Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
314 Vidskepliga föreställningar.
Att Gotlands folk af uråldrig tid med nit och värma omfattat
religionens sak, derpå finnas flerfaldiga bevis. Landets många
offerställen (lodakretsar) samt det ej ringa antalet ortnamn, utmärkande
guddomligheter, som dyrkats i hednatiden, eller ställen, som varit
invigda åt denna dyrkan, intyga, att Gutarne under hednaåldern
varit flitige tillbedjare af de höga gudamakterna efter den lära de hade
sig bekant. Våra talrika kyrkor — sköna minnesmärken af
förfädrens fromhet och medeltidens byggnadskonst — bära vittne
derom, att försoningens heliga lära, läran om «hvita Krist» (den
återkomne Balder, fromhetens och den rena himmelska kärlekens höge
Gud), med hjertats hela värma och fulla öfvertygelse omfattats af
Gotlands folk.
Men fastän denna kärlekens lära — himlens höga dotter — i
åtta århundraden viftat sina hvita dufvovingar öfver Gutalandets
höjder och dalar, bor der ännu i det trogna folkminnet åtskilliga
urgamla begrepp och föreställningar — visserligen dunkla och
otydliga, oftast förvirrade och för folket sjelft obegripliga, men för
forskaren fattliga — från tider, som för länge sedan nedsjunkit i
glömskans natt, tider då det strålande Valhallas gudomligheter, Asar och
Asynjor, erhöllo vördnadsfull dyrkan, hopen blotade till dem och
presterna spådde af offerdjurens inelfvor. De träda icke fram i
dagen, dessa dunkla, urgamla minnen, de gömma sig djupt i de
gamlas inre och dö snart för alltid bort med dem, ty en ny makt har
uppstått att bekämpa och fördrifva dem, den makten heter
Folkskola. Det unga slägtet, som skjuter upp, men ännu sitter på
skolans bänkar, skall väl, när det en gång i sin ordning blir gammalt,
förmodligen icke kunna omtala för sina barnbarn, hvad de nu
lefvande gamle i sin barndom hört af farfar och farmor. Må vi då
kasta en blick på dessa urgamla minnen från en hänsvunnen tid,
innan de för alltid dö bort.
Åskan heter än i dag thordön, «tornet», och trollen fly ännu
för den väldige dunderguden. Såsom han förr
«reste sig på knakande vagn så hög
och fyllde bältet med åskor och ljungade mulen»,
så förföljer han ännu trollen, hvilka, hedrade med namnet
«thorspjesko», flykta för den väldige och, förvandlande sig i underliga
skepnader, larfva undan allt hvad de förmå och söka rädda sig in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
