Finska kriget 1808-1809 / 441 (1898) Author: Carl Otto Nordensvan - Tema: War Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Finland under kriget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mans rätt förverka, — ej mannen hustruns, ej gäldenären borgenärens. 4 § XI Cap.
G. B. förmår, att hvar äger sin sak ensam böta.

»Om nu de i deras tjenste och trohets pligt stadde herrar militairer af Finska
armén förverkat deras egendom för ett brott, dem förut okändt, så förenar sig icke
med lagen, att deras hustrur och deras borgenärer skola gå deras rätt förlustiga. Den
confiscation och utarendering, som är mig ålagd, sätter hela landet i förskräckelse
och förtviflan.»

Mathias Calonius. Efter en litografi af J. F. Salmson.

Sedan han anropat generalen om
att afstyra en slik åtgärd, fortsätter han:

»Mitt åliggande är att bibehålla
lugnet och freda hvar och en under
lagarna, och det skall jag af alla krafter som
en redelig man vaka före» — — — —[1]

Det dröjde emellertid icke längre
än till den 11 maj, förr än Buxhöwden
gaf landshöfdingarna en kraftig påminnelse
i frågan, däri anbefallande, att boställena
skulle utbjudas på arrende under tre år
och anbud infordras inom fyra veckor
efter kungörelses utfärdande, hvarefter
anbuden skulle insändas till Buxhöwden
»till confirmation». Kronobetjäningen
anbefalldes därjämte att uppteckna all på
boställena befintlig lösegendom, hvilken
skulle öfverlämnas till de nya
innehafvarena.

Att denna förordning väckte sorg
och förtviflan i vida kretsar är allt för
tydligt. Anbud inkommo emellertid på flera ställen, om än några landshöfdingar
förklarade sig icke förstå ordalydelsen i påbudet, enär boställsinnehafvarna icke
öfverskridit Finlands gräns, möjligen lågo sjuka någonstädes eller kanske voro döda.

Så stod frågan, till dess kejsaren genom ett manifest af den 17 juni förlängde
fristen för boställsinnehafvarna till sex veckor, men denna åtgärd hade lika liten
verkan som de föregående,[2] och icke bättre gick det med de förnyade påbuden af
den 20 oktober och 16 november (enligt det sistnämnda skulle till de i kriget

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>