Betty gick smågnolande runt det festligt dukade middagsbordet. Hon rättade på en silvergaffel och strök över den glänsande duken. Hennes tankar voro inte hos gästerna som väntades, hon tänkte på Sven och hans hustru.
Det är på femte månaden nu, sade hon sig glatt. Måtte Bess bara vara försiktig. Inte äta något dumt eller ligga för mycket. Sådana där ungdomar äro så oförståndiga. Barnet vilar minsann inte så tryggt som man tror under sin moders bröst.
Och Betty lade handen över sin egen svällande modersbarm. Det föreföll henne ibland som om hon själv bar pa detta nya liv. Ack, hon skulle velat för- nimma tyngden igen, höra dess rörelser, känna ett litet oroligt hjärta picka och klappa under sitt eget. Naturens stora under var förbehållet kvinnorna. De borde vara mycket lyckliga. Och jag - jag är verk- ligen lycklig, tänkte Betty ånyo.
Hans kom in.
-Är du inte klädd än? De komma strax, an- märkte han.
Betty förde handen genom sitt rufsiga hår. Hon stack med en litet skuldmedveten min fram en fot, på vilken en röd toffel dinglade.
-Jag hade så när glömt det, sade hon. Jag får skynda mig då.
Hon strök honom över håret.
-Farfar, sade hon med ett leende.
-Du gör mig gammal, sade Hans tungt. Det låter som om livet vore slut. Farfar och farmor. I solnedgången.
-O nej, sade Betty. Nu börjar det tvärtom på nytt. Här skall komma små barn igen och springa med lätta steg och skrika - skrika.
Hon höll bada händerna om sitt svallande hår och skrattade med tindrande ögon.
-Skynda dig nu, sade Hans.
-Ja visst.
Hans gick in i sitt rum. Han tände en cigarrett och blev stående framför den öppna brasan. Han såg för sig Bettys glindrande ögon. Hur kunde hon alltid glädja sig? Han kände sig gammal, torr, ur- kramad som en använd citron.
Gotthard kom in helt stillsamt. Han stannade framför spegeln och knöt omsorgsfullt en brokig halsduk med små figurer på, som liknade ilskna drakar. Hans vände sig om och gick över mattan. Bakom Gotthards unga, litet självbelåtna ansikte såg han i glaset sitt eget närma sig. Det var en gåtfull mask av en medelålders herre, med trötta ögonlock över melankoliskt blickande ögon och hår som vitnade vid tinningen. Det borrade inom honom:
Detta är jag och min unge son.
Löven hängde vissnade kvar på familjeträdet, medan nya skott ständigt sköto fram. Hans son, gossen som stod här, skulle en dag med svidande hjärta uppleva detsamma, känna samma ångest in- för ett åldrat ansikte tätt bakom ett ungt och blomst- rande. En rad av ansikten, vilka speglade sig i tidens vatten, som obarmhärtigt gled vidare, till sist ut- suddande dem alla bland en lek av vidgade ringar.
-Är det bra nu? sade Gotthard och vände sig
-Du är mycket chic, svarade Hans ironiskt.
-Det är sista modet, sade Gotthard. Det är så här - litet demoniskt.
Jaså du vill vara demonisk, tänkte Hans. För vem? För Angela naturligtvis.
-God dag, här äro vi, hördes Angelas röst borta vid tröskeln.
Hon var klädd i något ljusblått, som himlen. För första gången tyckte Hans att hon föreföll riktigt fullvuxen. Petra kom in. Hon hade en stillsam be- haglig gång. Det såg knappast ut som om hon rörde sig.
De äro på något sätt nya för mig, tänkte Hans,
då han hälsade på dem.
