Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det är inte alltid man gör ett gott bruk av sina gåvor... Är det länge sedan du såg Jean?» tillade hon med en suck.
»Jag såg honom senast i går... hem till mig kommer han likvisst inte, för han tycker naturligtvis inte om, att man säger honom sanningen... men jag mötte honom nere vid Skeppsbron och jag får uppriktigt tillstå, att jag var färdig att skämmas ögonen ur mig... Nedkippade skor, en hatt med tusen bucklor och rocken sådan, att en tiggare skulle ha generat att visa sig ute med den vid dagsljus...»
»Det är inte en månad sedan han fick en ny kostym», inföll Emelie, som häftigt satte ifrån sig en skål med konfektyrer, i det hon ivrigt och bestört knäppte ihop sina händer. »Han har naturligtvis som vanligt sålt eller pantsatt den... Det är därför jag inte sett en skymt av honom... och han, som så heligt lovade bot och bättring...»
»Jag tycker du borde veta vad hans löften äro värda...»
»Det är sant, men ändå så...» hon avbröt sig och återtog halvhögt: »Väl att mamma är gömd... hans elände skulle ha plågat henne till döds... detta är då slutet på en så lovande bana!» tillade hon och tryckte näsduken mot sina ögon.
»Med hans uppförande var det väl att förutse... Det var ju ingen reson i att mankera det ena spektaklet efter det andra och därtill sudda ner sig i dåliga sällskaper... och när man inte kunde ha fördrag med honom längre och han slutligen blev avskedad, så rörde detta honom lika lite som att slå vatten på gåsen och han fortfor att leva friskt undan på din bekostnad... utan din barmhärtighet skulle han länge sedan omkommit...»
»Men nu skyr han också denna barmhärtighet... på flera veckor har jag inte hört det ringaste av honom... Jag har låtit fråga efter honom i hans gamla bostad, men därifrån har han flyttat och ingen vet vart han tagit vägen... och att döma efter vad du såg i går, förfaller han mer och mer...»
»Kära Emelie, tag inte så hett vid dig!» bad Hanna och lade sin hand lugnande på hennes arm. »Är du orolig för att du inte sett till honom, så kan du trösta dig med, att nöden snart driver honom till dig igen.»
»I morgon dag skall jag på allvar låta söka efter honom... det är så mycket jag har att tala med honom om. Det skulle ju kunna hända», fortfor hon och stödde huvudet mot handen, »att han under andra förhållanden... långt härifrån... om han såge sig ensam och inte hade någon annan att lita på än sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
