Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dybeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stengrunden på gården. Samtidigt störtade flera
hästar och kreatur i ladugården; och
den gamla vidskepelsen fick ny fart.
Den så kallade Bingsmarken skall
fordom hafva tillhört Stora Beddinge;
men Ake Bing påstod, att den hörde
till Dybeck, och sedan han lagt jord
från Dybeck i sina skor, gick han på
den omtvistade marken och svor, att
den tillhörde honom. Men efter döden
har han ingen ro; han går nattetid
omkring och ropar: »Alle Beddinge
byamän, kommen hit, kommen hit, skolen
ni få er Bingsmark igen !»
Imellan Dybeck och Skifvarp lågo
fordom tvänne högar, nu genom
grus-hemtning inskränkta till en och en half;
de kallas af folket Toftahögarne. Om
dem har allmogen mycket att förtälja.
Så har en skatt der blifvit funnen; en
dräng hittade der en gång en urna,
och Nils Nilsson såg, då han en gång
gick och plöjde derinvid, ett vackert
barn sitta på högen. Men märkligast
af allt var det, som hände Jon »Hyre».
Han lade sig en varm eftermiddag att
sofva på den ena af högarna och blef
genast bergtagen. Inkommen i högen,
började han i sin förskräckelse att tuta
och skramla med »ringastafven» och
ropade: »Vår herre bevare oss!» Detta
besvärade en käring, som låg i en korg,
så att hon befallde de andra trollen att
köra ut honom; och dessa togo Jon
»Hyre» (byns fäherde) och kastade
honom ut med sådan kraft, att han föll
ued på Skifvarps tufvor, en fjerdedels
mil från Toftahögarna. Imellertid var
Jon »Hyre» lång tid derefter underlig
till sinnes.
Nära Wemmenhög står, söder om
landsvägen vid de s. k.
Herremansbroarna, en runsten, hvars inskrift på
Linnés tid var så fylld af spatgryn, att
endast några ord kunde läsas. Folket
säger, att ingen kan läsa den, utan att
stå på hufvudet. Vid den är följande
sägen fästad. En fager jungfru bodde
i gamla tider på Dybeck, och till henne
friade samtidigt tvänne kämpar.
Jungfrun aktade båda högt och kuude icke
bestämma sig i valet. Enligt tidens
sed fick då ett envige afgöra, hvem den
lägra skulle tillhöra. På den plats, der
Wemmenhögs kyrka nu är belägen, stod
striden. Efter en häftig kamp föll den
ena kämpen, och segraren, svårt sårad,
begaf sig på väg till Dybeck; men han
kunde icke hinna längre än till
Herre-mansbroarna, der han nedföll död. Den
bedröfvade jungfrun lät då uppresa
minnesvårdar på de platser, der hennes
älskare aflidit; ät den ena reste hon en
ättehög, åt den andra en runsten. Vid
högen, som ligger inpå kyrkan,
samlades sedan kämparne, då de drogo i
le-ding, och deraf erhöll den namnet
»Väpmannahög», som sedan blifvit
förvandladt till Wemmenhög, hvarefter
häradet och socknen blifvit uppkallade.
— Denna sägen stämmer dock föga
öfverens med inskriften på stenen,
hvilken Liljegren sålunda läst: Bunir. rafti.
fritt» iiaift auftir. tlufa. bru&ur. fin.
I)arba» kuban. trik. — Såsom motstycke
till den sägen, hvilken folket fäst vid
denna sten, tillåta vi oss att anföra en
förklaring, som en lärd antiqvarie
gifvit af stenens inskrift; den utgör ett
interessant exempel på den obesvärade
och naiva tolkningsmethod, som
forntida antiqvarier använde, och hvilken
stundom hade till följd, att de höggo
vida bättre i sten än runristarne sjelfva.
Chytræus Vejanus läser inskriften
sålunda: »åter tøuiior fin rrtie; (Øufcor
uør bør i kri,» och finner deraf klart,
att stenen blifvit rest omkring år 600
under konung Svens regering, då en
häftig hungersnöd tvingade Cimbrer och
Göter till en stor utvandring. Då
hafva, menar han, fäderna följt sina
utvandrande barn till skeppen och sagt:
»&ier (Dubør ftn rriie» (gifven gudarna
sin ära), hvarpå barnen svarat: »©ufcør
»or bør i kri» (Gudarna äro vår tillflykt
i krig). Och dermed var för honom
gåtan löst.
Den omtalta högen vid kyrkan har
sedermera blifvit tagen i besittning af
högfolket. Som vanligt lefde det på
förtrolig fot med sina grannar, som här
voro bönderna uti det närliggande
hemmanet, Skotgården. Högfolket lånade
af bönderna hvad de behöfde och voro
dem till återtjenst; de bivistade äfven
understundom böndernas gillen, men
af-vandes derifrån, då en gång en dräng
tog skummet af en svettig hingst och
blandade det i ölet, som bjöds dem;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
