Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brefvet var från hans hustru till grefve
Ernst, och i detta bref förklarade Kerstin, att
som det numera vore dem omöjligt att träffas
ensamma, sedan hon hvarje stund var
bevakad, nödgades hon skriftligen i förtviflan med
dela honom att den olyckliga aningen — icke
mera var en blott aning.
Denna bekännelse lästes af en man, som
afgudat sin hustru och trott sig ega enengel!
Slutet af berättelsen är kort. Samma afton
släpade sig Kerstin till sin fars koja, till hans
fötter. Den gamle mannen förbannade hennes
lättsinne. Men förskjuten och förjagad, som
hon var, från sin make, måste fadershjertat
och fadershemmet gifva henne en fristad. Denna
fristad blef henne bitter. Om våren födde hon
en son, en son utan namn. Några månader
senare var processen om äktenskapsskilnad
slutad, hvartill Henning användt sina sista
krafter. Men då han slutligen höll skiljobrefvet i
sin hand — då slocknade den sista gnistan
af förnuftet, sista gnistan, som flämtat efter
den stora förödelsen. Ett par år var hans
oredighet oskadlig: han dref omkring gatorna
vårdslös och usel och stod mången natt i storm
och regn utanför Kerstins koja och lyssnade
med spända nerver och flygande pulsar hur
vaggan knarrade derinne, vaggan, i hvilken
grefvens son slumrade. Länge förblef det dock
icke så. Hans vansinne tilltog i den grad, att
gamle grefven på Dagstaholm fann det nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
