Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VÅN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VÅN
Vonsamt, vonligt, adj. n. )( ovonligt. Hs. Fn.
Vänja, f. förhoppning. "Ha vänja på någon",
hoppas att få honom till äkta. Åm. Fn. væni,
f.; fe. vênung, f.
Väntande daga(r), m. pl. de sista dagarne
af hafvande tillståndet. "Ho går i väntande
daga", hon är nära sin nedkomst. Sdm. m. fl.
N. ventadøger, id.
Övi-väntän, adj. egentl, öfver-väntad. "Ji
vadht alldäiles öviväntän", jag kunde
omöjligen vänta längre; eller: jag upphörde att tro
det du skulle komma. Vb.
Ora-vång, m. åkergärde, som ligger i
träde. Sk. (Barsebäck i Harjagers h.). Jfr
oråker, under åker.
Vånga-dike, n. hägnad af jord eller sten
kring en bys allmänna betesmark. S. Sk.
Vånga-gömmare (el. vånga-gemmare), s.
gåjmä.
Vånga-le(d), n. grind vid en bys
allmänna betesmark. S. Sk. D. vangeled.
Vånga-skäl, s. skila.
Vånge, m. 1) den af folk och vargar
omringade (inhägnade) platsen vid skallgång.
Götal., äfven i Sveal., t. ex. Nk.; deraf
vängä, v. a. 2 gående göra en krets omkring.
Nk.; 2) omväg; deraf vånga, v. a. o. n. 1
genskjuta, göra en omväg. "Vånga ómkring",
gå omkring. Sm.
Vångel, u. ostadighet, vingleri. Vg., ög.,
sm.
Vånglare, m. 1) ostadig, obeslutsam karl.
Sm.; 2) krånglare, skojare. Vg.
Vånglig, adj. 1) ostadig; 2) förtretlig,
krånglig, ledsam att komma till rätta med.
Vg., dls., vl.
En väring, s. en.
Vor-gjera (ipf. -gjol), v. a. tillreda jorden
för vårsädet, förrätta sysslor hörande till
våranden. Vb.
Våra, 1) v. n. 1 förrätta vårarbeten med
jordens tillsåning m. m. "han har redan te
vårat. Han har åvårat". Götal. D. d.
(Bornholm) våre, id. (Adler, 26); 2) v. impers.
bli vår. Våra till, id. Götal.
Våran, f. def. lindrig vårfrossa. Fl. (Nl.,
Åland).
Vårast, i vårast, adv. i våras. Fl. (Nl.).
Vär-bräken, n. låsbräken: Botrychium
vulgare. S. Sk.
Vår-dyngs (eg. vår-dygns), adv. "Sóva
vår-dyngs", efter slutadt vårarbete sofva ut
långt fram på dagen. "I mórren ska vi sova
vårdyngs, når vi ha te-sått i da". Sk. (Ox.,
Ing.)
Vår-hana, m. harsyra: Oxalis acetocella.
Mp. I andra munarter: vår-hane, sur-klöver,
gök-mat. I Dl. (Floda) säges surkåls-tuppor,
f. pl. i Elfd. små-såirä, f., i Fl. (Öb.)
har-väpling.
Vår-kase, m. en hög med qvistar efter
rödjning om våren att uppbränna. Sm. S.
kas 3.
Vår-lössen, vår-slätten, m. def.
vårlossningen. Ul.
Vår-näm, vår-nämd, s. nimma.
Vår-okse, m. den dimma eller de
dunster som om våren uppstiga ur jorden,
bebådande oxens arbete. Vg., dls., vl. "Vår-oksen
drikker", säges då jorden om våren tager
mycket vatten, "Vår-oksen ryker", när solen
om våren värmer och jorden deraf utdunstar.
Vg. (Kållands h.).
Vår-reppen, s. repp.
Vårsk, adj. 1) om vårtiden aftagen; om
boskapshud, då kreaturet är slagtadt om våren.
"Huden å vårsk", d. ä. af sämre beskaffenhet.
Sm.; 2) i. q. vår-näm, s. nimma.
Vår-skabb, m. ullen, som klippes om
våren innan man flyttar till fäbodarne. Dl.
(Mora). Laung-liss-lödjen, m. def. Dl. (Elfd.).
Jfr ljuda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
