Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 16. Den 13 Januari 1901
- Gamle Kamrern. Af A. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Malm såg detta med nöje. Han tyckte om
denne hurtige och arbetsamme unge man och
önskade gärna att de skulle bli ett äkta par. Och
Axel arbetade oförtrutet för att få så goda
inkomster, att han kunde gifta sig.
Sålunda hade eit par år förgått. Di kom på
nyåret underrättelsen, att Malms syster blifvit sjuk
och bad få hjälp af Hanna. Hon for således dit
och var borta nära tre månader.
Under hennes bortovaro fortsatte Axel sina
täta besök hos Malm, och mången vinterkväll sutto
de och språkade till sent på natten. Axel lyssnade
med intresse till Malms berättelser från sitt
långa och skiftesrika lif.
En afton frågade Malm, hvarför Axel var så
bedröfvad. »Gick inte arbetet bra?»
»Jo, det fattas ej, men. uppriktigt sagdt, så
längtar jag efter Hanna. Hon har blifvit mig mycket
kär.»
»Ja, jag har nog märkt det.»
»Jag har länge tänkt säga det åt farbror, men
det har ej burit så till, och så ville jag först ha
litet bättre inkomster. Nu förtjänar jag så mycket,
att jag kan gifta mig, och jag är glad åt att nu
ha sagt detta åt farbror.»
»Ja, min käre Axel, jag har länge sett och
förstått, hur du ville ha det, och jag är glad åt
det, om du bara alltjämt sköter dig såsom nu och
är lika arbetsam.;>
»Tack, farbror! Och jag skulle arbeta dubbelt
så mycket, om jag hade Hanna. Men ...»
»Nå, hvad är det för ’men’?»
»Jo, jag vet inte, om hon vill ha mig.»
»Det blir ju bäst att fråga henne.»
»Man vill inte gärna göra det utan att vara
säker på att ej få en korg. Jag tror nog, att hon
tycker om mig, men så kan det vara långa tider,
som hon inte tycks fråga efter mig ett dugg. Så
var det nu, innan hon for. Jag hade annars tänkt
tala med henne då.»
»Alldeles som hennes mor», sade Malm med
en tankfull och vemodig blick ut i rymden. »Hon
är sin mor upp i dagen. Litet excentrisk,
hängif-ver hon sig uteslutande åt det som upptar hennes
tankar. Men icke nyckfull, nej, nej, tvärtom trofast »
»Så har jag också trott, men jag förstår henne
inte alltid.»
»Det blir väl bra med det, min gosse. Och
jag kan gärna säga dig. att hon älskar dig. Jag
lockade ur henne den bekännelsen, innan hon
reste, för jag vill ha uppriktighet.»
Och Äxel blef stormande glad åt denna
underrättelse.
De talade länge om detta ämne, som
intresserade dem högeligen båda två, och Malm
förklarade, att Axel ej behöfde oroa sig för
bosättningen, ty han, Malm, hade, alltsedan han för 10 år sedan
fick pension, ej behöft använda ett öre däraf, ty
han hade förtjänt sitt uppehälle med renskrifning,
öfversättningar, resebeskrifningar o. d. för
åtskilliga tidningar. »Pensionen blir Hannas hemgift»,
slutade Malm.
t •
*
Tiden nalkades, då Hanna skulle komma hem
igen. Det var en härlig vårdag, dà kamrer Malm
och Axel återigen sutto och språkade. Malm gick
oroligt af och an på golfvet, slutligen satte han
sig i sin bekväma hvilstol och försjönk i djupa
tankar en stund.
»Det är en sak, som jag vill tala med dig om,
min käre Axel», sade han slutligen och började
att återigen gå fram och tillbaka på golfvet. »Det
är nog det rättaste, att jag säger dig allt, innan
du träffar Hanna igen. Ser du», fortsatte han efter
en stund, »Hanna är icke min dotter.»
Axel såg öfverraskad ut, men svarade att han
höll af henne för hennes egen skull, fastän det nog
var tråkigt, att hon ej var farbror Malms dotter.
»Ja, visst är det så. Jag skulle ju ej heller
önskat högre, än att jag varit hennes far. Men
eftersom det väl ändå går därhän, att hon blir din
hustru, sä bör du känna hennes historia, först som.
sist. Jag måste då börja med att berätta min
egen till en del».
»Du vet», började den gamle berätta, »att jag
haft ett ganska omväxlande lif. Min far var
fanjunkare vid artilleriet i Göteborg och gaf mig
mycket god uppfostran. Men jag ville ut i världen.
Jag blef sjöman och har seglat på alla haf och varit
i många främmande länder, som du vet. Men så
tröttnade jag på det och kom på handelskontor,
först i London sedan i Spanien. Jag förtjänade
bra, men lefde upp det dumt nog. Så blef jag
tillbjuden en plats hos en af min principals
kunder här i Stockholm såsom korrespondent, och jag
antog platsen, ty jag kunde ju flera språk. Och
jag tyckte också, att det skulle vara roligt att
komma hem till Sverige igen. Jag var dessutom
45 år gammal och borde bli stadig.
»Och så kom jag hit och fick det mycket bra.
Blef med tiden bokförare hos firman, och de kallade
mig kamrer, gu’bevars.
»Jag inackorderade mig i ett pensionat på
Ladugårdslandet. Där bodde äfven Hannas mor och
några till. Hon hette Ester Wiberg och var
anställd vid en af våra större fotografiska atelierer.
Det var den älskligaste människa jag vet; nå ja,
hon och Hanna likna hvarandra som två bär. Jag
blef allvarligt och uppriktigt kär i henne. Jag var
då i min mannaålders fullaste kraft, och du skall
icke bedöma mitt yttre, sådan jag nu är. Vi
säll-skapade mycket med hvarandra, sympatiserade i allt,
ja, ja, det var en lycklig tid.
»Vi förstodo båda, att vi älskade hvarandra,
fastän vi icke talade därom. Jag ville icke, liksom
du nu, säga något, förrän jag kunnat spara ihop
till bosättningen och fått högre lön, som jag blifvit
lofvad. Men hennes lifliga natur hade svårt att
fördraga denna väntan, och därför blef hon ofta
rent af ovänlig mot mig. Det blef missförstånd
mellan oss ibland; jag drog mig då tillbaka, tyckte
mig vara en narr, som kunde tro, att en 27 års
flicka skulle bli kär i en 47 års karl, och så
förbittrade vi lifvet för hvarandra. Men så blef det
bra igen, tills nästa missförstånd uppstod. Det var
en nervös otålighet hos henne, som jag först senare
förstod.
»På detta sätt förflöto två år. Jag hade nu
så ställt för mig, att jag kunde gifta mig, men
under tiden inträffade en annan händelse.
»Pensionatet fick en ny inackordering, Lotten
Ågren, jämnårig med Ester. De bleivo genast
mycket goda vänner, och Ester visade mig
därefter mer och mer likgiltighet, utom ibland då den
gamla vänskapen för mig lågade upp igen. Hon
tyckte kanske då, att hon gjort mig orätt och ville
liksom godtgöra det. Det var allt ett fel af mig
att icke då gripa tag i den lycka, som räcktes mig.
men jag hade blifvit misstänksam, och det
afgörande ordet kom aldrig öfver mina läppar. Jag
har bittert ångrat det.
• Ester var stolt, hon kände sig förnärmad, efter
hvad jag sedan fick veta, och kunde icke förmå
— 244 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:36:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0255.html
