838 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Å - ÅGA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ÅGA

Ågum (ogum el. ågåm), adj. bekym rad,
orolig. "Wårå ogum"! Ö. Dl.

ÅGA 2, f. stor kärfve. Dl. (Mora).

ÅGA 3, s. äga.

ÅGEN, s. eta.

ÅGGA, s. hugga.

Å-GJORD, å-gjodh, a-gjord el. a-gjodh, adj.
mogen; om årsväxt, säd. Vb. Fn. gerr, gjord.

ÅGLA, v. n, 1 vämjas vid, ej tycka om. Ög.
Jfr isl. æla, v. a. spy.

Å-GLÖMMA, f. gammal, ogift flicka. Vg.

Å-GRO. v. imp. vara missnöjd, ångra sig,
hafva oro, förtryta. "Dä ågror honom". Jtl., hs.
(Bj., Ljusdal).

Å-grosam. adj. misstänksam. Jtl.

Å-GÅEN, adj. medtagen af svält; om kreatur.
"Öged va så ågåed, så dä vingla for väred". Sk,
(N. Åsbo). Jfr ganga.

ÅGÅ-LOS, adj. håglös. Dl. Jfr hug.

Å-GÄT, adj. ganska stor. Hs. (Db.). Fn.
ágætr, berömd, utmarkt. Jfr agito, gäta 3.

Å-HāLD, n. egentl, afhåll; hvarje redskap (t.
ex. käpp, stake o. d.) hvarmed man försvarar
sig eller anfaller. Fl. (Ingo). Jfr hallda.

Å-HALLA, f. nära tilländalupen tid.
Åhalle-middag, m. något in på eftermiddagen. Bhl.
(Elfs.).

Å-HÅGA, m. l)omsorg, bekymmer. Vb.; 2)
hushållsbekymmcr. Åhåge, m. Hs.(Db.). "Släppa
åhågan", lemna hemmanet. Hs, Jfr åga 1.

Åhaga-drug, adj. som fordrar mycken
omsorg. Vb. ;

Åhåga-laus, adj. bekymmerslös, obekymrad,
likgiltig. Vb.

Åhågasam, adj. uppmärksam. Vb.

Å-HÄLLOG, s. hall 2.

Å-HÄNDA, v. a. träget bedja, enträget anhålla,
med böner ligga öfver någon. Vg. (Elfsb.). Af
hand.

ÅI, åilä, s. öj.

ÅIG, åjen, åjer, s. eta.

ÅINA, s. e 2.

ÅIRA-SNAP, åirä, s. öra.

ÅIRÄND, s. ör.

ÅISA (ipf. åisäd, sup, åisađ) v. a. hysa. Dl.
S, husa.

ÅISIL (pl. Åislar), s. sysla.

ÅIS-KNÅIT, m. husknut Dl.

ÅIVÄ, n. ide, kula. Bjönn-åivä, björnide. Dl.

ÅJ, s. ö.

ÅJAS, åja sej, åjas, åjäsklig, s. våja sej.

ÅJDÄ. åjdä-gluggä, s. öde.

ÅJNA-FULL, s. e 2.

ÅJT, adv. ut. "Nu ska i(g) åjt å pósten å
skikk åv ita paperäð å där i(g) a gjort eð, så ska
i(g) go emat", nu skall jag ut på posten och
skicka af detta papperet och när jag har gjort
det, så skall jag gå hemåt. Dl. (Mora). S. aut.

ÅJTI, s. uti.

ÅKA, åke-ty, s. aka 1.

Å-KANNA, s. å 4.

ÅKE-DYNA, f. en med gåsdun stoppad tunn
rödblommig dyna, som lägges på vagnssätet S. Sk.

Å-KAST, n. afredning på välling, soppa eller
sås. Jtl. Af kasta.

Å-KEPA, f. bristfälle, skada (på en sak), Sdm.
(Björkvik).

ÅKER, m. 1) (såsom i riksspr.) odlad jord, som
brukas för sädesodling. Aker, m. Vg., sm., bl., g.;
ager, m. id. Sk., hl.; 2) en bredd af 6 ālnar
mellan regnfårorna på en sådd åker-teg. Vg. Jfr aker.

Frigger-åker, m. sockennamn i
Vestergötland. Fsv. Friggiæraker (Dipl. Suec. 3,594;
af år 1323).

Frös-åker, m. sockennnmn i Uppland. Fsv,
Frösaker (Dipl. Suec. 3, 366, 367).

Fördels åker, m. en åker, som föräldrar
eller andra, hvilka afträda ett hemman
förbehålla sig. Deraf fördels-gubbe m.
fördels-gumma, f. Vm.

Gifto-åker, m. en jordlägenhet, åker (eller
skog), af hvilken enligt gammal sed en yngling
måste vid uttagande af lysning till äktenskap
visa sig vara i besittning, innan honom tillåtes
gifta sig. Ursprungligen var, för att få
socknens odlingsbara mark uppodlad, med denna
föreskrift afsedt att samma jordlägenhet skulle
vara af fästmannen från ris och rot af oodlad
mark uppbruten, men numera förära föräldrar
ofta sina söner en jordlägenhet, hvilken i
sådan händelse antecknas af presterskapet såsom
fästemannens gifto-åker. Dl. (Elfd.).

Or-ager, m. obrukad åker; öde åker. Sk. (V.
Göinge h.). D. orager, "hvileager, brakmark"
(Moths ordb.); d. d. over-ager, "ager, som ligger
til hvile". Jfr or-vång, sid. 823 a.

Ving-åker, m. namn på en socken i
Södermanland. Fsv. (Dipl. Svec. af år 1343)
Vikingakir.

Åker-bo, m. gråbo: Artemisia vulgaris, L.
Dl. (Elfd.). Bu-gräs, h. Dl. (Lima); grå-böna,
f. Sm.; bu, m. Dl. (Särna); binka, f. Hs.;
bun-rot, f. id. Vg. Gl. sv. (Bromel) gråbo, binke.

Åker-bär, n. 1) (i riksspr.) frukten af
Rubus arcticus; 2) hallon: Rubus idæus. Sm.,
m. fl. Hinn-bär, Sk., bl.; bram-bär, Vb.;
bringbär, bringebär, Bhl., dls., vl., hl.; bringel-bär,
Bhl. (Oroust), vg,; fall-bär, Hs.; brom-bär, Mp.
bram-bär, Vb.; ull-bär, id. Vg.

Åker-döer, pl. skärffrö: Thlaspi arvense. Bl.

Åker-humblå, f. röllika: Achillæa
millefolium. Fl.(GK., NK., K.). Bakk-humbla, f. Hs.;
jord-humbla, f. Ul. (Rosl.); galen-tåra, f. Dl.
(Transtrand); sten-gräs, n. id. Mp.

Aker-hviva, åker ull, f. Erigeron acre. Sveal.
Gl. sv. (Tillandz, Bromel) åkerhvifva, åkerull.

Åker-höns, n. pl. rapphöns: Perdix cinerea.
Norra Sverige. Ager-höns, id. Sk., hl, bl.

Åker-kjösa, s. kjusa.

Åker-lilja, f. klint: Agrostemma Githago.
Nk. (Kihls s:n.). Gl. sv. (Bromel)
åkerroser- röda kornroser, röd rågklint, kornnegliker,
bondenegliker.

Åker-löt, f. åkerren. Sm. (Värend).

Åker-remling, s. rempa.

Åker-rök, m, allmän jordrök: Fumaria
officinalis. Dls. Gall-gräs, n, id. Vm, Gl. sv.
(Frank.) gallgräs, id.

Åker-reva, f. Rubus cæsius. Bl.
Björnbär, n. Sm.; björnhallon, n. Og.; blå-hallon, n.
Vm.; kalv-hjortron, n.Ul.; kärring-bär, n. Vg.;
kärring-tarmar, m. pl. Sk.; skått-luva, f. Bhl.

Åker-ros, s. ros.

Åker-räfsor, s, räfsa.

Åker-silke, s. silke.

Åker-skratt, s. skratte.

Åker-tistel, m. Circium arvense. Allm.

Ål-åker, s. ål 3.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0868.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 838 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|