Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Säfvar och Ratan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast kunde sätta två haubitser mot svenska härens och flottans alla kanoner, beslöt
han att oförtöfvadt gå till anfall.
Framemot kl. 3 utvecklade ryssarna sina jägarkedjor i skogsbrynet vid båda
vägarnas mynningar och ryckte småningom ut på öppna faltet. De svenska
förposterna drogo sig med afsikt tillbaka för att gifva kanonerna tillfälle att verka. Och
detta gjorde de med besked. Både fältkanonerna bakom bröstvärnen och flottans
kanoner åstadkommo våldsamma härjningar i ryssarnas led och tystade helt och hållet
de båda ryska haubitserna, som trädt i verksamhet mellan Dalkarlsåvägen och
stranden. Trots förlusterna höllo ryssarna sig ute på fälten och i byn, hvilken sköflades
af de svenska kanonkulorna, och manskap från flyglarna gick till och med ut i vattnet
för att kunna skjuta på kanonbåtarnas besättning. Sålunda pågick striden ända till
kl. 8 på aftonen, då ryssarna drogo sig tillbaka inom skogsbrynen och sedan fortsatte
återtåget till Djekneboda och Dalkarlså.
Hvarken på aftonen eller följande dagen gjorde svenskarna någon ansats till
förföljning af sin tydligen ganska medtagna motståndare. På morgonen den 21
sände Wachtmeister en parlamentär till den ryske befälhafvaren med begäran om
stillestånd för att begrafva de döda, hvilka han fruktade skulle förpesta luften,
och för att uppsamla de sårade — de flesta af desse voro ryssar —, men denna
begäran afslog Kamenskij. Som han dock till följd af truppernas utmattning och bristen
på lifsmedel och ammunition verkligen önskade stillestånd, gaf han, såsom
Wachtmeister säger, i »ett utmärkt höfligt bref» sin åstundan tillkänna att få till stånd ett
muntligt samtal, hvilket ägde rum vid förposterna kl. 7 på aftonen mellan båda
befälhafvarna. Kamenskij fordrade i sin vanliga tonart, att svenska flottan skulle lämna
Bottniska viken, och att dennas norra del skulle få fritt befaras af ryssarna. Härtill
kunde Wachtmeister icke samtycka, men om någon muntlig öfverenskommelse träffades,
känner man icke.
Puke och Wachtmeister ansågo emellertid, att man gjort nog, och kl. 7 på
morgonen började trupperna inskeppas på flottan, som därefter ankrade så långt ut
på redden, »att den af flenden icke kunde ofredas», såsom Wachtmeister säger i sin
berättelse till konungen.
Svenskarnas förluster i de nu skildrade striderna uppgingo till 29 officerare
(at hvilka 6 döde och 5 fångne), 877 underofficerare och manskap (af hvilka 399 döde
och 80 fångne), hvartill kommer flottans förlust med 6 officerare (1 död), 112
underofficerare och manskap (af hvilka 16 döde). Ryssarna erkänna en förlust i döde och
sårade af 39 officerare och 1,500 man, hvartill kommo nära 200
fångar.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
