Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Säfvar och Ratan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1) Stilleståndet gäller för hela den tid, fredsunderhandlingarna fortsättas i
Fredrikshamn;
2) ryska trupperna förläggas i Piteå med förposter vid Jäfre (20 km. söder
därom); de svenska förläggas i Umeå med förposter vid Rickleå;
3) svenska flottan afseglar från Qvarken och skall under stilleståndet anfalla
hvarken Åland eller finska kusten;
4) båda härarna föröka icke under stilleståndet sina truppers antal;
5) obestyckade fartyg få obehindradt segla långs hela Bottniska viken;
6) i händelse fredsunderhandlingarna afbrytas, tillkännagifves krigsrörelsernas
öppnande två veckor före deras början.
Som Kamenskij icke hade rätt att afsluta stillestånd, skickade han — på ett
svenskt fartyg — begäran härom till Barclay de Tolly, och denne fortskaffade den
vidare till kejsaren, som underlät att sända något svar.
Från kustarméen öfverfördes lifgrenadiererna, ett sexpundigt batteri, två haubitser
och artilleriets alla hästar till norra arméen, af hvilken Helsinge och Jämtlands
regementen fingo återgå till rotarna, och som trädde under Döbelns befäl. Lifgardet till
häst fick tåga hem landvägen, hvaremot öfriga trupper åter inskeppades på flottorna,
som den 10 afseglade och vid olika tider aflämnade sina resenärer i Roslagens
hamnar.[1]
Det ganska storartadt anlagda företaget hade, kan man säga, både lyckats och
misslyckats. Det hade lyckats i det afseendet, att Kamenskij nödgats utrymma större
delen af Västerbotten och icke kunde komma dit tillbaka, om tillräcklig truppstyrka
kvarlämnades i landskapet. Det hade misslyckats i det afseendet, att den ryska hären
hvarken blifvit tillintetgjord eller fången. Och det var härtill samtidens
förhoppningar sträckte sig. Ingen under därför, att de öfverspända förväntningarna om ett
ärofullt slut på kriget slogo öfver till ett bittert hån icke mot upphofsmännen till
företaget, ty desse tillhörde det ledande partiet i den af lidelser uppfyllda tiden, utan
mot dess ledare. Och nog förtjäna desse klander, därom kunna meningarna
näppeligen vara delade, men de förtjäna det knappast mera än de flesta af de befälhafvare,
hvilkas handlingar vi lärt känna under den föregående delen af kriget. Wachtmeister
lade i dagen bristande beslutsamhet och handlingskraft, bristande förmåga att bedöma
ställningen och att skaffa sig underrättelser; han låter sig ledas af tillfälliga inflytelser;
han upptager strid, där det faller sig, utan tanke på lämpligheten; han förlorar
besinningen vid det första ryktet om ett fientligt kringgångsförsök i den vildaste
skogstrakt; och detsamma göra äfven hans underbefälhafvare. Om han vid underrättelsen,
att Kamenskij blifvit varskodd, dragit sig tillbaka till Djekneboda eller till Bygdeå och
anmodat flottan att draga sig norrut — naturligtvis borde Wachtmeister haft befälet
öfver flottan och icke amiralen öfver hären —, så kunde han lugnt inväntat Kamenskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
