Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från gränsen till Tavastehus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
när det gäller», uppträdde han bestämdt mot planen att samla hären vid gränsen.
Man kunde icke undgå tilltal, ansåg han, om man frånginge konungens befallning att
verkställa samlingen vid Tavastehus. »Jag lät honom prata,» skrifver Klercker,
»frågade om han ville med flit, då nöden ej fordrade, lämna fienden platta landet
och lämna alla Efecter qvar i hellsigfors som då ej alla voro transporterade från
Sveaborg och sade posetivt at jag tog ingen trupp i från gränsen förr än den tagne
positionen vore bruten.» [1] Under krigets lopp framkallade Palmfelts uppförande
flera gånger missnöje från hans likställdes och från truppernas sida, och det sätt, på
hvilket han bedref dagtingan i Kalix, hvilken otvetydigt var hans verk, borttog den
återstod af aktning, som inom hären ännu kunde hysas för honom.
Om någon i fullaste mått fått åtnjuta aktning och beundran af både samtid
och eftervärld, så är detta fallet med Georg Carl von Döbeln. Född i Västergötland
den 29 april 1758, förlorade han vid tidiga år sin fader. Denne, som var
häradshöfding, önskade, att sonen skulle blifva präst eller jurist, men den unge Döbelns
lynne drog honom till krigiska ting, och 1775 tog han officersexamen vid
amiralitets-kadettkåren i Karlskrona. Efter att några år studerat juridik ingick han 1778 såsom
officer vid Sprengtportens värfvade regemente. Lusten efter krigiska äfventyr dref
honom till Frankrike, där han från 1780 till 1788 tjänade vid regementet La Mark
och gjorde fälttåg i Indien. Krigsryktena hemifrån kallade honom tillbaka till Sverige,
där man redan 1785 köpt honom en löjtnantsplats vid hans förra regemente. I mars
1789 förflyttades han såsom kapten till Savolaks infanteri, där han den 13 juni blef
major, samma dag, som han med okuflig tapperhet stred vid Porosalmi och fick sitt
farliga sår i pannan, hvilket allt framgent nödgade honom att bära det svarta bandet.
1793 flyttade Döbeln från Finland, i det han befordrades till öfverstelöjtnant vid
Västgötadals regemente, men i december 1805 kom han tillbaka dit såsom öfverste och
sekundchef för Nylands regemente (general Klingspor innehade chefslönen). Han
lefde nu några fridfulla år på sitt i Helsinge socken belägna boställe, sysselsatt med
landtbruk, läsning och militära studier.
Det fanns väl ingen hvarken i svenska eller ryska hären, som icke kände
den lille mannen med det svarta bandet. De skarpa dragen, de uttrycksfulla ögonen
förrådde tillräckligt den kraft, den beslutsamhet och den tapperhet, som bodde i
honom, och hvilka egenskaper parades med ett ädelt hjärta, en ridderlig anda. Så
utrustad, vann han allas förtroende och vänskap, så väl officerarnas som menige mans.
Ja, af den senare var han så när afgudad, och gällde det underverk i ståndaktighet
eller djärfhet, så var Döbeln mer än någon annan mannen att slita folket med sig,
såsom Juutas-dagen och andra händelser nogsamt ådagalade. Striden vid Juutas
också ett talande bevis på den viljekraft, med hvilken han förmådde bekämpa kroppsliga
bräckligheter. Döbelns svagaste sida var hans hetsiga och häftiga lynne, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
