När Petra morgonen därpå kom ut på verandan, fick hon se en främling i dörren till arrendatorns hus. Hon kände inte strax igen resepredikanten. Han stod där svartklädd, men bredbent och hem- trevlig med solen i ansiktet. Petra ville träffa arren- datorn. Hon gick tvärsöver gårdsplanen. När hon kom närmare, såg hon till sin förvåning, att det var kolportören från skolhuset. En liten bibel i mjukt svart läderband och guldsnitt höll han i handen. Adèle kom i detsamma ut.
-Här ser du, Petra, ropade hon gällt. Känner du igen herr Wahlbom? Han har tagit in hos oss.
Petra hälsade vänligt.
-Är arrendatorn inne? frågade hon Adèle.
-Han är i ladugården, och när är han inte det? sade Adèle nonchalant.
Petra gick mot ladugården. Hon log litet för sig själv. Hon tyckte det var besynnerligt att någon ville bo hos Adèle. Det skulle vara en obekant på trakten, en kringfarande som denne trohjärtade resepredikant, som skulle hitta just till arrendators- bostaden Under alla de år Adèle bott på Eka hade Petra ej kunnat vänja sig vid henne. Hon vände sig litet om och skymtade Adèles lilla magra gestalt tätt invid den storvuxne mannens. Och hon påskyndade sina steg.
Kanske skulle han göra Adèle lugnare, tänkte hon, men tvivlade.
En dunst av värme och lukt från korna slog emot Petra, då hon steg in i ladugården. Hon såg sig omkring, där hon stod i mittelgången. Korna vände sina huvuden mot henne. Deras bruna sorgsna ögon glänste i halvmörkret. Ett oavbrutet tuggande ljud steg upp från spiltorna. Petra kunde inte se arren- datorn. Hon gick framåt. En ko sträckte fram sin nos, och Petra klappade den fuktiga mulen. Då slickade kon henne vänligt med sträv tunga. Ja, dessa djur sågo så goda ut. De ville en väl. Petra strök kon mellan hornen, där hon hade en vit stjärna. I fickan hade hon ett par brödbitar, som hon räckte fram. Värmen i ladugården gjorde henne röd om kinderna. När hon såg sig om, hade arrendatorn kommit utan att hon hört honom.
Hon hade nästan glömt sitt ärende.
De gingo sida vid sida förbi korna, som hela tiden långsamt vände huvudena efter dem. Några råmade längre bort, och genast stämde alla in - långdraget, trånande. Sågo de för sig sommarens ängar, fyllda med saftigt grönt gräs och röd klöver?
Arrendatorn visade på korna, pekade ut den och den som mjölkade bra. Han stannade framför en som hade skadat sig i pannan. Nästan ömt vidrörde han det skadade stället.
Petra tänkte:
Sådan är han. På samma sätt skulle han vilja vårda sig om Adèle, ifall han bara finge.
Han vände sig i detsamma mot henne, och hans ansikte lystes upp av det intagande leende, som var den mannens största behag.
-Ser fröken, sade han till Petra, som om han gåve henne ett förtroende, när djur äro sjuka eller på något sätt plågade, bli de som mänskliga. Den här har sannerligen blivit förtjust i mig, bara för att jag skött om såret varje dag.
Petra fick ett plötsligt sting i bröstet. Hon förstod inte själv varför. Men medan hon fortsatte att tala med arrendatorn om hönsgården, vilket var hennes egentliga ärende, grubblade hon över vad det kunde vara med henne.
Hade hon inte förut lagt märke till honom? Eller var det något särskilt hos honom denna dag? Hon följde hans hand, som alltjämt smekte djurets huvud. Hon såg att det var en vacker hand.
-Här är så varmt, sade Petra med ens och strök sig över pannan.
Så nickade hon åt arrendatorn och gick. Korna råmade igen. Råmandet fyllde hela luften med melankoli. Och Petra drog efter andan, när hon äntligen kom ut i det fria.
Hon sprang in i huset för att hämta en korg med småbarnskläder. Dessa kvällar hade hon och Angela suttit och sytt små fina linneplagg åt det nyfödda barnet där borta i stugan.
Petra gick raskt framåt vägen. Det var solsken i dag. Men det var en förrädisk sol, som då och då gled in i ett moln, så att luften plötsligt fördunk- lades och blev grå.
Gärdena lågo svarta. Några kråkor sutto i en rad på ett staket med hopfällda vingar och tunga huvu- den. Solen blixtrade till. Ett moln flög som en skugga bland det vita ljuset över åkrarna. Kråkorna lyfte vingarna och gåvo sig hastigt i väg, som om solljuset varit den tändande elden från ett gevär.
När Petra steg in i köket i stugan, fann hon den unga modern ensam där. Hon satt vid spisen med ett litet bylte i knäet och sjöng sakta. Det var ett fridfullt ansikte som lyftes mot Petra.
-Jag har nyss givit henne mat, sade hon leende och knäppte till blusen. 0, om fröken visste vad det är roligt. Man riktigt känner att man gör nytta. En liten varelse, som man helt kan tillfredsställa.
Petra undrade inom sig, om hon ännu mindes den där natten, då hon slagit armarna om Petra och viskat "Jonas" i hennes öra. Redan tycktes allt det ledsamma och sorgliga långt borta. Det såg ut så. Barnet, som hon lidit för, låg nu i hennes knä. Hon hade fått någon att älska på nytt.
Hon lyste av förtjusning över det Petra hade med sig. Hon strök över de mjuka plaggen med moderlig min.
-Vad hon skall tycka om dem, sade hon glatt. Jag har bara grova bomullsplagg.
Nu kommo några av hennes syskon in, och Petra tog farväl.
Hon slog in på en väg, som genom skogen förde tillbaka till Eka. Det var en stig fylld av barr. Där luktade fukt och mossa. Petras fötter halkade ibland till på de hala barren. Det såg dystert ut där inne i skogen. Där var så tyst. Inga fåglar sjöngo längre. När Petra tittade upp, såg hon bara topparna av de allvarsamma mörka furorna som böjde sig mot var andra. Petra stack händerna i fickorna och saktade sina steg.
Hon överraskade sig med att åter tänka på arren- datorn. Han måste föra ett besynnerligt liv med Adèle. Hur stod han ut? Ingen annan än en god människa skulle förmodligen finna sig i det. Han hade ett så intagande leende. Och Petra log själv, när hon erinrade sig det.
Vad det ändå var underligt! Man möts, man går förbi varandra varje dag utan att se varandra, och så plötsligt får man ett sting i bröstet: en blick, ett leende tränger med ens rätt in i hjärtat. Eller var det bara att Petra, alltsedan hon fått det där brevet, där det stod om Thomas Meller, gick omkring med en gnagande känsla av oro inom sig?
Hon var så ensam. Hon tyckte att åren höllo på att glida ifrån henne. Hon blev stående på en öde strand med tomma händer. Ingenting av det som borde vara en kvinnas liv hade ännu fallit på hennes lott. Lyckliga Angela som ännu var så ung! Petra knöt sina händer i fickorna. Att få börja på nytt, att få vara nyfiken på livet, att stå med nyckeln i han- den till den hemlighetsfulla dörr som kunde öppnas för underbara skatter. Hon, Petra, hade varit för räddhågad, alltför misstrogen mot sina egna krafter. Hon kunde den gången ha ryckt Tage Ehrencreutz ifrån hans fästmö. I stället hade hon flytt gråtande.
Hon var tom invärtes. Hennes bröst var en ihålig skål, som längtade att fyllas. Kärlek! Ja, varför ej våga erkänna det? Hon törstade efter kärlek. En kärlek som stack och brände. En kärlek som skulle kasta henne till marken med skilda knän och ett sköte som pulserade och bultade i blodets egen sjudande takt.
Petra satte sig på en sten. Hon borrade ned an- siktet i sina händer. Med naglarna raspade hon mot sin hud. Här under huden fanns den verkliga Petra von Pahlen. Icke den tysta, stillsamma, släta, som gick och rörde sig i dagarnas enahanda liksom en sömngångerska.
Som barn hade hon en sommar varit vid ett fisk- läge. En morgon hade hon vaknat tidigt. Solen hade just börjat strimma himlen med guld. Då hade hon sprungit upp ur sängen och sett ut genom fönstret.
På havsstranden framför henne hade en flock män rört sig. De voro stora och högväxta, i stövlar och oljekläder. De voro tysta. Deras kraftiga händer sysslade med att spänna upp segel på fiskarbåtarna, som lågo i vattnet. Havet, blått, oändligt, krusades av morgonens första vind. Nu hissades seglen. Men ingen mast gnisslade, intet ljud hördes. Allt var tyst, stilla, hemlighetsfullt, som i en dröm. Hon såg männen stiga i båtarna. Nu fylldes de grå seglen av vinden. De drogo ut i en rad. Gråa tysta fåglar mot en skimrande himmel och ett blått vatten. Den lilla Petra satt och såg efter dem. De blevo allt mindre, försvunno till sist bort mot himlen, som smälte samman med havet.
Så steg solen upp i sin fulla glans. En fågel pa stranden slog till en jublande drill, som fyllde luften med en vild ton av glädje Och med ens hade alla fåglarna vaknat och börjat sin dagslånga sång.
Varför kom den där synen plötsligt åter för den trettiotreåriga Petra, där hon satt i skogen? Den fyllde henne med kvalfull längtan, så att hon gjorde sina händer fria och sträckte ut sina armar. Hon ville stiga i en sådan båt, som skulle flyga med henne bort över ett stort hav. En båt med vind i seglen, som kastat loss från en strand, där vardags- livet fyllde små låga stugor med ett molande en- tonigt surrande.
Petra lyfte tungt upp huvudet. Så ryckte hon till. Framför henne stod kolportören. Han smålog mot henne. Var det inte medlidande i det där småleendet? Petra kände som om någon stigit in till henne utan att knacka. Hon reste sig. Kolportören sade:
-Fröken är visst ledsen?
0, det där avskyvärda sättet dessa trons krist- liga hjärtemänniskor hade att alltid fråga ut om lidanden och treva efter sjuka punkter för att sedan få komma med olja och balsam på ens blottade svidande sår!
-Jag satt och vilade mig, svarade Petra stelt.
-Gud är med oss överallt, påminde kolportören vänligt.
Han hade egentligen blott ämnat passa på att fråga, om icke fröknarna Petra och Angela von Pahlen ville deltaga i stiftandet av en syförening med regelbundna sammankomster, beledsagade av små andaktsstunder, vilka han tänkte sig lämpligen skulle kunna äga rum hos Adèle Holmström. Från olika håll bland befolkningen, fast inte just från Adèle, hade han hört att Petra och Angela skulle vara så godhjärtade, och hans avsikt var nu att på- peka att den materiella välgörenheten endast skulle vinna i värde, om den finge ett tillskott av andlig väckelse och uppbyggelse.
Men Petra var redan på väg hem. Hon kände
hans blick efter sig. Han hade överraskat henne i
hennes ensamhet, och hon trodde att han kanske sett
en skymt av den Petra, som ingen kände.
