Rostock. Efter Daljunkarens
sorgliga ändalykt blef jungfru Eline gift med det
danska riksrådet Nils Lykke, som ungefär samtidigt
kommit till Norge, och som nu från sin gård på
Fo-sen utöfvade mycket inflytande. Eline dog redan
efter fyra år och för att se till hennes efterlämnade
små kom hennes syster Lucia i huset hos Nils Lykke.
Mellan henne och svågern uppstod ett
kärleksförhållande, och med den nya åskådning som
reformationen fört med sig, var omgifte med svägerska
ingenting otillåtet. Men af alla som hyllade den gamla
uppfattningen, och från den visade det sig att ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
