Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland under sjuttonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vana bedref stämplingar i Sverige, där dess sändebud stod i oafbruten förbindelse
med alla missnöjda, och att sålunda ständig fara hotade från Ryssland, och lika sant
är också, att den senast utstakade gränsen mot Ryssland icke erbjöd någon säkerhet,
samt att tanken på att återvinna de förlorade landsdelarna nu liksom femtio år
tidigare nog kunde vara nationelt berättigad, men dessa skäl voro icke tillräckligt tungt
vägande att kasta landet i krig med en så mäktig granne, äfven om dennes
hufvudkrafter för tillfället voro upptagna vid gränsen mot Turkiet. Dessutom hade man
nu lika litet som förra gången beräknat krigsmedlen, hvarken de numerära eller de
finansiella — man litade på förbund, hvilka man icke gaf sig tid att afsluta och
man räknade på subsidier, hvilka man aldrig fick — och, hvad värre var, man hade
icke mäktat rycka upp hären ur det förfall, i hvilket den råkat under frihetstiden,
och man hade icke tagit hänsyn till den upplösning af all tukt och all krigaranda
som frihetstidens själfsvåldiga riksdagslif ingjutit i officerskåren. Då nu härtill kom,
att den politiska anledningen till kriget knappast vägde så mycket som konungens
personliga längtan att genom krigarbragder upprätta sitt genom motgångar i det inre
sjunkna anseende, och att på samma gång genom ett ärofullt fälttåg, som förde Sverige
tillbaka inom dess eller åtminstone inom Finlands gamla gränser, förena den missnöjda
adeln kring sin person, så kan man förstå, att utsikterna till en lycklig utgång i
själfva verket icke voro synnerligen stora.
Utförandet skulle också blifva inledningen värdigt. Oaktadt förhållandena vid
krigets utbrott voro ovanligt gynnsamma för svenskarna, i det dessa lyckats samla
den starkaste härsmakt, som Finland någonsin skådat, under det Rysslands
hufvudstad endast skyddades af något mera än ett tiotusental man, gick hela anfallsplanen
snöpligt i kvaf. Sedan svenska flottan efter slaget vid Högland (den 17 juli 1788)
såg sig föranlåten att draga sig tillbaka till Sveaborg, måste hvarje tanke på den
afsedda landstigningen i Ingermanland och framryckningen mot S:t Petersburg
uppgifvas. Men icke ens den vida anspråkslösare planen att genom anfall från land- och
sjösidan bemäktiga sig den illa försedda fästningen Fredrikshamn fullföljdes på grund
af konungens oförmåga att leda krigsföretag. Då man sålunda kommit af sig vid
själfva ingången, då brist på förnödenheter satte härens tillvaro på spel, då den
tidsvinst, som skänktes fienden, icke bådade godt för framtiden, och då alltid »fåfäng gå
lärer mycket ondt», så fick det adliga missnöjet tillfälle att göra sig gällande, och
afvogheten mot konungen, bekymren för framtiden och Jägerhorns och hans få
anhängares själfständighetsplaner i förening med den från frihetstiden fortlefvande
själfrådiga andan åstadkommo de förrädiska stämplingar och underhandlingar med fienden,
som gått till eftervärlden under benämningen Anjalaförbundet. Då konungen nu
icke förstod att genom beslutsam handling och framryckning mot fienden
[1] kväfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
