Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- T
- TRÖJ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRÖJA, f. 1) (såsom i riksspr.). Treja, f. rock
Hs.(Db.).; 2) tvärstycket på en räfsa, hvari
pinnarne sitta. G.; 3) huden på kreatur. Kl. Fn.
treya, f. tröja; med. lat, troga.
Baddar-tröja, f. en qvinnokofta i
hvardagslag. Nk.(Norbergs s:n).
Bunn-tröja, s. binda.
Gvit-treja, f. hvit rock (utan krage).
Hs.(Db.).
Måge-troja, s. mök 1.
Tröje-taske, f. ficka i en tröja. S.Sk.
Udan-tröja, f. högtidströja (hos
bondqvinnor). Sk.(Ing.,Gärds h.).
TRÖJTT, tröntän, s. tryta.
TRÖNU, s. trana 1.
TRÖS, s. trås.
TRÖSA, v. n. gå med groft slaskigt arbete för
jemnan. ”En får tröse från móren till kväll”. Sk.
Jfr träsa.
TRÖSALE, s. tróll.
TRÖSAM, s. tröj 1.
TRÖSK, s. trioska.
TRÖSKE, tröske-buske, tröske-bär, tröste-trä,
s. tórske 1.
TRÖSKULL, s. tryska.
TRÖSLA, tröslare, s. drösa.
TRÖSTA, s. tro.
TRÖT, s. tryta 1.
TSVINT, m. Fringilla montifringilla. Vb.
TU el. thu, pron. pers. du. Fl.(Öb.,Nl.). ’Et,
id.; föraktligt säges täg. Fl.(Öb.) To el. do,
du. Nb.(Cal.) ”Vill tu inte hjelp ópp me”?
Sk.(Göinge). Te, du; vid frågor och tilltal. ”Böres
te”? bör du? ”Väjs te”? vet du? ”Vestes te”?
visste du? ”Kanns te”? kan du? ”Hva sas te”?
hvad sade du? Gas te me”? gaf du mig?
”Dittes te”? faller du? Datts te? föll du? Hl. Tig,
dig, dat. och accus. Sm.(Vestbo). Teg, id.
Fl.(Öb.). Te, dig, accus. ”Ja gar ett te”, jag går
efter dig. Fl.(Nl.). I andra munarter dek, däg.
Fsv., fn., fe. moes. þu, du; lt., lit., lett., ir. tu;
sl., pol., bohm. ty; gr. σύ; dor. τύ; osset, dü;
fht. dû; e. thou; zend. tûm; skr. tvam.
TUBBER, m. 1) tubbare; 2) en som låter sig
tubbas. Sm. Af fsv. tubba, v. a. tubba. Med.
Bib. 2, 289; ns. tobben, v. a. draga, rycka.
TUDDUG, adj. 1) tofvig, purrig; säges om
kattor eller andra djur, då deras hår handteras
så att det kommer i oordning och tuddas.; 2)
talesätt; ”den ä inte så tuddug”, rätt bra. A. ”Du
ska få pengar åv mej i måra”. B. ”Dä va inte
så tuddut dä”. Sdm. Af sv. tudda, v. a.
conglomerare, intricare. Jfr ns. tudern, v. a. ”die fäden
verwirren”. (Richey, 316).
TUDE-HORN, s. tiota.
TUFS (tuffs), m. oredig lock. Götal.
Tuffsa te, v. a. 1 1) sätta håret och
kläderna i oordning, göra tofsig; 2) slå sakta.
Svea-,Götal.
Tuffsi, te·tuffseter, adj. ostädad. Ög., m. fl.
N. tufsen, ”noppet, opreven, ujævn”. Aasen,
539.
Tuffsning, f. lindrigt slag. Sveal.
TUFT, s. tófta.
TUGGA 1 (pr. tägg, l. täggum,ipf. tagg eller
togg,pl. tuggum, sup. tuggiđ. p.p. tuggjin), v.
a. o. n. 1) tugga. Dl.(Elfd.) I Mora svag böjning.
”Tuggä i jässt", idissla. Dl.(Rättvik). Tugga
(ipf. tögg, sup. tugget), tugga. Vg.(Vad»bo);
2) dia. Dl.; 3) talesätt; tugga glims, hafva intet
att äta. Svag böjn. Sdm. Fsv. tugga (sv. böjn.),
v. a. tugga. Birg. Up. 6: 29; tyuggende,
tuggande. VGL. s. XIV, hvilken form förutsätter en
infinitivus tiugga; fn. tyggja (tögg, tuggit); n.
tyggja (togg, toggjë).
Tugga 2, f. 1) (såsom i riksspr.); 2) fig. trut.
”Håll tuggan på dej! Få (el. ge) ett slag på
tuggan”. Svea-,Götal.; 3) taleaätt: äta tuggor,
eftersäga hvad andra sagt; föraktligt. Sm. Fn.
tugga, f. mansum.
Tugg-kwåÐa, f.tuggkåda. Ö.Dl. S. kwåda.
Tugg-tand (pl. -tänder), f. oxeltand.
Vm.(Norbergs s:n).
Tuggu·kwådd, s. kudd.
Tväggel, n. skum, som rinner ur munnen
på en häst då han tuggar straxt efter det han
druckit. Bl.(Östra h.).
Tväggla, v. n. 1 säges om hästar då de
under drickandet emellanåt pusta och tugga.
Bl.(Östra h.).
Täusk (ipf. -a), v. n. äta långsamt; om
kreatur. Fl.(Öb.).
TUGGLTGER, adj. som har tofvigt hår. S.Nk.
TUGSEN, s. tiga.
TUGU, num. card. tjugo. G.(F.) Tiäugu. G.
Fsv. tiughu. VGL.; tiughi, tyghu. Jfr tjuvi.
TUGU, tugu-trä, tög, töv-navle, s. tjuga 1.
TUK, tukku, tukä, s. tåka 2.
TUKKSEN, s. tiga.
TUKK-FALLEN, adj. mager i ansigtet; af
sjukligt utseende. G.
TU-KÄLVA eller två-kälva, f. ko som kalfvat två
gånger )( en-kälva- Sm.
TUL, s. tula 2.
TULA 1, v. n. 1 jämra sig. ”Han gikk å
tulade å gret”. Ög.(östra Kind). Turla, jämra sig,
gråta, skrika. Sm. Ns. tulen, skria. ”Hulen un
tulen”, tjuta och skria. (Ziegler, Id. Ditm.); nfris.
thülin, klagande gråta.
TULA 2, v: a. o. n. 1 1) (i fornspr.) tåla,
fördraga. Tulä, id. G.; 2) arbeta, anstränga sig;
bära något tungt. ”Han drar i skogen å tulär
bränsle på en kälke”. Sdm. Tulä, id. Jtl. Tulja, id.
”Tulja å bära”. Fl.(Ingo).¨ Tylla, v. n. arbeta,
men ej hinna något med aitt arbete. Dl.(Elfd.,Våmh.),hj.
Tyla, v. n. gå långsamt till väga
med något. Åm. Tyyl’. 1) dröja; 2) åtnöja sig
med litet, berga sig. ”Han tylä sä fram över
vintern vä den gruta han hadd”, han halp sig fram
öfver vintern med den smula han hade. Vb. Jfr
fsv. þula, þola, tåla, fördraga; fn. þola; fht., fsax.
tholian; fe. þolian; moes. þulan, fördraga, lida,
utstå; lt. tolerare.
TuL 1, n. hårdt, strängt arbete. Jtl. Jfr
fsv. þul, þol,</i> n. tålamod. Kg. St. II. 4, 78.
TuL 2, m. flitig karl. Jtl.
TuLu, adj. tålig. Vb.,nb.(Cal.). Tulun,
id. Dl. Deraf hågg-tulu, adj. som tål vid hugg
och slag. Motsats härtill är härkjän (härtjän),
ömtålig, som tar illa vid sig vid minsta
vidröring. Vb.
TuLumo(d), n, tålamod. Vb. Tulamu, n.
Sm. Fsv. þolomoþa, þolughmoþa, f. (Cod.
Bur. s. 499, 521); tholomodh, tholamodh, n.
(Birg. upp. II, 206,265; III, 38); tholimodh, a.
(S.S. 1, 183); thulumodh, n. id. (Spec. virg.
8. 232); fn. þolinmædi, f.
TuLumodi, tulumosam, tulusam, adj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0791.html
