Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar - 6. Pärkspelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gardställningen, men i venstra om man slår med högra handen.
Konsten uti att väl slå ett hugg består ej blott i att kunna ge bollen
stark fart, hvilket kallas «snarft hugg», men ock uti att afpassa både
fart och riktning så, att bollen träffar in i pärken utan att förut
hafva snuddat vid sticka eller stång eller hafva vidrört jorden eller
något annat föremål, ty träffar icke hugget i pärken, då tjenar det
till intet, då är det ogildt, men länder i stället motpartiet till nytta,
hvilket sistnämnda ej behöfver göra sig någon möda med att mota det.
Att slå snarfva hugg och träffa inne, det är dygden och kännetecknet
på en öfvad pärkspelare, det pröfvar kämpen, som står i pärk för
att mottaga hugget samt ger spelet lif och intresse, ty då först
uppkommer den riktiga täflingen. Pärk- eller puttkarlen är
benämningen på den af motpartiet, som har till åliggande att mottaga och
skjutsa ut huggen, om de äro inne, och är det vanligen partiets
säkraste man som har den förtroendeposten. Pärkkarlen står vid eller
tätt bakom bakstickan. Han begagnar handen eller foten för att
hifva ut bollen, den han tager «på stöt», d. v. s. bollen får blott
en gång hafva stött jorden, när han slungar ut den, eljest är hans
motande ogildt och hugget blir det partiet till godo räknadt, som
slog det in i pärken; dock har pärkkarlen rätt, om han ser sig i
stånd dertill, att taga hugget «i vädret», d. v. s. mota ut bollen
innan den rört jorden. Puttkarlen deremot står vid framstickan (när
puttkarl begagnas heter spelet puttpärk, när icke puttkarl begagnas
är det bakpärk, ty pärkkarlen står vid bakstickan); han måste
alltid taga hugget i vädret eller innan det vidrört jorden, hvilket är
ganska svårt när det går lågt, ty ju lägre och snarfvare ett hugg
är, ju svårare är det att mota, ju högre båge bollen gör, ju lättare
är hugget att mota, ett sådant hugg kallas uppriktigt. Ser
puttkarlen sig ej i stånd att taga hugget i vädret, så låter han det gå
sig förbi in i pärken, der hans reservkarl vid bakstickan står
tillreds att taga det, men puttkarlen får akta sig att icke bollen vid
förbifarten snuddar vid honom, ty då säges bollen vara «rifven», och
äfven om hugget aldrig var inne, så räknas det då likväl såsom
inhugg. Puttkarlen har derföre ett åliggande, som pröfvar sin man.
Han skall på en gång hifva ut bollen, ifall hugget, när det hinner fram
emot honom, tyckes böra träffa inne, men också akta sig att bollen
ej får vidröra honom ifall hugget ej är inne eller han ej ser sig i
stånd att taga det, utan då skall han låta det obehindradt passera
förbi till sin andra man vid bakstickan, hvilken, såsom förr nämndes,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
