Arrendatorn satt och vred sig på sin stol inne i matsalen. Sedan kolportören kommit, drogo mål- tiderna så länge ut på tiden. Wahlbom hade näm- ligen också inackorderat sig i maten. Det fanns ju heller inte något annat ställe han kunde gå till, och få av de andligt sinnade i trakten hade det så, att han oftare kunde anlita dem. Adèle tycktes vara för- tjust över gästen. Knappast åt hon något själv. Men med lysande ögon betraktade hon den stapel av potatisskal som hopades på sidan om Josef Wahl- boms tallrik. Han lade skalen på vaxduken.
Först läste han sittande med hopknipna ögon en bordsbön. Arrendatorn våndades. Av gammal vana brukade han helt hastigt bocka sig, då han drog ut stolen för att slå sig ned vid bordet. Adèle brukade inte göra något alls. Men nu lyssnade hon med ned- slagna ögon och stilla händer till Josefs röst. Som vanligt hörde hon icke på orden han läste. Hon hoppades bara inom sig att maten skulle smaka honom och att ingenting skulle brännas vid i pan- nan på spisen, medan han bad.
Nu vid frukosten började Josef tala om att man snart borde försöka samla några till förtroligare väckelse- och bönemöten, då han åter skulle sjunga några sånger och hålla en betraktelse. Ibland borde kvinnorna jämväl sammankomma för att syssla med något handarbete under åhörande av Guds ord. Skolsalen var inte kyrkoherden riktigt benägen att låna ut inom de närmaste dagarna, hade han för- sport, och den var väl också ännu så länge för stor for dessa ändamål. Han föreslog rakt pa sak:
-Här inne i salen vore det utmärkt. Vi behövde bara skjuta undan bordet och placera ut stolar.
-O ja, sade Adèle genast.
Ingen frågade Tord. Han brydde sig inte heller om det. De fingo gärna för honom göra en böne- lokal av matsalen. Bara han finge frid. Adèles in- tresse för predikanten gjorde honom glad. Det upp- tog hennes tankar och tid. Han såg gärna att hon glömde bort honom.
Men Adèle kastade en vass blick på honom.
-Du vill förstås inte, sade hon.
-Jo visst, mumlade arrendatorn leende.
Leendet retade Adèle.
-Vad ler du åt? skrek hon gällt.
Josef lade ned kniv och gaffel. Hans runda barn- ansikte fick rynkor.
-Ack, tvisten icke, bad han ängsligt. Lyssnen till era hjärtan, som säga er att denna sal redan är helgad åt Gud.
Ypperligt, tänkte arrendatorn, sa slutar Adèle kanske med att sitta och dricka här om kvällarna. Adèle tycktes också bli slagen av tanken. Hon be- slöt att flytta bort konjaksbuteljen från skåpet. Den passade inte mera här. Och i hennes hjärta rörde sig oredigt en förnimmelse av att mycket skulle för ändras genom Josef.
-Ta smör till potatisen, bjöd hon ödmjukt.
Arrendatorn reste sig.
-Jag måste i arbete, sade han.
När han kom ut på tröskeln, lyfte han armarna och drog i ett djupt andetag in den kalla höstluften.
Han såg tankfullt framför sig. Petra, som kom- mit ut på verandan, nickade åt honom. Han gick med stora steg över gårdsplanen mot henne. Nedan för trappan stannade han och såg upp till henne. Hon hade en liten svart jacka på sig, som kom henne att se smärtare ut än eljes. En mössa av sam- met var neddragen som en barett i pannan.
Vad hon är vacker, tänkte arrendatorn.
-Nu skola vi ha bönemöten i vår matsal, sade han korthugget.
Petra log litet.
-Ja, när man tagit till sig en predikant. . . sade hon.
- Han är kanske bra for Adèle, svarade arren- datorn hastigt.
Petra nickade:
-Jag förstår.
Och med ens kände arrendatorn sig bättre till mods. Hon förstod! Petra förstod. Om han bara vågade lätta sitt hjärta för denna kvinna! Hon skulle nicka som nu och säga "jag förstår" med sin milda röst. Det skulle vara en stor tröst för honom.
De började tillsammans gå nedåt hönsgården. Petra förtjänade alltjämt på sina höns. Från början hade arbetet med hönsgården ju varit Bettys förslag. Och Petra hade alltid varit glad däråt. Det roade henne att ha detta att syssla med.
När de gått ett stycke, kom Angela utspringande på verandan.
-Petra, ropade Angela.
Det var något hon ville tala med Petra om. Men Petra måtte inte ha hört hennes röst. Angela stod och såg efter Petra, där hon gick vid arrendatorns sida. De promenerade snabbt bort, nästan i samma takt. Nu syntes bara Petras svarta mössa. Så voro de försvunna. Angela gick långsamt in i huset igen.
När Petra och arrendatorn varit vid hönsgården, tänkte arrendatorn säga adjö. Han skulle in i skogen och se till om några träd blivit avverkade, som han givit order om. Hans dag var ständigt upptagen på detta sätt. Petra sade impulsivt:
-Jag skall följa med en bit. Jag tycker om att gå.
De gingo upp genom parken igen, och arren- datorn öppnade den lilla grinden längst bort i par- ken. Sedan voro de ute i skogen.
-Har fröken väl på sig om fötterna? frågade arrendatorn. Det är vått i skogen, och jag följer sällan vägen.
-Ja, svarade Petra raskt, fastän hon bara hade ett par helt tunna skor.
Men nu ville hon inte vända tillbaka. Arrendatorn gick först. Petra följde honom, så gott hon kunde. Det torra lingonriset prasslade, när de gingo. Ibland sjönko fötterna ned i mjuk mossa, ibland snavade de till över någon murken trädrot, som small av som ett dovt pistolskott. Arrendatorn vände litet pa huvudet. Han såg på Petra:
-Går jag för fort?
-Nej, visst inte, svarade hon glatt.
De fortsatte att gå, utan att någon av dem talade. Arrendatorn hörde Petras steg bakom sig. Han lyss- nade till dem. Det var som om någon slagit an tonen på ett skönt och sällsamt instrument, vars bort- döende sång dallrade i luften omkring honom. Petra följde efter honom. Bara han vände sig om, kunde han se henne. Det sakta prasslet av hennes kjol nådde honom.
Han hade alltid känt en stor beundran för Petra. Han brukade se henne från sitt fönster, när hon om somrarna satt ute på verandan med sitt handarbete, eller han skymtade henne bland parkens träd. Emellanåt hörde han också hennes röst, som kallade på Angela. Men han var så långt borta från hennes värld. Han tyckte icke att hon såg honom, när hon talade till honom. Först nu i höst...
Ja, vad hade egentligen hänt i höst? Ingenting som man kunde ta på och lägga isär. Som nu till exempel för några dagar sedan i ladugården. Han hade talat om den där kon som gjort sig illa. Han hade stått och sett ned, och så med ens hade han känt Petras blick. Såg hon honom äntligen? Det hade varat blott ett ögonblick. Men när hon för- svunnit, hade han häftigt dragit efter andan, som om något verkligen hänt.
Så länge hade han levat med Adèles hätska ande- dräkt omkring sig, att han inte längre riktigt kunde första vänlighet från en människa. Förr hade han icke varit sådan. Han hade varit en öppen och glad natur. Men Adèle hade under åratal drupit sitt gift över honom. Hennes hesa viskningar och ord nådde honom ända in i sömnen. Drömmarnas land borde ändå vara fridlyst. Han visste ju att han icke av naturen var dum, även om han kanske ej var så märkvärdigt begåvad, men Adèle hade gjort honom dum. Han hade längtat efter barn att slösa sitt hjärtas ömhet på, men Adèle hade nekat att föda.
Natten efter den där dagen, då han sade sig att Petra äntligen sett honom, hade han legat vaken i sin kammare. Han hade skakat som av köld. Hans tankar blevo djärva i mörkret. Med ens kände han sig pånyttfödd, en yngling igen utan några svåra år bakom sig. Ty var det inte en ynglings skära dröm- mar detta, att han vågade tänka på Petra? Med öm förälskelse erinrade han sig hennes ögon, hennes gestalt, hennes händer, då hon lyfte dem, hennes röst, som hade en djup, mild ton, som klangen från en fiol.
När han låg så, hade Adèle plötsligt stått i dörren i nattdräkt och det upplösta håret svallande omkring sitt bleka spända ansikte. Det hände någon gång, numera allt sällsyntare, att hon kom inrusande till honom, väckt av någon mardröm. Hon måste känna en människa intill sig, annars skulle hon väl bli galen. Med händerna famlande omkring sig kom hon nära hans säng. Han såg på henne med fasa. Han ville henne ingenting. De voro fiender, fiender som tvingades att bo i samma hus. Hon kröp skakande ned hos honom, viskande förvirrade ord, sökande hans läppar. Och då hade Tord pressat samman sina ögonlock för att icke se, och tagit henne
Men när hon smugit sig ut igen lik en tjuv, dan- sade höstnattens skuggor liksom ljumma moln om- kring honom. Det var icke Adèle han slutit i sina armar. Han hade tyckt sig omfamna Petras gestalt. Och redan voro ynglingens skygga tankar undan- blåsta, de som knappast vågade närma sig den åtrådda. Och en brännande rodnad av skam steg upp i hans ansikte.
Arrendatorn hade påskyndat sina steg, medan tan- karna borrat inom honom. När han vände sig om, såg han inte Petra. Han gick en bit tillbaka. Nu såg han hennes svarta mössa. Hon hade böjt sig ned över en sten. Hade hon gjort sig illa? Hade han gått för fort? Petra lyfte upp ett rodnande varmt ansikte, när han kom närmare.
-Titta, sade hon. Han måste vara skadad.
En ekorre satt på marken och pep ynkligt. Hans bruna ögon kikade oroligt fram bland mossan och riset. Arrendatorn lade sig på knä bredvid Petra.
-Han har visst gjort sig illa i benet, sade han tveksamt.
Vad skulle man göra med honom? Bära hem ho- nom och vårda honom? Men plötsligt tog ekorren ett haltande skutt åt sidan och försvann uppför en trädstam. Petra och arrendatorn brusto i skratt.
-Han ville alls inte vara hos oss, utbrast Petra. Kanske han bara ville narra mig. Och jag som redan såg honom installerad på Eka! Jag tänkte ge honom mjölk att dricka.
-Kolportören skulle tyckt om oss för det, att vi voro goda, sade arrendatorn muntert. Han kunde fått ett uppbyggligt ämne för en predikan.
De lågo alltjämt på knä. Deras ögon sågo glada och spelande in i varandras.
-Vi borde tagit honom, mumlade Petra.
Nu var det hon, som sade "vi". Det lilla ordet knäppte till omkring dem som låset i en kedja.
Arrendatorn steg upp och hjälpte Petra att resa sig. Först nu såg han att hon hade tunna skor på sig.
-Fröken skulle inte gått med så där. Nu är fröken alldeles våt, sade han.
-Det gör ingenting. Nästa gång får jag ta på mig ett par stövlar, svarade Petra.
Nästa gång! Tänkte hon följa med honom en annan gång också? Hon var så nära honom nu. En slinga av hår blåste fram över hennes kind. Hon strök den leende åt sidan.
-Nå, vi skulle väl vandra vidare, sade hon.
-Ja visst, orkar fröken bara?
Hon hade redan börjat gå. De kommo fram till platsen, där några träd lågo fällda. Petra satte sig på en av stammarna. Knäna drog hon upp under sig, döljande de genomvåta skorna under kjolkanten. Hon skämdes för dessa våta skor. De vittnade kan- ske om att hon varit alltför villig att få följa med.
Arrendatorn gick runt platsen och synade träden. Några kvistar som lågo i vägen tog han upp och kastade undan. En solstråle darrade på den fläck, där Petra slagit sig ned. Hon såg så liten ut, där hon satt hopkrupen. En kvinna som han skulle kunna ta på sina armar och bära bort, långt bort. Han kom fram till henne. Petra pekade på stammen:
-Sitt då här, sade hon glatt.
Han satte sig. Det var en tanke han sökte ge ord åt.
- Det känns besynnerligt för mig att jag får pro- menera med fröken så här, sade han trevande. Fröken är inte lik någon. Ingen! När jag var barn, trodde jag på feer. Jag hade väl läst om dem i en sagbok. Underliga väsen, som gledo bort, så fort man ville närma sig. Fröken är bestämt en fe, inte sant?
Petra skakade på huvudet.
-Det är jag visst inte. Feerna från sagboken försvinna ju, när man växer upp. När man tycker att man är barnslig därför att man ens ett ögon- blick trodde på dem, då finnas de inte längre. Har ni alltid bott på landet?
Petra ville veta något om den där mannen. Han såg på henne nästan tacksamt. Hos honom, som hos de flesta människor, fanns väl ett begär att berätta om sig själv.
-Hela min släkt har varit bönder och allmoge, sade han långsamt, utom min far, som var klen och därför fick läsa till folkskollärare. Med tiden blev han också klockare därhemma, eller kantor som det skulle heta. Jorden älskade han ändå mest av allt, fast han var för svag för att odla den och inte ägde mer än en liten trädgårdstäppa. Jag brukade följa med honom, när han gick till sockenkyrkan för att ringa i klockorna. Om söndagarna var det för guds- tjänstens skull, dessemellan för någon begravning. Det var en brant stege upp till tornet, där två klockor hängde. Man drog i ett rep, och så binglade och bånglade det. För jämnan satt jag på ett av de översta trappstegen. Min far öppnade luckorna, och då strömmade solen och ljuset in. Eljes var det skumt där uppe, bara av klockorna liksom blänkte det. Det blev ett larm, när far drog i repen. Det lät aldrig som klockringning där uppe hos oss. Klämt- ningarna dånade som kanonskott, tyckte jag. Min far var liten och böjd, och jag tyckte att han var märkvärdig, som kunde få klockorna att svänga av och an. Jag var ohyggligt rädd, när klockorna bör- jade röra sig över mitt huvud. De där stora kläp- parna kunde falla ned, trodde jag. För resten undrar jag, om inte barn tycka om att vara rädda. Jag blev upprymd av det. Där i kyrkan tänkte jag på kriget. Far hade några gamla böcker därhemma med färg- lagda bilder från strider och drabbningar. Det var väl mest om det fransk-tyska kriget 1870-I871, och så var det en underbar bok i blågredelina permar och med de vackraste planscher, som handlade om ett franskt fälttåg i Italien mot Österrike och om expedi- tioner i Afrika, i Algeriet och Marocko. Den kom- mer jag så väl ihåg. Den hade skrivits av en officer som kämpat i fransk tjänst och som hette John Lilliehöök. Han blev sedan generalmajor.
Han log förläget:
-Jag ville bli just en sådan soldat, en hjälte, som de små fransmännen, som gingo mot Bismarck och Moltke. Mindre nöjde jag mig inte med. Det var underligt att klockorna, som ringde om försoning och Guds stora frid väckte dessa tankar. Min far var mycket from, och när vi gingo hand i hand från kyrkan, brukade han säga: "Ännu en välsignad söndag." Och just då jagade jag i spetsen för en trupp vilda zuaver över slagfältet eller red patrull utanför någon erövrad preussisk stad.
Petra skrattade litet. Hon såg honom så väl för sig.
-Och er mor? sade hon.
Han ryckte upp en handfull mossa och kastade den långt in i skogen.
-Jag var en känslig pojke, sade han. Och jag hade väl behövt en riktig mor. Fröken vet, en sådan som stoppar om en om kvällarna och läser afton- bönen. Men min mor var inte som andra, hon var nog litet konstig. Jag vet inte riktigt hur hon hade blivit sådan. Somliga sade att hon givit sig till att grubbla, andra att hon visst hade blivit skrämd någon gång. Men hon hade väl grodden i sig från början. Hon var just aldrig hemma. Hon kom hem om aftnarna. På landet brukade det ju, i synnerhet förr, finnas många original, som drevo omkring på vägarna, pratade högt för sig själva och ibland sam- lade folk omkring sig. Numera spärras ju sådana olyckliga stackare i regeln in på sinnessjukhus och försörjningsinrättningar och tillåtas inte gå omkring bland de riktiga. Under de sista dagarna har jag tänkt på att Jesus, som Wahlbom, kolportören, talar så mycket om till Adèle, allt skulle ha åkt in på något hospital, om han levat hos oss nu. Professo- rerna skulle säkert funnit alldeles för mycket att studera på honom, för att han skulle ha släppts och fått gå omkring i fred och lägga ut sina funde- ringar. Hans lärjungar hade kanske sluppit undan med tvångsarbete och Svartsjö.
Petra lyssnade helt överraskad, men medryckt. Det hade skrivits mycket i tidningarna de senaste åren om brutala interneringar och upprörande testa- mentsbestridanden på grundval av köpta vittnesmål om sinnessjukdom, och de gamla hemska Tuvahisto- rierna voro icke heller alldeles bortglömda. Tord fortsatte, en smula tvekande:
-Man var ju flera gånger också ute efter herr Johan von Pahlen, som vi hade här så länge och tyckte sa mycket om. Och han passade ändå bara sitt och lade sig aldrig i andras och var alltid still- sam och vänlig. Och på sitt vis var han väl klokare än de flesta, även om han hade namn om sig att vara besynnerlig. Men han tillhörde ju herrskapsklassen, och för sådana lär det ju vara ännu mycket svårare att få gå lösa, när de skilja sig från vanliga män- niskor och äro till förargelse för rika eller fina släk- tingar, som vilja gömma undan dem. Min mor var inte gladlynt som herr Johan och inte av förnäm släkt heller, utan bara fattig och svårmodig. Hon var lång och mager med ett blekt ansikte, som bar spår av skönhet. Om morgnarna tog hon en korg på armen och gick ut. Hon hade så bråttom att komma i väg. När jag själv var ute, brukade jag ibland skymta henne i något hörn; och då gick jag långa omvägar för att slippa möta henne. Hon hade en massa småbarn efter sig, som upprepade hennes ord och gester. Barn äro ofta så grymma. De hade roligt. Jag led nog mycket. Efter några år dog hon. Far ringde som vanligt i klockorna vid begrav- ningen. Jag satt på trappstegen och kände en oer- hörd lättnad. Jag skulle inte mera möta min mor med de hångrinande ungarna efter sig. Men från min fars ansikte strömmade tårarna. Han ringde och grät och klockorna svängde. Han hade ju känt henne från förr och visste, hurdan hon i grunden var.
-Men varför berättar jag allt det här för fröken? avbröt han sig. Ingen annan har frågat mig. Inte ens Adèle. Hon skulle nog som de hjärtlösa barnen bara haft roligt åt mor och hennes minne.
-Det är därför att jag ville veta allt om er, sade Petra tankfullt.
Hon såg pa honom. Bara på denna stund då han berättat om sig själv hade hans ansikte blivit ett annat än nyss. Det var ju egentligen ett riktigt vackert ansikte. Men hans mun var väl det allra vackraste däri. Den slöt sig fast och bestämd över vita jämna tänder. Näsan var trubbig, ögonen ljus- blå, och i grunden säkert glada och muntra, under mycket ljusa ögonhår och ögonbryn. Också håret var ljust, vågigt och tjockt. Han hade nog varit lin- hårig som barn.
Nu när han vände sig mot henne, hade ögonen mörknat. En dröm, en skepnad från späda, länge sedan svunna barndomsår hade dykt upp och givit dem en lätt skugga. Petra såg honom för sig sittande där på översta trappsteget i kyrktornet under de svängande klockorna. Hon hade gått förbi honom förut och aldrig vetat något om honom. Det första han talade med henne om var sin barndom. Bakom honom tätt i hans fotspår gick ännu den lilla lin- håriga pojken, som lyssnade till den väldiga klock- klangen.
Han reste sig.
-Det mörknar, sade han. Det kan bli regn. Det ar väl bäst att gå tillbaka.
Molnen foro över himlen. Det rasslade i skogen. En kvist gned sig jamrande mot en annan. De gingo hemåt.
Petra snavade till i sina våta skor. Han tog henne
i armen och hjälpte henne upp. Deras ögon möttes,
allvarsamma, frågande. Så gingo de vidare.
