Petra brukade aldrig rulla ned sina gardiner om kvällarna, då hon tände lampan. När det blev skym- ning, tyckte hon om att från den cirkel av ljus lampan slog omkring hennes plats se ut genom fönstren. Skymningen där utanför fick då ett lätt blått skimmer. Hon skymtade trädens tjocka stam- mar, gångarna av grus, som voro som svarta streck, och de breda grenarna, som på ena sidan av huset sträckte sig ända fram till fönstret. En oändlig ljuv ro och stillhet kom då över henne, där hon satt med en bok i knäet. Det var som om skymningen förde med sig denna ro.
Men ibland lyste månen med ett vitt och sällsamt sken. Den förvandlade parken och kom allt att skimra. En fågel, som ännu ej fått ro, flög förbi, en silverfågel med vingarna bestänkta av månsken. När den försvunnit, blev allt åter stilla. Under träden i parken vilade skuggor, som om en hjord av får skockat sig samman med de ulliga pälsarna tryckta intill varandra.
Då tyckte Petra att hela den stora världen var så fjärran. Eka var en ö, utkastad i rymden, ett ensamt skepp som gungade fram, medan några människor slöto sig samman på dess däck, sakta viskande med varandra. De kunde ej komma över till någon strand. Den andra stranden, om den fanns, försvann i ett hemlighetsfullt dunkel. Därför måste dessa män- niskor ständigt hålla samman. De kunde inte springa så långt ifrån varandra, då skulle vattnet dragit dem till sig.
Petra själv, Angela, arrendatorn, Adèle och Josef, predikanten, de hade allesammans hamnat här på Ekas ö. Hösten slog sina grå duvovingar omkring dem. De rörde sig långsamt, som skuggorna under träden, skockade sig ängsligt samman, när höst- stormen kom farande, smögo sig åter ifrån varandra. och grepo sedan på nytt efter varandras händer.
Petra sökte ibland skaka av sig denna stämning, som ville bemäktiga sig henne särskilt om aftnarna. Då fördjupade hon sig i boken. Ansikten och röster stego upp emot henne från dess blad. Men också bokens varelser gledo gärna in i denna hennes värld. Deras drag och karaktär fingo tycke av dem hon ständigt såg omkring sig. Och ur töcknet höjde sig Ekas bruna gård med fönster som stilla blickande ögon och med en vid gårdsplan, vilkens kiselstenar och grus med en klingande ton återgåvo glidande fotsteg.
En kväll när Petra satt så innanför mörknande fönsterrutor, kom hennes bror Hans in på gården. Han hade strövat omkring på landsvägen och inte alls tänkt sig till Eka. Men så med ens hade han sett gården framför sig. Ljuset lyste så vänligt och lockande därifrån och han gick dit. Där han stod på gården, fick han se Petra inne i biblioteksrum- met. Hon satt stilla och såg rätt ut, men han förstod att hon inte kunde upptäcka honom.
Han granskade henne ivrigt, nästan längtansfullt. Vad tänkte hon på, hans syster? De träffades inte så ofta nuförtiden, alldeles för litet. Vad hon var lik deras mor! Samma kastanjebruna hår, vita panna, mörkblå allvarsamma ögon. Och så gestalten, som hon höll så rak. Han kände en hemsjuk trånad efter sin mor, en känsla som han aldrig haft, medan hon levde. Hans liv flöt fram i en smal fåra, som han tyckte sig se tunnas av alltmer. Ofta trodde han att han snart skulle dö. Och döden? Var den bara mörker med jord som fyllde munnen, eller var det en öppen dörr till strålande ljus? Han kunde frågat Betty därom. Men han ville det inte. Han före- ställde sig att Betty likt en växande planta skulle tränga upp genom rymdens tomhet och in genom himlens tak och fortsätta att frodas och blomstra sitt jordiska liv också i en annan värld. Döden skulle icke ha makt att förstöra eller ombilda henne.
Skulle han gå in till Petra? Han tog ett par steg framåt. Så drog han sig åter tillbaka i skuggan av huset. Någon hade öppnat dörren till arrendators- bostaden. Han kände igen arrendatorn. Han gick ut på gården. När han kom förbi Petras lysande fön- ster, stannade han ett ögonblick. Från platsen, där Hans stod, såg han Tord Holmströms ansikte. Tords ögon voro fästade på Petra där inne. Hans ryckte till. Det där uttrycket av åtrå kunde han icke miss- taga sig på. Så gick arrendatorn vidare ned mot ladugården.
Kunde arrendatorn vara kär i Petra? Hans små- log litet ängsligt. Sådant hade hänt förr. Det var bara så tokigt. Hans mindes den där historien med Tage Ehrencreutz. Men det var en helt annan sorts människa. En ung elegant med en liten damring på fingret. Vad Hans avskytt honom! Han kände sna- rare sympati för arrendatorn. Tord Holmström hade ett vackert leende. Ja, nyss då han stått där med ljuset från fönstret över sitt ansikte, hade han lett så - så där intagande. Kanske kunde det tilltala en i kvinna som Petra?
Men Hans ville icke stå här längre osedd. Om arrendatorn komme tillbaka och plötsligt finge syn på honom, skulle han känna sig som en spion. Tack så mycket! Hans öppnade förstugudörren och steg in. Då han kom i dörren till salen, vände sig Petra om i biblioteksrummet innanför, med ett uttryck av väntan. Hade hon tänkt på någon annan?
-Ack, är det du, Hans? sade hon blott.
Hans slog sig ned vid det långa bordet, där Petra själv satt intill de gamla planschverkshögarna från kammarjunkare Löwenströms tid.
-Jag tänkte bara hälsa ett slag, sade han. Vad bar du egentligen för dig, Petra? Vi ses så litet.
-Å ingenting, svarade hon med en liten suck.
-Du trivs här?
-Ja.
Petra sträckte ut armarna, sedan sköt hon liksom otåligt undan några röda folianter med heraldik och adelsvapen.
Står arrendator Holmström där ute nu? tänkte Hans ofrivilligt.
-Ibland känns det som om själen sov inom mig, sade Petra. Allting flyter samman, förstår du Hans. Nattens drömmar och livet om dagen. Det är bara en tunn vägg som skiljer dem åt. Är det inte under- ligt?
-Nej - jo, sade Hans.
Han kände det ofta på samma sätt själv. Det var det märkliga med Petra att hon alltid kunnat ge ord åt det som rörde sig inom henne. Att förmå det måste vara en lättnad. Hans tankar och känslor kilade in som i en råttfälla. En smäll, och den finur- liga mekanismen slog igen bakom dem.
-Vad läser du?
Hans sträckte fram handen och tog boken. Det var "Pelham eller En gentlemans äventyr, roman av Edward Lytton Bulwer". Den hade deras mors namn på ett brunt blad framför titelsidan, hennes flicknamn. Irene von Hubert stod där med runda snirklade bokstäver. Det rörde honom på något sätt. Också det att Petra läste den. Vad kunde hon finna i denna urmodiga och långrandiga krönika? Hon hade redan hunnit till "Åttiofjerde Kapitlet ".
- Så långt bort vi ha kommit, sade Hans från- varande. Det är sekler sedan vi lekte här som barn.
Nu är jag en gift gammal herre med tre barn, och du...
-Och jag... upprepade Petra litet vemodigt.
Hans såg pa henne. Och hon? Ja, hon var allt- jämt ensam. Det var sant.
Någon öppnade dörren bakom honom och steg in. Hans vände sig om. Angela kom fram i lamp- skenet.
-Vet ni vad, sade Angela och slog sig ned hos dem. Jag var inne hos Adèle. Josef, predikanten, spelade på orgel. Det var så vackert.
- Ha ni en predikant här?
Angela berättade om hur kolportören kommit resande. Hans satt och betraktade Petra och Angela. Ett sådant starkt tycke de hade av varandra! Angela var bara en yngre Petra, en yngre och gladare. Hans fick en beklämmande känsla av att Petra på något sätt blivit övergiven. Thomas Meller! Men honom hade hon väl glömt. Eller hade hon det inte? Peter hade en gång sagt med eftertryck: "Tänk, att kunna resa ifrån Petra." Deras Petra! Men hade inte också bröderna övergivit henne? De hade sitt, sina famil- jer, barnen... Petra hade blivit lämnad åt sig själv. Var det inte i känslan av sin ensamhet, som hon tagit Angela till sig den gången? Men var hon ändå nöjd nu? Om hon nu sträckt ut armarna mot mig, skulle jag omfamna henne, tänkte Hans rörd igen. Blodets band! Det ar min mor, som ser på mig genom hennes ögon. Min mor var också ensam som hon, fastän vi funnos.
-Tyst, sade Petra lyssnande. Det är någon som går där ute.
De hörde sanden rassla under steg. Så blev det tyst igen.
-Det var kanske arrendatorn, sade Hans.
-Ack, man hör så mycket här om kvällarna, sade Petra, och Hans tyckte hon var förlägen.
-Ibland knackar det på rutan, log Angela. Det är bara en kvist som slår emot. Men jag är alltid nära att ropa "stig in". Jag tror ibland att om jag ropade, skulle något underligt väsen stiga in från parken. Någon, som i hundra år bott under en träd- rot eller en kvarglömd hög vissna löv över en stubbe i skogen. Det skulle vara en myling. Kommer Hans ihåg mylingarna? Det står om dem i en av era gamla böcker med folksägner från Ydre härad, som jag hittat här inne i biblioteket
-Ydre härad ligger ju inte så långt härifrån, upplyste Hans intresserad. Och den kammarjunkar Rääf af Småland, som upptecknat de där sägnerna, har alltid verkat på mig som om han varit en av gamle kammarjunkar Löwenströms bästa och ur- åldrigaste vänner. Bestämt måste han ofta hälsat på här på Eka både på farbrors och hans fars tid. Men ni sitta bara här och stirra in i brasglöd från barn- domen och från våra farföräldrars barndom, av- bröt han sig plötsligt, litet avvärjande. Ni måste oftare komma över till oss nu, när Gotthard är hemma.
-Varför kom han hem? frågade Petra.
-Ja, är det inte dumt? sade Hans med pånytt väckt oro. Han trivs inte där uppe. Men jag tycker aldrig han kunnat arbeta. Och för Betty får jag inte säga ett ord till honom.
-Nej, det kan jag tro, sade Petra. Betty är en lejonhona, då det gäller hennes ungar.
Och som om Betty hört sitt namn nämnas, steg också hon nu plötsligt in genom dörren, följd av Gotthard som över moderns axel gjorde en komisk grimas åt Angela.
Betty, varm och blossande efter promenaden, kom fram över golvet.
-Vi ropade på dig, Hans, sade hon glatt. Men du har en ful vana att aldrig lyssna till ditt eget namn. Då promenerade vi hit efter dig. Nu är ju hela familjen samlad. Jag hade brev från Sven, fort- satte hon.
-Nej, hade du?
Hans lyste upp. Han och Betty dyrkade Gotthard och höllo även lika varmt av Edla, men Sven var kanske ändå den, som stod deras hjärtan allra när- mast. Betty tog fram ett brev ur fickan och veck- lade upp det, viss om att alla ville höra.
-Här står det. Jaha... Nej här!
-Mamma hoppar alltid över långa sidor, då hon skall läsa upp ett brev från Sven, retades Gotthard. Det är kärleksförklaringarna. Hon kan inte läsa dem högt, precis som om hon vore hans fästmö.
-Tyst du!
Betty rodnade. Det var sant. Hon älskade sin äldste sons brev, måhända ännu hetare nu, efter hans giftermål, då han skrev alltmera sällan. Hon undrade ibland, om hans hustru Bess läste hans epistlar. Då kunde hon bli avundsjuk.
- "Vi ha hittat en liten modern våning åt oss. Petras gamla våning är underbar, men vi kunna väl ej jämt taga den i anspråk", läste Betty. "Nu skall mamma veta ..." Jaha, hm. Jaha! Vet ni, avbröt Betty sig. Bess väntar en liten. Är inte det härligt? Jag blir farmor.
Betty satt där med strålande ögon. Hon såg själv ut som en ung mor. Hennes särskilda dröm om evig- heten skulle gå i uppfyllelse. Hon såg sig redan som stammoder för en stor släkt, som skulle uppfylla jorden. Betty von Pahlen skulle leva kvar i dessa nya unga. Hennes verksamma ande kunde icke slockna. Den skulle dela sig i värmande strålar, vilkas ljus skulle fortsätta att lysa ännu efter det hon länge sedan var död.
Hans, som hade hört den stora nyheten förut, satt och knäppte helt sorgmodigt med fingrarna.
Ett nytt barn att ha bekymmer för, tänkte han. Hur skall det reda sig? Arma barn, om det blir likt mig!
Men Petra gratulerade ivrigt Betty. Inom henne sved dock åter en brännande känsla av att hon stod utanför ringen. De älskade, de famnades, de födde barn. Petras famn var tom. Hennes händer skulle velat sluta sig om och värmas av ett nytt litet liv. Men Betty, som ju ej kunde ana Petras tankar, ropade med värme:
-Gift er allesammans, och laga att ni få barn. Livet har inte något bättre att bjuda oss människor.
Gotthard hade ur lådan letat fram det gamla lägg- spelet. Angelas ljusa och hans mörka huvud lutade sig över det.
-Nu är mamma i tagen, viskade han till Angela. Nu måste vi skaffa oss barn varenda en.
-Du fuskar, Gotthard, avvärjde Angela. Jag såg det! Du flyttade den där under tummen.
Gotthard suckade.
-Jag lärde mig det vid universitetet, sade han melankoliskt. Alla de studenter jag kände spelade kort. Kortspel är avskyvärt tråkigt. Jag fuskade bara för att det skulle bli litet liv i det hela. De trodde jag gjorde det för att vinna. Alldeles som de fuskade med åsikter for att komma fram. Jag har aldrig mött någon förståelse.
-Nej, jag kan tro det, log Angela. Du blev för- stås utsparkad från universitetet. Och så kommer du hit och gnäller.
-Om jag vinner, får jag kyssa dig då? frågade Gotthard.
- Hu nej! Du är för ung. Bara ett par år äldre än jag själv. Då väntar jag hellre.
Angela flyttade om ett par bitar.
-Så ja, nu är det bättre.
-För dig, ja! Vart skall nu jag ta vägen?
De grubblade med rynkade ögonbryn över spelet.
Betty sade:
-Ja, Petra, du kanske flyttar tillbaka till din våning i Stockholm pa nyåret?
-Jag vet inte, svarade Petra.
På nyåret kommer kanske Thomas till Stock- holm, tänkte hon. Kan jag fara dit just då?
Ack, om hon vågat förtro sig åt Betty! Nej, det kunde hon inte. Blott hans namn var det ju henne omöjligt att få över sina läppar.
Där sutto de, medan deras tankar flögo åt olika håll som flyende fåglar: Hans', tunga av bekymmer, ville störta till jorden, Bettys sköto jublande fart till en efterlängtad snar framtid, då hon skulle sluta ett litet barnbarn i sina armar, Petras flackade oro- ligt och sökande bort över en kontinent för att finna rätt på Thomas Meller. Endast Gotthards tanke dröjde i salongen snuddande vid Angelas kind och hackande med en snabb, hungrig fågelnäbb mot hen- nes röda mun.
Han var inte alls förälskad i Angela. Hon var bar just nu närmast honom. Och hans sinnen voro nu alltid vakna, åtråfyllt spända mot varje ung kvinnokropp som kunde tillfredsställa dem.
-Ni måste komma till oss och äta middag, sade Betty. Om det bara funnes några fler att bjuda.
Betty kände att hon ville ha fest omkring sig.
Petra satt och tänkte.
-Varför bjuda ni inte arrendatorns? sade bon slutligen. De skulle vara så tacksamma.
Hans såg hastigt upp. Vad var nu det for ett plöts- ligt förslag efter så många år? Betty undrade ett litet ögonblick.
-Adèle är inte uppmuntrande, sade hon så. Men du tycker visst om arrendatorn?
Gotthard kom utan att veta det till Petras hjälp.
-Han är utmärkt, Tord Holmström, sade Gott- hard och tittade upp från läggspelet. Jag tycker han ser ut som en verklig gentleman.
-Som du då, insköt Angela spydigt.
-Jo visst, kära ni. Nog kan jag be dem, sade Betty. Och kanske den där predikanten med?
Hon reste sig för att gå. Petra fick en varm kram.
-Säg till dem du, sade Betty. Lägg ihop spelet, barn.
När de gingo nedför sandgången, dröjde Petra ett tag ute på trappan. Varför hade hon föreslagit Betty att bjuda Tord Holmström? Ville hon se honom tillsammans med andra? Det skulle kanske bli ett ömkligt misslyckande.
-Petra, ropade Angela.
-Ja, jag kommer, svarade Petra.
Och hon låste dörren efter sig och gick in.
-Varför ville du att arrendatorns skulle bjudas? frågade Angela, medan hon sköt in spelet i lådan.
-Jag vet inte, svarade Petra litet förvirrad.
