Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER.
Af S. H. Merriman.
I hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens vandring genom några trånga, ruskiga gator i Haag, i afsikt att aflägga
ett besök hos en döende. Af denne köper professorn för tusen gulden ett dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck,
tager professorn pängarne ur hans hand och stoppar dem tillbaka i sin plånbok.
Andra kapitlet börjar med en skildring af ett sammanträffande mellan den från Indien som segrande hjälte återvändande
major White och en gammal bekant till honom, Tony Cornish, en modärn man ur societeten. De följas åt till den senares
onkel lord Ferriby, för att hälsa på husets unga dotter miss Joan. De finna henne upptagen med arbete för ett
välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Välgörenheten går ut på att förmå folk att på lördags e. m. låna ut sin velociped till
fattiga biträden. Miss Joan omtalar lordens senaste välgörenhetsprojekt. Det är en stor internationell affär, som har till mål att
lindra malgamitarbetarnes svåra lott.
I tredje kapitlet har herrskapet Ferribys en »at home», hvarvid lorden framlägger denna sin plan. Som medlemmar af
direktionen föreslås och antages med acklamation lorden, Tony Cornish, major White, upphofsmannen till projektet mr Percy
Roden och professor von Holzen
Fjärde kapitlet återgifver att börja med en interiör af det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag.
Under vintern — den glada säsongen i Haag —
finnes det vanligen ett visst antal gäster på detta
hotell. Vid den tidpunkt det nu är tal om bodde
mrs Vansittart där med sin kammarjungfru. Mrs
Vansittart brukade intaga sin middag vid det lilla
bordet nära kakelugnen, en praktfull inrättning af
stål och koppar, hvilken står så godt som midt i
den mindre matsalen som användes om vintern.
Mrs Vansittart tycktes därtill vara hemmastadd
på hotellet och utbytte hälsningar med några herrar
ur corps diplomatique. Hon var en behaglig,
mörklagd kvinna med djupa bruna ögon, som
betraktade världen utan större intresse. Man kände
på sig att det inte var en kvinna som slösade all
sin uppmärksamhet eller alla sina tankar på en
lyxhund, som de många damer hvilka resa
ensamma med sin tjänsteande på kontinenten.
Kanske denna ungefär trettiofemårs dam föredrog att
ha tråkigt framför att låta sitt lifs intresse gå upp
i omsorgen för ett fyrbent föremål. Kanske hade
hon inte alls tråkigt. Man kan aldrig veta.
Am-bassadherrarne kastade förstulna blickar på henne
öfver sina böcker eller tidningar och undrade hvem
och hvad slags person hon kunde vara. De visste
i hvarje fall att hon ej intresserade sig för dessa
den stora världens angelägenheter, hvilka hvarken
hvila dag eller natt och röra ärenden som löpa
med spasmodisk fart och alltid kunna taga en
förvånande vändning. Detta var ingen politisk kvinna,
hvad hon än månde vara. Hon kunde konversera
på flera olika språk om sådana ämnen som operan,
den senaste boken eller en gammal tafla och därpå
försjunka i en slags väntans tystnad. Vid
trettiofem år är det kanske inte klokt att allför tåligt
vänta på det som för en kvinna gör lifvet värdt
att lefva. Mrs Vansittart såg emellertid inte ut
som en kvinna hvilken väntade på något ovisst.
När mr Percy Roden anlände till hotellet,
visade man honom vid table d’hoten till ett litet
bord emellan mrs Vansittart och sekreteraren vid
belgiska legationen. Percy Roden kände
instinkt-messigt att han väckt mrs Vansittarts intresse —
instinkten kallas kanske fåfänga, hvilken kommer
så många män att inbilla sig så mycket. När
Roden följande afton återvände från en arbetsam
dag i Scheveningen, kunde han ej låta bli att
halft titta efter en hälsning, hvilken han också till
hälften fick. Samma afton tilltalade mrs Vansittart
kyparen på engelska hvilket t3’dligen var hennes
modersmål, och detta hörde Roden. Efter
middagen hade hon slagit sig ned i salongen. En
kvinna skulle genast iakttagit hur lätt mrs Van-
(Forts från n:o 5).
sittart gjorde det för mr Roden att, när han gick
förbi, stanna och bjuda henne en engelsk tidning
som just kommit med aftonposten. Sådant är sa
ofta så tydligt, att det är en societetsplikt att
inte observera det.
»Tack», svarade hon. »Jag tycker om
tidningar. Fast jag ej varit i England på många år
intresserar jag mig för hvad som rör mitt
fosterland».
Hon hade ett ledigt och naturligt sätt, utan
denna fläkt af alltför plötslig förtrolighet som är
karaktäristisk för vår generation. Vi tillåta oss
gärna att känna oss alltför mycket hemmastadda.
»Jag har däremot», svarade Roden med sin
trötta min, »aldrig förrän nu varit annat än i
England eller engelska kolonier».
Hans röst
hade en
ihålig klang.
Ehuru han
var lång och
axelbred
tydde icke hans
hållning på
en kraftig
fysik. Mrs
Vansittart
såg hastigt
påhonom när
hon mottog
tidningen ur
hans hand.
Honhade
stora, tankfulla
ögon och
undrade tydligen hvarför
han rest till
kolonierna
och hvarför
han
åter-vändt därifrån. Rodens
utseende
vittnade icke om
att han uppe- ,Taci,_
svarade hon, »jag tycker om tidningar»
hållit Sig 1
kolonierna. Han var faktiskt en person som kunde
umgås i hvilket sällskap som hälst. Och det är
sannolikt, att mrs Vansittart med sin raska
uppfattning strax bedömde honom fullkomligt riktigt.
Trots våra kläder, trots vårt uppträdande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
