Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Tavastehus till Gamla Karleby. Ryssarna i södra Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sämst var det likväl med bestyckningen. Visserligen tillverkades några nya
furulavetter, men de förslogo icke långt. På krut var ingen brist men väl på färdiga
laddningar, och för tillverkningen af krutkarduser måste man tillgripa manskapets
dåliga sängtäcken samt fästningens flaggor. Försummelser begingos med afseende på
fästningens förseende med lifsmedel, och dock förde skärgårdsbönderna med lifsfara
födoämnen dit in, till och med sedan fästningen blifvit innesluten. Det nästan tömda
förrådet af läkemedel försummade man äfven att i tid fylla, och lika litet gjorde man
för att iordningställa sjukrum. Till eldsläckningsmaterielen satte ingen människa
något förtroende. På det sättet försedd, skulle fästningen omedelbart efter
krigsutbrottet mottaga fiendens anfall.
Den 21 februari fick man på Svartholm underrättelse om, att ryssarna gått
öfver gränsen, och att de slogo sig ned i Lovisa. Dagen därpå syntes de redan på
isen utanför vallarna. Det var själfva öfverbefälhafvaren, som under skydd af en liten
betäckningstrupp undersökte fästningens läge och utseende. Han hade redan fått den
uppgiften, att dess besättning uppgick till 600-800 man, och att den ägde lifsmedel
för fyra månader. Han tyckte sig vidare finna, att fästningen var i försvarbart skick,
så att hvarken stormning eller formlig belägring med fördel kunde användas, utan att
man nödgades inskränka sig till inneslutning och beskjutning, ett alltid långsamt och
osäkert anfallssätt, hvilket dessutom erfordrade minst tolf 24-pundiga kanoner och
fyra mörsare. I afsikt att känna sig för om förhållandena och sinnesstämningen i
fästningen skickade han sin generalkvartermästare, generalmajor v. Berg, åtföljd af två
svensktalande civila herrar, såsom parlamentär för att öfvertyga kommendanten om
omöjligheten att försvara fästningen mot den ryska öfvermakten. Det oförsynta och
naturligtvis aldrig allvarsamt menade tilltaget misslyckades visserligen men antydde
likväl den väg, på hvilken man skulle komma från alla obehagligheter. Svartholms
så kallade belägring var ett värdigt förspel, en föröfning till Sveaborgs.
På aftonen samma dag samlade kommendanten fästningens officerare, och det
i reglementet föreskrifna, af kommendanten, underkommendanten, platsmajoren och
de olika truppafdelningarnas chefer bestående krigsrådet bildades. Dess medlemmar
lofvade under edlig förpliktelse i enlighet med reglementets föreskrift »att vilja lefva
och dö med hvarandra; att den, som först proponerar att öfvergifva fästningen, så
länge tillgång på proviant och ammunition finnes, och så länge något hopp är till
secours eller möjlighet att kunna försvara sig, skall strax arresteras och som förrädare
anses och dömas; att ej ingå uti någon kapitulation, innan breschen på hufvudvallen
blifvit försvarad emot en storm åtminstone». För öfrigt ordnades bevakningen inom
och utanför fästningen och bestämdes, att halfva styrkan ständigt skulle bestrida
vakthållningen med ombyte vid midnatt.
Dagen därpå, den 23, inneslöts fästningen af ett infanteriregemente, Minska,
tillhörande 17:e divisionen och Borosdins afdelning, en skvadron dragoner, en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
