Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Å
- Å ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Å
Å-fräken, n. Equisetum fluviatile. Vb, Jfr
tärne, ströpple.
Åg-bobblå, f. näckros. Fl. (P.).
Åhus, fordom stad, nu by i Skåne. Fsv.
Aos = åraynning.
Å-kanna, f. näckblad: Nuphar luteum.
Benämningen deraf att fröhusen likna förr
brukliga kannor. Sk. (Ing., Onsjö, N. Åsbo m. fl.
härad). Gl. sv. åkanne, åbladh, Nymphæa
alba; d. åkande.
Å-kil, m. strand af en å. Vg.
Å-minne, s. minne.
År-os, s. os.
Å-munn, s. munn.
Å-rännare, m. asp: Leuciscus latifons.
Hjelmaren. Dikk-kópp, m. Göteborg; färna, f.
Norrköping.
Å 5, pron. pers., hon. O, id. Ö. Dl. I de
flesta landskap säges ho el. hu, i Nb. heo, på
några ställen af Gotl. ha. Hasa el. hansa, hans.
Götal.; i åtskilliga orter hånåms, stundom honnomes,
hans; mycket allmänt säges hännas el. hänna,
hennes ; stundom i accus. han el. ham, honom.
Dalskan har ånums, ånåms el. ås, hans, åna el. ona,
henne (accus.); ännere, hennes, änne el. änne,
henne (dativ.). Fsv. hun, hon, hon.
ÅBA, f. pratmakare. Bhl.
Å-BAKKA, åbatta, åbattas, s. batas.
Å-BARKNING, f. islossningstid, då snön börjar
gå bort. Sm. Jfr avbarkning.
Å-BēL el. åbäll, n. vidunder, sällsamhet;
säges om en person som utmärker sig: 1) mycket
fintlig och qvick menniska. "Han jär ä åbäll";
2) ovanligt rask, stor duglig menniska eller ock
motsatsen. Säges äfven om djur och ting. "Hä
jär åbäll dill häst", det är en mycket stor (eller
stark eller liflig eller och ful) häst. "Hä var ä
åbäll dill tall", det var en ovanligt stor (eller
ock en särdeles missbildad) tall. Vb. Abell,
m. gyckelmakare. "Ji gjoe mäg i abell vä’na",
jag gycklade med henne. Vb. (Löfånger).
ÅBEN, adj. 1) öppen, oläst. "Lågan te haven
ä åben". S. Sk.; 2) omättlig, snål. Bhl. D. åben,
öppen. Af ett förloradt starkt verb júpa (ipf, aup,
pl. upum, sup. opit), v. a. öppna, borttaga.
Åbna, v. a. I öppna, läsa upp. "Åbna
skavet». S. Sk. D. åbne.
Å-BETA, f. efterslåtter. Ög.
Å-BETT, n. lillfrukost; en liten måltid före
den vanliga frukosten i andtiden, då arbetet
börjar tidigare. Jtl. N. åbit.
Å-BOL el. å-bål, s. abål.
Å-BOL, n., å 4.
Å-BOREN, adj. boren, född. Sm. (Sällan brukl.).
Jfr bära.
Å-BRÓTT, å-brót, s. rómms.
Å-BUEN, adj, utmärkt, utomordentlig, flink.
Vg., hl. (Värö, Frillesås). Båen, åböen, id. "Ja
har en sådden åboen dräng". N. Hl. Jfr n.
åboden, adj. våldsam, framfusig; ov-bo(d)e, adj.
n. öfverdrifvet.
Å-BUSE, s. å 4.
Å-BÄKE, n. 1) troll; spöke; 2) utspökad,
tillgjord menniska, Ög.; 3) stor, oformlig kropp;
hvad som är öfvermåttan groft, stort och
vidunderligt; äfven om menniskor: "Dä ä ett åbäke te
häst. Ett åbäke te menniska". Allm. Åbeke,
obäke, Ul.; abeke, Jtl. n. id. Sk. Jfr
fn. of, adv. alltför; bákn, n. a) tecken; b)
vidunder; c) stort och klossigt redskap.
Åbäka sej, v. r. 1 göra häftiga och löjliga
åtbörder, utkläda sig på ett löjligt, narraktigt
eller ovanligt sätt; göra sig till. Allm. I
några munarter åbeka sej, obäka sej, ubägä sej.
Å-bäklig, adj. öfvermåttan stor, ofantligt
klumpig, obäklig. Allm. Åbäkug, Sdm.;
ubäkli, id. Sm. Deraf åbejele, adv. ofantligt.
"Åbejele fin, grann". Hs. (Ljusdal).
A-BÄRA SIG (ipf. åbar sig), v. r. åbäras, v. d.
åbäka sig. "Hästen åbar sig så grannt att dä va
lust se på" Åm. Den af Ihre (D. L.) anförda
betydelsen: vanskapa sig, torde ej rätt passa, om
densamma ock i något särskilt fall kan
användas.
ÅBÄRTA, s. arbarta sej.
ÅD, f. honan af ejdergåscn: Anas mollissima.
Vb.—sdm., fl. (Nl.). Ad, f. G.; ada, f. id. Sdm.
Fn. ædr, f. ejdergås; n. æd, f. id. Jfr ära 1.
Åds-skräja, f. ejderhona som ej haft ungar
eller från hvilken man borttagit äggen. Sdm.
(Ornö).
ÅÐER el. ođer, pron. annan. Brukas stundom
såsom substantivum åđern el. ođern (bestämda
formen), den andre. Dl. På samma sätt brukas
i gotländskan andarn. Fe. oder; jfr ader.
ÅÐer-vais, ođerwais, adv. annorlunda. Dl.
Fsv. aþruvis, VGL.; e. otherwise.
ÅÐer-villder el. ođerwillder, adj. bättre (än
andra). Ö. Dl.
ÅDI ådiger, s. eta.
ÅDRA, s. upphängs-ådra.
Å-DRAARE, m. hudafdragare, nattman. Sm.
ÅDRAG, ådragare, ådrägel, åfräken, s. å 4.
Å-DRÖGJÄ, adj. som dragit sin kos, bortgått. Vb.
ÅDÄR, s. år 2.
Å-FLÖG, n. skutt, hopp (merendels åt sidan).
"Haren tog ett åflög". Kl. S. flioga.
ÅFS {åffs), m. hafsström. Åffsan, pl mot land
uppströmmande vattenmassor. Fl. (Öarne i Qv.).
Fn. ofsi, m. häftighet, våldsamhet.
Åfsa (åffsa), v. impers. strömma upp; om
hafsvattnet. "He åffsar", vattnet stiger. "He
strömer", id. Fl. (Öarne i Qv.).
Å-FÅNGSAM, adj. 1) dåraktig, dum. Vl.; 2)
oroligt ombytlig till sinnet. Dls.
ÅF-ÅT, n. 1)matöda; 2) mygg; 3) Lappar,
tiggare. Hs. (Db.). Fn. ofát och afát. frosseri.
Å-FÅKTA SEJ, s. fakter.
Å-FÄL, f. åtbörd. Ul. Jfr åtfäl.
Å-FÄLSAM, åfärsam, adj. som förundrar sig
öfver något; häpen, försagd. Bhl. (Oroust). Jfr
fara 1.
Å-FÄN, m. ansigtsutalag hos barn, mjölkskorpa
(crusta serpiginosa). Sm.
Å-FÄR, f. 1) bortgång, bortresa; 2) död;
3) öde. "Gu nå óss för åfära!" Å-fäl, t. id.
Sm.
ÅG 1, s. å 1.
ÅG 2, s. äga.
ÅG, -bobblå, s. å 4.
ÅGA 1, m. oro, fruktan; omsorg förenad
med oro. "Ligga på åga", lägga sig med
orolig åtanka på något. Åm., fl. (Sjundeå). Jfr aga
1, åhåga.
Hemmans-ågan, m. def. åhåga, omtanka,
förestånderskapet för hemmanet. "Fadren har
lemnat från sej hemmans-ågan till sin son". Gstr.
Ågas, v. d. draga försorg. "Ågas för
någonting". Åm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0867.html
