Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engsö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dotter, Elsa, genom hvars giftermål med
riksrådet och presidenten i Göta
Hofrätt baron Per Eriksson Sparre Engsö
återigen kom till ätten Sparre. Under
Per Sparres tid reparerades det gamla
stenhuset, hvarom kontrakt ingicks med
Mårten Murmästare år 1636. Gården
ärfdes af riksrådet och guvernören i
Liefland, Peder Pedersson Sparre, frih.
till Croneborg, gift med Sigrid Horn.
Ar 1712 såldes godset af Erik och
Johan Sparre till Kgl. rådet, grefve Carl
Piper (eller rättare till hans fru,
grefvinnan Piper, född Törnflyeht), i hvars
slägt det blef fideikommiss.
Presidenten grefve Carl Fredrik Piper (omkring
år 17 50) lät ställa slottet i det skick,
hvari det nu befinnes, ett stenhus af 4
våningar med torn midtpå taket.
Nuvarande innehafvaren af fideikommisset
är kammarherren grefve Axel Mauritz
Piper.
Engsön har i fordna dagar varit
alldeles befriad från alla utskylder,
hvilket man finner af kon. Albrechts bref
år 1387 samt kon. Christophers af år
1447, die beat. Schol. Virginis, hvari
Engsö sockenprest, hans kapell och
præ-bende samt allt gods och landbo på
ön tages i konungens värn, frid och
beskärm, likasom af konung Gustaf I:s
bref af den 2 Mars 1538 för fru
Hillevi Sparre, som då var öns egarinna.
Engsö är sannolikt en af de gårdar,
hvilkas egare som längst bibehållit den
genom Kalmare-stadga af år 1483 åt
»hvar god man, andlig och verldslig»
meddelade rättigheten »att få vara
konung öfver sin egen landbo». Denna så
kallade halsrätt, som upphäfdes först år
1692, utöfvades i slutet af 1600-talet
på det sätt, att, enligt Hadorph, »när
någon halssaak eller annor synd der på
Oön skeer, låter dess Herskap kalla
hvad domare dem behagar, när dhe
icke sielfve villia i saken sittia, och låta
missdådaren döma, sedan efter gjord
commuuication der om med Hof
Rätten, sjelfva dem afstratfa.» Arvid Trolle
säger i sin »Jorde Eoch», att
landbönderna på EngsÖ wliggia til ingen
tingstad, utan til Engzö bårgårdstugu såå
ofta som ting timmar äro om åred.
Therfore må ijn hvar vvetha, ad the
kunna daa ingen uunan Svara til
någon Kongligen tunga, utan som af äller
ward hafver.» Pä gårdeu stod en stor
träbyggning, kallad »Kungsbyggningen»,
och en stor »Borgstufva», der
halsrätten hade sina sessioner. Den sista så
kallade Leuterationsdomen utfärdades är
1686 af fru Sigrid Horn, enka efter
Peder Pedersson Sparre; målet rörde
en i kyrkan begången stöld. Detta
egna rättsförhållande har, fastän det
nu långt för detta upphört, gifvit
anledning till åtskilliga egenheter hos
allmogen på ön, genom hvilka den skiljer
sig från de kringliggande socknarnas
invånare, och hvilka hafva sin
utgåugs-punkt derifrån, att de anse sig på visst
sätt utgöra ett sjelfständigt samhälle
med rättigheter och skyldigheter, som
bero endast af »grefven», »deras Herre»,
hvilken de äro obrottsligt tillgifna. De
ingå icke heller gerna giften med
utsocknes folk och tycka icke rigtigt om,
att sådana bosätta sig på ön. Särskildt
torde vi böra omnämna öns gamla
slåt-terstadga, hvilken ännu icke kommit
alldeles ur bruk, och hvilken af Grau
beskrifves som följer: »En s. k. förkarl
väljes af allmogen, som skall gå förut
i slaget på ängarna, antingen ett eller
flera år; till honom väljes (en styrman,
som går sist i ordningen med sitt slag,
och) fyra så kallade Stöt-(stntt-)knektar.
När nu slåtterkarlarue gått fram med
slaget öfver ängen, går förkarlen med
de 4 stutt-knektarne öfver samma slag;
finna de något slag, som är illa slagit,
sättja de då en qvist i det slaget; lika
så sker det, när de gå andra eller
tredje gången öfver ängen. När ängen
är afslagen, känner hvar och eu igen
sitt slag; uti hvilkens slag qvisteu då
är satt, han blir dömd att undergå
deras rätt, som består deruti, att de 4
stutt-knektarne taga densamma i
händer och fötter och »stutta» (studsa, stöta)
honom tre gånger emot en tufva på
marken; men hvar gång hissas ban två
gånger öfver tufvan, och i den tredje
svängningen stötes han emot marken;
de, som der omkring församlat sig af
bela slåtterlaget, ropa vid hvar
svängning hoj! så att det blir 9 rop eller
3 gånger tre rop. Alla skola dä taga
hattarna af sig, annars måste en sådan
äfven blifva på ett lika sätt stött.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
