- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
816

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - VITA ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


VITA

flink. "En visser kar". "Han ä viss på hånna",
han kastar, hugger icke miste. Götal., äfven
i Sveal. D. d. (Bornh.) víss; fn. víss, a)
upplyst, väl underrättad; b) viss, säker.

Vissa 1, v. a. 1 försäkra, lofva, förvissa.
"Ja kan vissa dej". Vessa, id. Vg., ög., sm.
N. vissa.

Vissa 2, 1) f. visshet, säkerhet. Vessa, f.
id. "Te vessa", till säkerhet. Sm.; vissan, f.
id. Med vissan, förvisso. Hs. Vissn,
visshet, säkerhet. "Han gikk i vissn ätt hästom",
han gikk efter hästen förvissad att finna
honom. "Du kan gå i vissn dill mora diin", du
kan gå till din moder, säker att få det du
önskar. Vb. 2) adv. åtminstone. "Je vissa",
jag åtminstone. Nb. (Kal.). Fsv. vissa, f.
visshet, säker underrättelse. VGL. ÖGL; fn. vissa.

Vis-skallter, adj. klok, vis (egentl, som
har en vis skalle). Vg.

Vissorna. f. pl. def. smeksam benämning på
får. Sm. (Värend). Jfr saud.

Visst, i tales, "göra visst", 1) besluta sig
för och uppgöra en sak. Hs.; 2) förlofvas. Hs.,
ul. "Ho har visst", hon är förlofvad, har
fästman. Dl. (Floda).

Visut, adv. varsamt, försigtigt, sakta, noga.
"Han hushaldar visut". Fl. (Pargas). Jfr fin.
visu, adj. sparsam, noga; visusti, sparsamt,
visuus, sparsamhet, visuutan, vara sparsam.

Vis-vetandes, vis vedanes, adj. klok,
förnuftig. Fn. viss vitandi, vetande om något.

Vit, n. vett. förnuft. Kl, g., fl. (Nerpes).
Wit, n. Dl.; vet, n. Vb. vôjt, n. id. Bl. Fsv.
vit, n. a) vett, kunskap; b) vett, förstånd; fn.
vit; fe. vit; e. wit; ns. wet.

Vita el. vitu (pl. vitur), f. vetskap,
kännedom. "Nu är slut me mina vitur. Hä ha
skett utom min vitu. Hä ha skett utan våra
vitur". Fl. (Nl.). Fsv. vita, f. vetskap. VGL.
VML. SML. S. S. 3,139, 140. Didr. af B.
120: 23.

Vitin (vittin el. vettin),? spaning, kunskap.
"Få vittin om nået", få kunskap om något.
Sk. (Ox.. Vemmen.).

Vitis-leus, adj. vettlös. Fl. (Pyttis i Nl.).
Fn. vítis-lauss.

Vitnä (pl. vitnar,) n. vitne. G.

Vittes, vettes, te vittes, te vettes, till
förstående, till att veta. "Huru kunne ja, te
vettes, göra dä?" Sm.

Vittja, v. a. 1 1) besöka. Åm.; 2) göra
barnsängsbesök; säges om qvinnor, då de med
förning resa på barnsängsbesök hos
grannhustrurna. Bl.; 3) (såsom i riksspr.) undersöka
utlagd fisk- eller jagtredskap. Viti (ipf. vitja),
Fl. (Öb.); vittj el vükk (ipf. vittjä el. vikkä),
Vb.; vekka, id. Vg.; deraf vittje-håv, m. håf
som brukas vid vittjande. Götal. Fsv. vitia,
vittia, a) besöka. VGL. S. S. 1,205. Cod. A.
37, f. 135; b) bemsöka (med straff). S. F. S.
6,377: fn., n. vitja; skot. wikk.

Vitugr, adj. förståndig. Fl. (Nl.). Vitug,
vettig, sedig. G. Fn. vitugr; n. vitug; fe.
vitig (vettig).

Vit-villing, m. vettvilling Vb. Fsv.
vitvillinger, vetvillinqer, vitvillinge, m. id. UL
SML. Horol. f. 78 v., 173. Af villa, v. a.
förvilla.

Vässlan, fyllnads- och försäkringsord i
slutet af en sats ; betyder: väl, kan tro, kan
tänka. "Vi ha väl lite vi ókk, vässlan". Ul.

VITA 2, v. a. 1 1) eg. bevisa, bestyrka (med
ord); 2) beskylla, förebrå. "De vitade
honom till att ha giort dä. Han vitades för hor".
Götal.; deraf för-veta, v. a. förevita, förebrå.
För-vetta, id. Ög.; 3) (i fornspr.) straffa;
deraf vites-gång, m. så kallas den granskning af
jordvallarne ("dikena") kring vångarne, som
vissa tider om året företages för att efterse om
hägnaden är i godt skick; i motsatt fall är
jordegaren förfallen till ett visst vite. Sk.
(Skanör, Falsterbo). Fsv. vita (ipf. væt, vet;
vanl. sv. böjn.), v. a. a) bevisa,
bestyrka (med ed). GL. 13: 5: "vita miþ tolf
manna aiþi"; b) intyga, utlåta sig öfver.
Alex. 2757; c) tillvita, beskylla. GL. S. F. S.
3, 37; fn. vita (sv. böjn.) straffa; b) förebrå;
fht. wîzan; mht. wîzen; nht. verweissen; ns.
witen; holl. wîjten; fe. vîtan; e. wyte; e. dial.
wite, wait, id.; moes. veitan, i fra-veitan,
hämnas: εχδιχειν. Verbet, som i fsv. oftast har
svag böjning, är samma ord som wita 1. Jfr
Rdq. 1,220. S. veta.

VITA 3, v. a. 1 tjusa, förgöra, trolla på, med
trolldom sätta på, skaffa fram. "Vita bórt
vargar", säges om de s. k. kloke, som genom några
hemliga medel laga att vargarne fly. "Vita på,
vita fram", genom signeri förorsaka något ondt.
Sm., vg. dls. Hyltén-Cavallius (Värend 1, 214)
omtalar huru gladan vitas bort. Är egentl,
samma ord som wita 1. Jfr fn. vita frá sér, vara
hemma i trolldomskonster, vita fram, vara
förutseende, vit, n. pl. trolldom, hexeri.

Till-vitelse, f. det att genom onda
önskningar vita på eller till någon rofdjur, ohyra,
olyckor, brott, sjukdomar och annat ondt. Sm.

Vit-ord, n. skymfliga tillmälen eller ord,
kastade på en fiende. Sm. Jfr Hyltén-Cavallius,
Värend, 1,385,387,437.

VITE, vitin, vitisleus, vittes, vittja, vitugr,
vitvilling, vitä,
s. wita 1.

VITES-GÅNG, s. vita 2.

VIT-ORD, s. vita 3.

V1TTA, s. vätta.

VITTER-VÄG, vittr, vittra, s. vätter.

WITTER, witter-gatu, s. vinter.

VITTRING, s. hvitring.

VI-UNDRA, v. n. 1 förvånas, häpna öfver
något. "Ja viundrar dä". Hl. Af sv. vidunder, n.
om hvars härledning jfr Ihre, gl. 2, 2007.

VIV 1, n. 1) qvinna, fruntimmer; i folkvisor,
Vg.; 2) hustru. Sm. Väiv, n. id. G.; 3) dam
i kortspel. Bl. m. fl.: 4) äktenskap; endast i
kortspel. Kung och dam i ett kortspel. Allm.; deraf
mann-viv, n. Vb. (föråldr.); mannä-väiv, n. ett
kortspel. G. Fn. vif, n. qvinna; hustru; n. viv,
(i gamla visor); fe., fsax. vif, n. id.; e. wife,
hustru; fht. wîp, wîb, n.; mht. wìp, n. qvinna; nht.
weib; ns. mf; holl, wijf, id. I danska dial.
förekommer ordet i sammans, vivfader, viefaer, m.
svärfader; vivbroder, m. svåger; vivmoder,
viemoer,
f. svärmoder; vivsøster, f. svägerska (Mlb.,
DL. 652).

VIV 2, n. gullpudra: Chrysosplenium
alternifolium. Nk. Jfr viv 3.

VIV 3, s. hviv.

VIVA 1, v. a. o. n. 1) svänga fram och åter,
vifta. Kl., bl. Viv el. gviv (ipf. o. sup. -ä), id.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0846.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free