Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
vårt sätt, visa vi oss för det mesta som vi äro.
Mrs Vansittart, som kände världen och
människorna, behöfde icke någon upplysning af Percy
Roden om att han ej kände till kontinenten. När
man jämförde honom med andra män, som gingo
genom salen till sina rum eller sin klubb, syntes
det tydligt att han hade en viss stelhet som de
icke hade och saknade ett annat slags stelhet som
de människor få, hvilka bo och intaga sina
måltider på offentliga ställen. Mrs Vansittart kunde
mycket väl ha gissat till hvad slags uppfostran
Percy Roden fått. Ty den skola en man
genomgått sätter prägeln på honom för hela lifvet.
»Ni känner således ej till Haag?», sade hon,
i det hon tog tidningen och tittade i den med
tillräckligt intresse för att samtalet kunde fortsättas.
»Det är en intagande stad. Det är en af världens
hufvudstäder. Wien, S:t Petersburg och Paris äro
de andra. Madrid, Berlin, New-York — ja, de
äro ingenting».
Hon log, hälsade med en halft utländsk rörelse,
som skulle uttrycka tack och lämnade honom på
ett sådant sätt, att han kände lust att träffa henne
omigen. Det såg ut, som om hon kände den
hemlighet hvilken den andra världsmänniskan Tony
Cornish hade röjt, nämligen att man behärskar
människorna när man får dem att sakna något
och sörjer för att de fortfarande få sakna det.
När Roden gick igenom vestibulen, stannade
han och gaf sig i samspråk med portieren. Under
detta samtal gjorde han några små frågor om
mrs Vansittart. Denna dam behöfde icke själf
fråga något om Roden. Vi ha ju talat om att hon
reste med sin kammarjungfru.
»Jag ser, att er stora filantropiska plan nu är
ett faktum», sade. hon dagen därpå efter middagen.
»Jag intresserar mig mycket för den och
känner naturligtvis några af de personer som äro med
om den».
Roden log likgiltigt, men han var glad att
hon kände igen honom. Han var ännu ej så
bekant, att det ej roade honom att bli igenkänd.
Ingen människa är till den grad offer för sin
fåfänga som den, hvilken endast är en smula bekant.
»Ja», svarade han, »vi ha börjat få det i
ordning. Känner ni lord Ferrib}’?»
»Nej», svarade mrs Vansittart dröjande, »jag
har inte den äran».
»Ah, Ferriby är en präktig karl», sade Roden
vänligt. Mrs Vansittart såg på honom och gjorde
en liten bugning med hufvudet. Roden hade
dragit fram en stol och hon slog sig ned, efter ett
ögonblicks betänkande, framför den öppna elden.
»Det har jag alltid hört», svarade hon, »och en
stor filantrop».
»Äh, ja». Roden gjorde en paus och tog en
stol. »Ah, ja. Men Tony Cornish är vår högra
hand. Folk tycks hysa större förtroende till
honom än till lord Ferriby. När Cornish ber om
någonting, gifva alla mycket villigt. Han tar
saken affärsmessigt och är rask i vändningarne, och
det blir i längden det bästa».
Percy Roden syntes hågad för att bli
meddelsam och mrs Vansittarts ställning var synbarligen
uppmuntrande. Hon lutade sig åt sidan öfver
stolkarmen och såg på sitt sällskap med en viss
uträkning i sina intelligenta ögon. Hon tänkte
kanske att detta ej var den slags person, som man
vanligen finner upptagen af filantropiska företag.
Det är troligt att hennes tankar voro sådana och,
som så ofta är fallet med tankar, tyst förmedlades
till Roden, ty han fortsatte oombedd att förklara.
»Det är egentligen icke välgörenhet, förstår
ni», sade han. »Det har snarare karaktären af
fackförening. Detta är en praktisk tid, mrs
Vansittart, och välgörenheten måste hålla jämna steg
med framåtskridandet och hålla sig själf vid lif».
Det var något i hans sätt som gjorde det
troligt att han användt samma argument förut.
»Och hvem är mera eder medhjälpare i detta
stora företag?» frågade damen, som med sitt köns
slughet höll honom kvar vid det ämne, för hvilket
han tydligen var djupt intresserad. De mest slipade
kvinnor behandla män på detta sätt, och de
veta vanligen hvilket ämne som mest intresserar
en man — nämligen han själf.
»Herr von Holzen är den viktigaste», svarade
Roden.
»Äh», sade mrs Vansittart och såg in i elden,
»och hvem är herr von Holzen?»
Roden gjorde ett ögonblicks paus och damen,
som halft likgiltigt betraktade brasan, märkte
dröjsmålet.
»Ah, han är vetenskapsman, professor vid ett
af universiteten här, tror jag. I alla händelser är
han en mycket skicklig karl, analytisk kemist o. s. v.,
förstår ni, det är han som gjort den upptäckt som
är grunden för vårt arbete. Han har alltid varit
intresserad i malgamit och han har nu lyckats få
reda på hur det kan tillverkas utan skada för
ar-betarne. Ni förstår, att malgamit är ett
hufvud-ämne vid papperstillverkning, och världen, kommer
aldrig att behöfva mindre papper än nu, men väl
mera. Se på alla dessa tons som dagligen gå
genom posten. Papperstillverkningen är en af
världens storindustrier och utan malgamit kan man
i dag icke göra papper med förtjänst».
Roden syntes ha detta ämne på sina fem
fingrar, och om han talade utan entusiasm så
var det troligen af det skäl, att han så ofta yttrat
samma saker förut.
»Jag är mycket intresserad», sade mrs
Vansittart på sitt halft utländska sätt, hvilket var
ganska behagligt. »Berätta mera om det».
»Malgamitarbetarne äro», fortsatte Roden
helt villigt, »lyckligtvis få till antalet och de äro
mycket skickliga. Man finner två å tre stycken
i fabriksstäder — Amsterdam, Göteborg, Leith,
New-York och till och med Barcelona.
Naturligtvis finnes det många i England. Vår plan är i
korthet att samla ihop dessa människor och bygga
en fabrik och bostäder åt dem — att faktiskt af
dem skapa en fast korporation och så förse hela
världen med malgamit».
»Det är en stor plan, mr Roden».
»Ja, det är en stor plan. Och jag tror att den
är baserad på riktig grund. Dessa människor
behöfva räddas från sig själfva. I sin nuvarande
existens betalas de väl. De arbeta i en lifsfarlig
industri och veta det. Det finnes ingenting mer
demoraliserande för den mänskliga naturen än
medvetandet därom. Deras lif är kort och de vilja
göra det så gladt som möjligt».
Roden gjorde en paus och slog ut med
händerna med en gest af ytlig harm. Han hade så
när tillåtit sig att bli entusiastisk.
»Det finnes intet skäl», fortsatte han, »hvarför
de icke skulle bli en lycklig och respektabel
yrkes-klass. Det första vi ha att lära dem är att deras
industri är jämförelsevis oskadlig, som den
kommer att bli med von Holzens nya process. Det
andra tänker jag skall följa helt naturligt.
Förändrade lefnadsförhållanden skola förändra
människorna själfva». ("Forts 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
