Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dragsmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
desaa träd. Trädgården och
kyrkogården hafva således med tiden utbytt
bestämmelse. Der munkarnes De
profan-dis fordom ljöd, leka nu barnen i
fruktträdens. skygd, och der de förra i ångan
från sina blomstersängar vederqvickte
sig från messa och penitens, äro yngre
slägter hvarftals nedbäddade.
Af klostrets och kyrkans fordna
tillhörigheter finnes högst obetydligt qvar.
Det säges i orten, att
generalguvernören grefve B. von Ascheberg låtit till
sina egendomar bortföra åtskilligt
deraf, i synnerhet grafstenar, som i hans
tid funnos qvar. Socknens ännu
begagnade kalk och patén torde
ursprungligen varit Mariækyrkans. Kalkens
ovanligt låga men vida skål och fotens
konstiga utarbetning samt det drifna
pa-ténet, hvaruti man ser en hand med
två uppräckta fingrar imellan solen och
månen, röja en högre ålder, som dock
icke upplyses af något slags
inskription. Öfver altaret i kyrkan hänger en
liten madonnabild af alabaster, hvilken
otvifvelaktigt fordom prydt någon
klostercell. Jungfrun föreställes sittande
under en himmel, kriugsväfvad af fyra
englar, och öfver henne nedkommer
dufvan, andens symbol. Dessutom förvaras
vid kyrkan 2 groteska hufvud, sittande
i stenblock, hvilket visar, att de varit
ornamenter på någon byggnad. Det
ena af dem har mössa och skägg; det
andra åter är bart och skägglöst. Vid
gården Kloster förvaras ett
tälgstens-hufvud med ett godlynt uttryck i sina
drag, äfvensom 4 stycken af en refflad
pelare, och hos den kringboende
allmogen träffas icke sällan fragmenter af
fordna byggnadsprydnader, såsom
kapi-teler, löfverk och dylikt. För icke så
länge sedan fauns på nyssuämda gård
ett stort pergamentsbref med många
vidhängande blysigill, men som numera
har bortkommit; troligen var detta ett
donations- eller förläniugsbref rörande
klostret eller Dragémarks län.
Detta är återstoden af det berömda
Dragsmark. Nu lutar äfven den sista
muren till fall, och om några år finnes
icke mera någon lemning efter
Mariæ-kyrkan. Ärligen plundras den fridlysta
ruinen på sten, och försök lära icke
sällan göras att få den att kullstörta,
emedan den hindrar planeringen af
gården, på hvilken den är belägen. Om
likväl en sträfpelare å murens ömse
sidor uppdroges, skulle denna ännu länge
kunna glädja älskaren af forntidens höga
minnen. Omkostnaderna derför blefve
obetydliga och skulle troligen ganska
lätt kunna anskaffas genom
subskription. Det är icke för stenmassans
värde i sig sjelf, som hon bör bevaras,
utan för det minnes skull, som lion
representerar, sagominnet nämligen om
Axels och Skön Walborgs olyckliga
kärlek och ädla uppoffringar, — ett af de
skönaste från förgångua tider.
Vida bekant är den rörande sången
om Axel och Walborg, som likväl på
intet ställe klingar så skönt som
omkring Mariækyrkans ruin uti
Drags-marksdalen. I medeltiden var denna
sång allmän öfver bela Norden, och
många ställen täflade ifrån då och till
nu om den äran att hafva varit
skådeplats för den besjungna händelsen, utan
att dock kunna bestrida Dragsmarks
säkrast grundade anspråk derpå.
Äfven om denna händelse, hvilken vi
känna endast genom berörda folkvisa och
genom den muntliga traditionen, blifvit
med tiden så vanställd af diktade
tillsatser, att man är villrådig till hvad
tidpunkt den bör förläggas, ja, till och
med ifrågasatt dess verklighet, så
kuu-na vi icke neka, att ju för densamma
ligger något historiskt till grund; och
månne det icke vore ett helgerån att
med en kall kritik bortjaga den sköna
illusionen af detta minne, som skänker
Mariækyrkans gråa murlemuing ett så
högt interesse i den känslofulles och
inbillningsrikes ögon? Visserligen! Och
derföre må det vara nog att här utan
vidare kommentarier införa i korthet
traditionen om Axel och Walborg,
sådan den på stället anföres och till en
del återgifves i den bekanta visan, hvars
längd icke tillåter henne att här
inryckas:
»På Hultås bodde den sköna
Walborg Ingemarsdotter, bördig af Harald
Gilles kungliga ätt och redan som barn
älskad af sitt syskonbarn, riddaren Axel
Thordsson, hvilken tjente i Tyska
kejsarens gård. Men Walborg begärdes
ock af Norska konungasonen Hakon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
