Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sednare afd. Folket - 9. Följderna af Valdemar Atterdags plundringståg. — Gotlands äldsta förening med Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige var bruten och om intet, men ej på Valdemars eröfring 1361,
som Danmarks sedermera så ofta påstådda rätt till Gotland grundade
sig. Besynnerligt nog finnas inga dokumenter i behåll, ej heller några
krönikor, som omförmäla denna Gotlands förening med Danmark, och
derföre har Sverige ej heller under tvisterna mellan båda rikena om bättre
vätt till ön velat erkänna denna Danmarks förmenta rätt. Att
föreningen dock verkligen måtte egt rum och Danmarks påstående ej varit
uppdiktadt tyckes framgå utur följande handlingar och omständigheter.
Såsom sin mågs Håkans bundsförvandt hade Valdemar angripit
den, som fördrifvit Håkan, nämligen Albrekt, men sökte lägga
under Danmark så mycket af Sverige han kunde komma åt Hans
här, anförd af hertig Erik af Sachsen, inbröt i Sverige pingsttiden
1366 samt intog Värend i Småland jemte Kinds och Marks
härader i Vestergötland. Äfven Kalmar belägrades och hertig Erik sökte
bemäktiga sig Öland och Borgholm, som då och sedan 1362
innehades såsom pant af Hansestäderna; men borghöfdingen Fredrik, som
då på Stettins och Greifswalds vägnar innehade Borgholm och vid
Mikelsmessan skulle aflösas af Greger Sverting på Rostocks, förekom
planen att få slottet öfverlemnadt åt Danskarne, derigenom att han
öfverlemnade det åt konung Håkan. Albrekts fader, hertig Albrekt
af Mecklenburg, en slug herre, som fruktade att den nyss
förvärfvade kronan torde snart ryckas från sonens hufvud, ville genom
diplomatisk fintlighet upphjelpa dennes sak, och begaf sig derföre
till Valdemar, då dessa båda slipade herrar afslöto, den 28 Juli
1366, den besynnerliga traktaten på Alholm, der, bland andra
bestämmelser, överenskoms att Valdemar skulle behålla Gotland
med Visby jemte Värends, Kinds och Marks härader, utom Lödöse,
samt allt hvad han intagit af Sverige, till evig besittning. Denna
traktat blef visserligen aldrig ratificerad af konung Albrekt, på hvars
vägnar hans fader afslutat den, men den visar dock att Valdemar
då innehade Visby och Gotland.
Midsommardagen 1367, på städernas hansedag i Köln, hade
Valdemars samtliga fiender, konung Albrekt af Sverige, hertigen af
Mecklenburg, grefvarne af Holstein jemte missnöjda Jutländska
riddare infunnit sig, och der beslöts att angripa Valdemar med krig
för att hämnas den orätt städerna lidit, särdeles i afseende på
fiskerierna vid Skåne. Så mäktigt var detta förbund af Valdemars
fiender, att de ansågo sig i förväg kunna bestämma huru hans länder
skulle fördelas dem emellan. På svenska konungens lott skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
