Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XLI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•359
antydde Niel BIane’s person och skick, att han förkofrats så
väl på kroppens som förmögenhetens vägnar; ty i Skottland
aftager en värdshusvärds artighet emot sina kunder i bestämdt
förhållande till hans tilltagande välmåga. Hans dotter hade nu
förvärfvat en skicklig skänk-jungfrus hållning, hvilken ej lät
hvarken kärlek eller krig afleda sig från fullgörandet af sina
åligganden, Båda visade Morton den grad af uppmärksamhet, som
kunde väntats af en fremling, hvilken reste utan betjening, på en
tid då ett dylikt åtfölje ansågs som ett osvikligt kännetecken på en
utmärktare rang. Ilan vidhöll äfven den karakter som hans yttre
tycktes antyda, i det han gick till stallet och drog försorg om
sin häst, samt derpå återvände till huset, der han satte sig i
värdshus-salen — ty att hafva begärt ett enskildt rum, skulle
på den tiden hafva ansetts som en inbilskhet utan like af en
person af hans yttre — och befann sig i alldeles samma rum,
der han några år förut firat sin upphöjelse till papegoj-kapten,
hvilken på lek vunna utmärkelse ledde till så många allvarsamma
följder.
Som man väl kan taga för gifvet, kände han sig nu
en helt annan menniska än vid denna högtidlighet, och likväl,
då han såg sig omkring på de på Tillflykten församlade
grupperna, tycktes de ej olika dem han fordom sett på samma ställe.
Ett par ärbara borgare smuttade på sin tår brännvin; två eller
tre dragoner sutto vid sin mugg tjockt öl och svuro öfver de
overksamma tiderna, som ej bestod dem någon bättre
undfägnad. Deras Kornett spelade väl ej bräde med kaplanen i sin
kaftan, men han drack sitt glas aqua miràbilis med den
grå-rockade Presbyterianska prestmannen. Uppträdet var annorlunda
och likväl detsamma, afvikande endast hvad personerna
beträffade, men sig likt i afseende på sin allmänna karakter.
"Lifvets ebb och flod må falla eller stiga, bäst den
behagar," tänkte Morton, då han skådade omkring sig, "så skall det
alltid finnas de, hvilka fylla de tomrum slumpen förorsakar, och
i lifvets vanliga sysselsättningar och nöjen, skola menniskorna
efterträda hvarandra, som lofven på samma träd, med samma
individuella olikhet och samma allmänna likhet."
Morton, som af erfarenheten lärt sig det lättaste sättet
att förskaffa sig uppmärksamhet, begärde efter några minuters
tystnad ett halfstop klaret, och då den leende värden kom med
tenn-måttet ännu fradgande efter itappningen — ty det var på
den tiden ej brukligt att hafva vinet tappadt på buteljer —
bad han honom sitta ned och deltaga i undfägnaden. Denna
inbjudning var särdeles angenäm för Niel Blane, hvilken, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
