Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gotländska folksägner. ^5
en vrå, der en hel hop sådana lågo. Qvinnan tyckte väl att det
var en ringa lön, men ville ingenting säga, utan tog spånorna; de kunde
ändå duga att göra upp eld med, tänkte hon. Derpå ledsagade han
henne hem. Hemkommen kastade hon hyfvelspånorna i en vrå, men
hörde dem till sin förvåning skramla, och när hon såg nogare på
dem voro de silfvermatskedar.
Någon tid derefter träffade hon samme man, hvilken, liksom
förvånad, frågade henne om hon kunde se, och när hon, förundrad
öfver hans fråga, bejakade den och sporde hur han kunde göra en så
besynnerlig fråga, sporde han ånyo om hon icke, tvärt emot hans
förbud, tagit sig i ögonen med det vattnet, hvari barnet blef
tvättadt. Hon sade att så skett, hvarpå mannen blef ond och hotade
att henne skulle icke gå väl, alldenstund hon gjort emot hans
befallning. Något derefter lär hon sjuknat och dött.
De anförda sägnerna visa att man föreställt sig de små såsom
mycket liknande menniskorna och varande ett slags kroppsliga
väsenden. Vi komma nu till okroppsliga väsen.
Hvad forntiden kallade »Fylgia» (följeslagerska), ett andeväsen,
som osynligt följde hjelten eller den ättgode mannen såsom dess
skyddsgudinna, eller ock var en hel ätts skyddsande, det kallar
gotländska allmogen «Rå». Det var endast mannen, icke qvinnan, som
forntiden ansåg ega en sådan osynlig ledsagerska, men icke alla män.
De, som uti fornsagorna hafva sådan, äro merendels af gammal ätt,
och anden eller ledsagerskan tyckes gå i arf i ätten. Stundom kan
äfven qvinnan hafva en dylik, men det är sällsynt. Fylgian eller
Rået visar sig ej för den, hvars osynliga följeslagerska hon är. Sker
sådant, så är det för att bereda honom på att hans död är nära för
handen; derför är ock det, att få se sitt eget Rå, detsamma som död
och fall. Sällan visar hon sig för andra, men när det någon gång
sker, antager hon vanligen den mannens skepnad och utseende, hvars
ledsagerska hon är, så att man tror sig se honom sjelf, tills man
efteråt, när synen hastigt försvunnit, får reda på att det ej var
honom man såg. Fylgian eller Rået är således en lefvande persons
vålnad, som dock sällan låter sig se, men ibland låter sig höra.
Hon efterliknar då i gång, i sättet att fatta i dörrlåset m. m.
personen, som hon beledsagar och föreställer, och gifver dermed tillkänna,
att han inom en kort stund anländer. Om dessa tecken gifvas starkt
och ofta, säges personen hafva »starkt Rå».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
