Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
342 Plägseder vid bröllop.
på att «far i huset» icke får någon del eller lott i samma penningar.
Utom dessa afgälder uppbäras vid bordet en gång hvarje dag
frivilliga sammanskott till spelmännen, till kokarmor och till
«kärltvätterskan» (vanligen under lustiga beklaganden att hon råkat bränna
upp sin kjol eller något annat klädesplagg och bör ha en liten
ersättning); så att, om man skall visa sig hedersam, det blir temligen
kostsamt att bevista ett gotländskt bondbröllop från början till slut.
Sådant kostar «sänningar och penningar» enligt gotländska talesättet.
En sed, som nu är aflagd, men som ännu i författarens
barndom fanns, åtminstone i vissa trakter, var att gästerna togo
«mattallrik», d. v. s.: all sådan mat, som serverades på bröllopsbordet och
kunde beqvämligen gömmas (såsom kaka, ost, pannkaka, kött, fläsk,
stek), förtärdes ej af gästerna utan lades å sido af hvarje gäst på en
tallrik, som sålunda blef fullrågad med matvaror, hvaremot gästerna
åto det, som ej beqvämligen kunde gömmas (soppa, gröt). Efter
slutad måltid gömde hvarje gäst sin mattallrik, som hemfördes i de
stora sändningkorgarne. Allt, som på bordet framsattes, måste
sönderskäras och kringbjudas för att annammas och förvaras af gästerna.
Detta snåla och opassande bruk är dock för omkring trettio år
sedan afskaffadt och är nu mera ingenstädes i bruk. Till samma
ändamål, nämligen att sönderskäras, kringbjudas och gömmas, skulle då
också på bordet framsättas «ost och flada», d. v. s. en stor ost och
en väldig hvetekaka. Det var dock icke värdfolket, som bestod denna
traktering, utan det gjorde «kuno-mädro», den förnämsta gifta qvinnan
i laget näst brudtöfverskan. Detta bruk kan dock författaren ej erinra
sig, det är afskaffadt för omkring femtio år sedan, kanske längre
tillbaka, ehuru i en och annan ort det bibehållit sig längre än i andra;
gamla personer lefva än som minnas det, af hvilka författaren hört
det omtalas.
Ännu en forntida sed från gotländska bröllopslagen har
författaren hört gammalt folk omtala såsom bruklig, åtminstone i en
viss trakt af ön. När bröllop hölls, samlade sig tiggare till
bröllopsgården (sådant kan nog än i dag inträffa) för att få, som
man säger, «en släng af slefven», och som under måltiderna
dörrarna merendelst stå på vid gafvel, på det att skaffarefolket
beqvämare skall komma ut och in vid bestyret med serveringen, så kunde
det stundom hända att tiggarne gingo in i rummet, der laget satt
till bords, ställde sig bakom stolarne eller sätena hos dem af
gästerna, som de kände, och bådo att få smaka skinkan, steken eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
