Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Den 13 Januari 1901 - Gamle Kamrern. Af A. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMLE KAMRERN
sig till något tillmötesgående. Och då slöt hon
sig desto häftigare till Lotten, liksom för att visa
mig hur mycken ömhet hon längtade efter. De
blefvo riktigt kära i hvarandra, kysstes och
smektes som skolflickor, men det passade icke riktigt
bra för kvinnor af deras ålder.
»Det gjorde mig ondt om henne, och jag
önskade ifrigt att godtgöra min försummelse. Men
hon undvek mig alltid, och med sin excentriska
natur hängaf hon sig slutligen så fullständigt ät
sin kärlek till Lotten, att hon knappt hade tanke
för något annat.
»Närmare två år hade gått på detta rätt.
Firman, vid hvilken jag var anställd, hade engagerat
en ny resande, och jag var dum nog att
rekommendera fru Linds pensionat åt honom. Han åt
middag där, men bodde där ej. Det var en vacker
karl, en riktig kvinnotjusare. Han hade något rent
af fängslande i sin blick, något hypnotiserande.
För stackars Ester blef det olyckligt nu, hon drogs
till honom mot sin vilja, hon gick som i ett
feberrus och glömde Lotten och allt för honom. Lotten
och jag blefvo oroliga och försökte skilja dem åt,
men det hade motsatt verkan.
»Det blef till slut alldeles olidligt, och han
hade varit här endast en månads tid, då jag
lyckades förmå min principal att skicka ut var Adonis
på handelsresa.
»Men samma dag han for, försvann också Ester.
Du kan tänka dig min och Lottens förtviflan. Vi
trodde, att hon följt honom. Dagen därpå kom
hon emellertid tillbaka, men i hvilket tillstånd!
Febersjuk, förkyld, förbi. Det var ohyggligt. Jag
förstod, hur det var, och sörjde djupt. Hon låg
till sängs en vecka, och när hon kom upp igen,
beslöto hon och Lotten s:g för att flytta.
»De hyrde en liten treflig dublett litet längre
upp här på gatan, i hörnet. Nå, tänkte jag, det
är kanske bäst så. Jag besökte dem där rätt ofta,
och de voro mycket vänliga och snälla emot mig.
Men det var i alla fall ej som förr. Ester hade
blifvit dyster, ett svårmodigt uttryck hade kommit
i hennes ögon. Ofta såg hon ängslig och förskrämd
ut. När våra blickar möttes, hade hennes ögon
ett så bedjande uttryck, att de kunde röra en sten.
»En tid därefter förkylde sig Ester igen, fick
hålla sig inne ett par veckor och var hes
länge efteråt. Under tiden hade vår resande
öfvergått till en firma i Göteborg. Vi ha sedan aldrig
hört af honom.
»Ester tog denna underrättelse ganska
likgiltigt, såsom det tycktes, men från den stunden var
hon dock icke lik sig längre.
»Jag mötte Lotten en gång på gatan, och
lyckades då förmå henne att omtala, hur det var,
och att Ester trots sitt visade lugn var gränslöst
förtviflad, ty hon väntade att bli mor. Den skurken,
hade bjudit henne på fäst — champagne .... Ah
man kan bli ursinnig, när man tänker på det!
»Emellertid var här ingen tid att förlora. Jag
följde med Lotten hem till Ester och sade henne,
att jag visste allt och bad henne att bli min hustru.
Hon skulle aldrig få höra ett förebrående ord från
mig, och jag skulle erkänna barnet som mitt. Ja,
ja, jag kan inte berätta allt, nog af, hon insåg,
att detta var det bästa, och så blefvo vi gifta.
»Från denna stund blef Ester densamma som
fordom. Vi voro nöjda båda två, ty vi hade
lofvat att glömma det skedda. Ytterligare ett rum
och kök blefvo sammanslagna med den dublett,
som Ester och Lotten hade, och det .blef vår
’våning’. De bodde för sig och jag för mig. Ett
egendomligt äktenskap i sanning !J
»Och så kom lilla Hanna till världen. Det
var rörande att se, hvilken gränslös kärlek Ester
slösade på sin lilla. Och, eget nog, så förde detta
barn Ester och mig närmare hvarandra. Vi kände
båda, att vi, trots allt, i grunden älskade hvarandra
innerligt, och att den dag skulle komma, då vi
fullt skulle tillhöra hvarandra. Detta blef oss
tydligare, när Lotten flyttade till Upsala, hon hade
blifvit transporterad till därvarande telegrafstation.
»Men människan spår och Gud rår. Jag hade
nu en gång kommit för sent och därvid blef det.
»Ester förkylde sig igen, fick svår hosta,
stickningar i halsen, och, fastän vi genast vände oss
till läkare, kunde intet göras. Det var
struplung-sot. Oron för att vi skulle skiljas gjorde, att isen
brast mellan oss, och det fins ej ord att beskrifva,
hur innerligt lyckliga vi sedan voro.
»Då först förstod jag djupet af hennes varma
kärlek. Hon omtalade, hur olycklig hon hade känt
sig öfver, att jag ej för längesedan friade till henne
hvilket gjorde, att hon såg sig försmådd och trodde,
att jag bara lekt med hennes känslor. Därför
slöt hon sig så lidelsefullt till Lotten för att liksom
finna ersättning för den kärlek, som hon gått miste
om från mig.
»Esters sjukdom grep omkring sig med en
förfärande hastighet. Och allteftersom döden närmade
sig, slöto vi oss närmare till hvarandra liksom fiir
att häjda dödens makt. Det var en sublim känsla,
som öfverväldigade oss, att vi icke kunde skiljas
och att vi skulle finna hvarandra igen i ett lif
efter detta.
»Med all sin sorg och oro var dock denna
den lyckligaste tiden af mitt lif. Men den var
kort. Innan lilla Hanna var årsgammal, dog
hennes mor i mina armar. *
»Jag behöfde icke lofva henne att sörja för
den lilla; hon visste, att jag skulle göra det för
hennes skull. Och jag har gjort det så, som jag
skulle ha gjort det för mitt eget barn. AH min
varma kärlek till Ester har öfvergått till hennes
lilla dotter. Nu är jag gammal, nu får du
fortsätta.»
Rörd fattade Axel den gamles hand. Detta
handslag innebar ett löfte, som tryggade Hannas
framtid.
* •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
