Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från gränsen till Tavastehus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så väl under tiden för sitt chefskap vid dragonerna som sedermera, då han
hade Finlands största infanteriregemente under sin ledning — dess personal var
hemförlofvad mellan »mötena» —, bodde han på sin fädernegård Kiala, hvars portar alltid
stodo öppna för hans underlydande och för hans vänner, hvilka också flitigt
begagnade sig af hans uppriktiga gästfrihet. Några kunskaper, någon beläsenhet ägde han
icke — och hvarifrån skulle han fått dem — men ett mycket godt naturligt förstånd,
en säker blick, en ovanlig förmåga att hastigt sätta sig in i nya lägen och att bedöma
människor. Därtill kom ett naturligt, flärdfritt sätt, en okonstlad öppenhet, med
hvilken han gick rakt på målet och fäste människorna vid sig. Af medelmåttig längd,
ägde han en stark, något undersätsig kroppsbyggnad, hvars spänstighet han bibehöll
genom jakt och ridt. Befattningen såsom generaladjutant hos Klingspor bragte honom
i en mycket grannlaga ställning, men han synes hela tiden varit i åtnjutande af sin
förmans bevågenhet och förtroende, hvartill hans redbarhet och hans obegränsade
anseende inom hären säkerligen i hög grad bidrogo. I någon mån dref han sin
åldrige befälhafvare till handling, men det synes, såsom om han härvidlag borde kunnat
uträtta mera; vanskligt är likväl att döma. I alla större strider blef det Adlercreutz
förunnadt att föra hären, men här räckte icke hans förmåga. Såsom chef för en
brigad skulle han säkerligen redt sig med utmärkelse, men, ställd i spetsen för det hela,
saknade han härförarens lugna besinning. Den första ingifvelsen slet honom med sig,
och så kastade han in sina trupper i striden på felaktigt ställe såsom vid Lappo eller
i orätt tid såsom vid Ruona, eller också lät han förleda sig att utkämpa striden
framför ställningen såsom vid Salmi och ännu mera vid Oravais, där genom hans
ödesdigra förifrande »segern blef ett nederlag».
August Fredrik Palmfelt föddes den 3 september 1767. Hans fader var major
vid Savolaks infanteri, modern brorsdotter till Augustin Ehrensvärd. Om sistnämnda
omständighet hjälpte honom så hastigt uppåt, eller om hans fördelaktiga utseende och
fina sätt därtill bidrogo, känner man icke, men vid icke fullt 16 års ålder blef han
fänrik vid Nylands infanteri och vid ännu icke fyllda 21 år kapten i arméen, hvarefter
han året därefter såsom kapten öfverfördes till Södermanlands regemente. År 1790
deltog han i slaget vid Svensksund, blef strax därefter major i arméen och ställdes i
oktober 1796 vid nyss fyllda 29 år i spetsen för Åboläns regemente. Hans
personliga eller krigsmannaegenskaper synas på intet sätt hafva berättigat denna äfven
för ifrågavarande tid ovanligt hastiga uppkomst. Han var dessutom kammarjunkare
och generaladjutant. Den jämförelsevis dåliga anda, som ansågs vara rådande inom
Åboläns regementes officerskår, och som gaf sig uttryck i den ovanligt stora sjuklighet,
som under det första återtåget plötsligt gjorde sig kännbar, särskildt vid passerandet
af Björneborg, tillskrifves Palmfelt. Af sina samtida ansågs han för opålitlig och utan
personligt mod, om än ovanligt beläst. Vid krigets början antecknar den uppriktige
Klercker om Palmfelt: »Efter gamla vanan bakslug och gerna drager sig ur spelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
