Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver Qvarken och i Västerbotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sista hand faller ansvaret naturligtvis på Gripenberg, ty den handlande
befälhafvaren är ensam ansvarig för sina gärningar, men att därför anklaga honom för
uppenbart förräderi, hvartill samtid och eftervärld icke varit sena, att likställa honom
med en Cronstedt, det är dock att låta hänföra sig till en betänklig öfverdrift. Om
Kalix och Sveaborg kan man omöjligt tala på samma dag.
I Stockholm blef förbittringen öfver kapitulationen stor, och Adlercreutz lät
förleda sig till att till hertigen-regenten inlämna en skrifvelse, i hvilken han gaf fritt
lopp åt sin vrede, och hvari han ansåg sig kunna »försäkra, att denna olyckliga
Armée i detta ögnablick är intagen af samma trohet och tillgifvenhet för äran och
sina plikter som någonsin tillförene; någre svaga Anförare har missledt dem och i
otid förstorat de faror som omgåfvo dem; afskurne vid Umeå, och förföljde af en
öfverlägsen fiende, föreställdes dem allting förloradt» o. s. v., hvarefter han till slut
yttrar: »det är således endast Befälhafvaren och några få han rådgjort med, hvilka
vållat det olyckliga steg, som vidtaget blifvit.»[1] Den allmänna meningen var såsom
vanligt genast färdig med sin dom, och i den feberyrsel, som nu rådde i Stockholm
efter konungens afsättning, den ryska påhälsningens uteblifvande, Adlersparres intåg
såsom segerherre i hufvudstaden, åtskilliga mer eller mindre demokratiska drömmar
och slutligen Gripenbergs utbasunade förräderi, fann Stockholms borgerskap icke
något bättre medel att uttrycka sina känslor för de finska trupperna än att tillställa
en lysande fest för — fältmarskalken Klingspor.
Ryssarna gingo hela tiden till väga med vanlig beräkning, och när de väl fått
den svenska befälhafvaren innanför sina förposter, släppte de honom icke ifrån sig,
ty detta är väl det troliga, och lika litet fäste Schuvalov något afseende vid det
ingångna stilleståndet. Hade han mot all förmodan fått motståndaren i sina klor, var
han angelägen om att på ett lysande sätt afsluta ett krigsföretag, som han kort förut
ansett såsom alldeles omöjligt.
Den ryska historieskrifvaren säger, att »konventionen i Kalix — — är
isynnerhet viktig därigenom, att den nästan förstörde den sista länken, som förenade
Finland med Sverige, emedan den frånryckte denna makt de finska trupperna; endast
en ringa del af dem kvarblef ännu i svensk tjänst.»[2]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
