718 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SÖ ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SÖ, söa, söa-lu, -ris, söd, söder, sö-drift,
<i>sö-molka-dags<i>, sön, sör-gap, sö-unge, -vela, s. siođa.

SÖ (el. söa, pr. sör, söar el. söer, ipf. södde
el. söade, sup. sött el. söat), v. a. skumma (t.
ex. mjölk). "Sö (el. söa) mjölka". Söja, v. a.
1 skumma, afskumma, t. ex. grädde på mjölk,
flott i en gryta. Sm. Söka, id. "Söka mjölka".
Ög.(Ydre). Jfr sjo, sjö, sila.

SÖ, sölle, s. skula 3.

SÖA, v. n. 1 vara trög, gå långsamt.
Vg.(Kåkinds h.).

SÖBE-SKED, -vått, s. supa.

SÖFT 1 (ipf. o. sup.-ä), v. n. sigta. Vb. Fsv.
sypta. Med. Bib. 1, 122.

Söft 2, n. sigte på skjutgevär; korn. Vb.,mp.

SÖFT 3, s. syfte.

SÖFTA el. syfta, v. a. 1 fukta; inmäska (malt
till brygd). "Söft agnera mä vatten. Söfta
(el. syfta) malt". Nästan allm. E. soften, v. a.
mjuka, göra blöt; soft, blöt, mjuk; softness,
blötbct, mjukhet; fe. sôfte (sôft, sêfte), mild,
mjuk. Jfr sufft.

SÖFTE, s. syfte.

SÖG, s. siga.

SÖGG, adj. våt, fuktig, sumpig. Sk.(N.Åsbo).
Sygg, sygged, sygjed, syggi, sygg. Bl.;
seg. Nb.(N.Cal.); säkå, id. Fl.(GK.,K.). Fn.
söggr, våt, fuktig; d. d. sykket, fuktig; e. dial.
socky; skr. sik, befukta; sak’, id. (Benfey 1,
439). Jfr sagga 1.

Säka, v. n. 1 vara fuktig. Fl.(GK.,K.,P.).

SÖGU, s. sigja.

SÖIN·ÄIS, s. dau-äis.

SÖIT, s. syta 1.

SÖITAR, s. söt.

SÖJ, s. siå.

SÖJA 1, v. n. 2 1) rusa åstad; 2) gå fort;
om väderqvarn. "Väderkvarnen söjer". Kl. Jfr
sua 1, syka 1, söka 1.

SÖJA .2, s. sö.

SÖJMÄ, s. säma.

SÖJRÄ, s. sur.

SÖKA 1, v. a. o. n. 2 1) säsom i riksspr.; 2)
besöka. "Han söker te den kyrkan". Allm.; 3)
vända sig emot, rusa på; eg. om hunden.
Bbl.,vg.,hl.,sk. Sökja (uttal, sötjä), id. Hs. Fsv.
sökia el. sykia; fn. sækja; n. søkja; d. søge;
fht. sochjan, suochan; nht. suchen; holl. soechen;
ns. söken; fe. sæcan, sêcëan, secan; e. seek,
söka; moes. ga-sokjan, id.; sakan (sok, sokum,
sakans), tillrättavisa, förbjuda; strida, disputera.
I fornnordiska tungan ha vi i uräldsta tider
troligen haft starka verbet saka (sok, sakit),
beskylla, anklaga, angripa. Vi ha fn. saka (sv.
böjn.), a) anklaga, beskylla; b) skada; sv.
rannsaka, v. a., sak, f. Jfr saka, sid. 555.

När-söken, s. sid. 477 a.

ópp-sögelse, f. uppkastning, kräkning. S.Sk.

Sógn (el. sóvn), f. socken. Sk. Deraf a)
framm-sokkna, f. def. trakten närmast kyrkan.
Vg.; b) sógna-präst, m. kyrkoherde. Hl. Fsv.,
fn. sokn;̉ d. sogn.

Sokna (el. sokkna), v. a. i) söka att (med
sokken) igenfinna en drunknad person eller
något i vatten sjunket. Vl.,nk.(Bergsl.),vm.,sdm.;
2) noga söka, ifrigt rannsaka. "Gå å
sokkna". Vg. N. sokna.

Sokken (el. sokkn), f. dragg, hvarmed man
soknar. Vl.,nk.,vm.,sdm.,jtl. Fn., n. sokn.

Sokne re(d)a, f. socknebudstyg (patén och
oblat-ask). Sm.

Sokne-stuga. f. 1) såsom" i riksspr.; 2)
sockenstämma. "Hålla soknestuga". Sm.

Sokken·jämnä, f. 1) afgift till socknen.
Sokkän-tong, f. id.; 2) förteckning på de
sockenutgifter (kommunalutgifter), som hvar och
en skall betala. Vb.

Sokne-pjäkker, s. pjäkk.

Syne-dag, m. söcknedag. S.Sk. Fn.
sóknardagr, m. dag, på hvilken rättsmål lagligen
kunna stämmas och afhandlas.

Sökken, adj. 1) ursprungligen: söcken, då
rättegångsmål kunna förehafvas; 2) ängslig,
bedröfvad af saknad och längtan; nedslagen.
”Han ser så sökken ut. Dä ä så sökkent ätter
honom”. Svea-,Götal. Söknuger. Nk.(Kihls
s:n); sökknug. Sdm.; sökken, sygner, söjner,
id. Hl. Sökkert, adj. n. ledsamt, bedröfligt,
tyst, tomt efter någon. "Dä ä bra sökkert
ätter’n". Sdm. Synt, adj. n. mödosamt,
besvärligt. Sk.(Ox.). Fsv. syknt, adj. n. (en
sådan dag) då det är tillåtet att lagsöka en
annan; söckent. VGL.; sökn, adj. id. ÖGL.
S. Bern. f. 184.

Ti(d)-söken, s. tid 1.

Upp·sökness, coll. folk, som bor längst
bort, upp i socknen )( ner-soknes. G.

Ut·soknes, adv. utom socknen. Götal.
Fsv. utsokna, utsoknis. ÖGL.UL.

SÖKA 2, s. sö, söa.

SÖKA, söke, s. såka 2.

SÖL, n. större alger, såsom t. ex. hela
slägtet Laminaria, äfven Bolus. Bhl.(Strömstad).
Namnet tillhör egentligen slägtet Halymenia. Fn.
söl, n. Rhodomenia palmata; n. søll el. søl, ett
slags tång (Aasen, 937).

SÖL, sölka, s. sör 1.

SÖL, söll, söll·knapp, -ske(d) -stop, s. silv.

SÖLE-KAKK, söle trum, söl-has, s. saula.

SÖLL, s. såla 2, svilla.

SÖLL, sölla, -fjel, -knuda, -käpp, -skaft, -trå,
söllning, s. sólv.

SÖLLE 1, m. litet får. Deraf sölle-brö,
sölle-barn, n. lockord på får. Vg.(Kåkinds h.). Jfr
siođa.

SÖLLE 2, s. skula 3.

SÖLLEN, sölma, s. svilla.

SÖLNA, s. sör 1.

SÖLT, sölten—sia, s. svälta.

SÖMA, v. a. sy, sömma. V.Dl. Söm (ipf.
sömmä). Vb.; söjm, id. Nb.(Ö.Cal.). Fsv.
soma. S.S. 1, 13. Spec. Virg. s. 97; fn., n. sauma.

Söm-nål, f. synål. Vb.,dl.(Malung). Fn.
saumnál.

Sömma-stekka, f. strumpsticka. Nk.

Söm-ståkkä, s. stinga.

Söm-torn, n. ändan (neingen) af ett söm,
som afklippes då man skor hästar. Sm.

Söm-trå, m. sytråd. Vb.

SÖMAT, sömats-fat, sö-mólka-dags<i></i>, sön, s.
siođa.

SÖMMA, v. n. 1 springa, skynda, ila. "Har’n
sömma in i boskâr, ve ja sköt på’n". Nk.

SÖMN-TUTA, s. sviva 2.

SÖNA, sönad, söning, s. synä.

SÖNDER, s, säd.

SÖNJER, sönnjer, s. sun.

SÖNK, sönkä, s. sinka.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/dialektl/0748.html

		Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket / 718 (1862-1867) Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|