Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SMY ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedum Telephinm svenska landskapsordet
fetgumma, som motsvarar fette·henn i gamla
tyskan och fat hen i engelskan.
Smör·fånga, f. kabbalök: Caltha palustris.
Norrl. Troligen antydande den ymnigare smör
fångsten, som med blommans utslående
begynner. Dybeck, Runa 1849, s. 67.
Smör-gräs, n. ängkovall: Melampyrum
pratense. Nk. Jfr skepling.
Smör-håla, f. 1) i. q. smör·brunn; 2)
mycket fruktbar jord, trakt. Götal.
Smörj, 1) f. smörja, orenlighet. Vb.; 2) n.
stryk. Allm. Smyl-dank, m. Vm.; smyl, m.
id. Vb. S. danka 2.
Smörjå. f. i) såsom i riksspr.; deraf
ule-smörja, s. ula 2; 2) murbruk af ler.
”Smörjan ä så mager”. S.Sk.; 3) mutor. Allm.;
4) mängd, en hel hop af något. Götal.; 5)
elak, ej fullvuxen flicka. ”Du ä mej e smörja”.
Sdm. N. smyrja.
Smörjel, m. 1) slyngel, opålitlig person som
gör skälmstycken (och förtjenar smörj). Sm.,
vg.,sthm.,sdm. (Södertörn): 2) liten skälm. Sm.
Smörje·val (pl.-ar), m. häfstång att sätta
under hjul på en vagn då man smörjer dem.
Sm. Smörre·pågen, m. def. id. (egentl,
smörjepojken). Sk. (Ox.). S. val 1.
Smörj·trilla, s. stosa.
Smör·kann·knópp, m. näckros: Nymphæa
alba. Jtl. Af fröhusens likhet med i Jtl.
fordom brukliga smör-kannor, f. pl. (smör-käril).
Jfr Dybeck, Runa 1849, s. 64-66.
Smör·kars, s. kasse.
Smör-mad, m. smörgås utan kött o. d. Sk.
Smör-måse, m. 1) den betesmark, der kor
gifva det bästa smöret. Ul.; 2) fig. god
belägenhet och ställning. ”Nä ä du kómmen i
smörmåse”. Ög.
Smörning (smårning, smarning, smaning), f.
1) smörja; blandning af smör och tjära eller
annat fett att dermed smörja skor, läder,
remtyg ; 2) sjelspeck. Småning, f. id. Vb. N.
smurning.
Smör·nypon, n. Rosa cinamomea. Svea-,
Götal.
Smör-slav (- ┴), n. ett stort stycke smör
(3 eller 4 ℔): smör slaget samman vid
kerning. ”Dä va ett grannt smör·slav”. S.Sk.
N. smørslag.
Smör-tina, s. tina 1.
Sma-bo. n. sma-kratt, sma·kråjl, m.
småkreatur. G.
Sma-klauar, s. klauar, sid. 328.
Sma-lagä, adj. tämligen liten. G. D. smålig.
Sma-rynke-kjorslen, s. sid. 322 a.
Sma-silar, s. kipp-silä.
Små 2, v. a. 2 försmå. Åm. Fn. smá.
Små-behändig, adj. något fjollig. Sdm.
(Björkvik).
Sma-bórre (pl.-ar), m. Agrimonia
Eupatoria. Bhl.,vg. Skriftspråket har åkermönja,
som är en meningslös förvridning.
Små·dräng (pl. ar), m. upppassande
yngling vid bröllop. Bhl. Små·drängar, m. pl
två ynglingar, som med hvar sitt hyende
under armen tåga i spetsen under bröllopsfärden
Vl. D. smâdreng.
Små-faren, adj. kräslig, fin på maten,
matgrann. Kl.
Små-fike, f. pl. russin. Hs. (Db.).
Små·fólk, n. barn. ”Få småfolk”, föda
barn. Vb. D. småfolk.
Små-fä, n. småkreatur. V. Dl. Fn.
smá·fénadr; n. småfe.
Små·fälig, adj. senfärdig, som arbetar
långsamt. Sdm.,sm. Små·fälot id. Hs.,ul.
Små-färet, adv. obetydligt, ringa, utan
värde. Sm.
Små·fäs-kött, n. kött af småkreatur Dl.
(Floda).
Små·förståndig, adj. sjelfklok; som gerna
vill gälla för att vara mycket förståndig; mest
om yngre personer. Götal.
Små·fött, adj. som har små fötter. Vb.
Små gli, s. gli.
Smagna, v. n. 1 1) blifva smalare; om
menniskor. ·Smagna ur kläa”; 2) aftaga, lägga
sig; om svulnad. Hs. (Db.,Tuna).
Smån·gän (ipf. smångnä), v. n. blifva smalare,
smalna. ”Han a smångnä seda ji såg’n”. Vb. Jfr
sväsnas.
Små·grol, s. grål.
Små-gröl, n. fiskyngel, småfisk; små
kräftor. Sm. s. små·grol, som är samma ord.
Små-gutt, s. gud, gutt.
Små·gångjen, adj. som går med små steg.
”Hesten ä så smågången”. Hs.(Db.).
Små-händt, adj. som har små händer. Vb.
Små·källting, små·källtring, s. källtring,
sid. 318.
Små-ledt, adj. n. smått förargligt;,
ledsamt. Vb.
Smålig, adj. småaktig, karg. Vb. Fn.
smáligr, liten, obetydlig; d. smålig.
Småling, (pl.-ar), m. litet barn. Bl.
Små·låten, adj. af krasslighet pjunkig;
nedstämd. Bhl. (Oroust).
Små-mat, s. mat 1.
Små·munnt, adj. misslynt, ledsen. Vg.
(Vadsbo).
Små-måner, m. pl. små jämkningar, amå
lämpor. ”En får gå ad’en mä små·måner”.
S. Hl. Fn. smámunir, m. pl. småsaker.
Små·männelin, adj. småtäck, behaglig; som
har fin ansigtsbildning; liten och späd i
anseende till ansigtet och kroppen öfverhufvud )(
grov-männelin, stor-männelin. Hs. (Ljusdal).
Små-männeli, adv. smått. ”Dä går så
småmänneli fer’n”, det går så smått för honom
(nämnl. att bli sin fattigdom qvitt). Hs., (enl.
K. Lenæi Delsboa illustrata). Jfr fn. smámenni,
n. coll. obetydliga menniskor.
Smånas bórt, v. d. 1 småningom
försvinna; om något ondt. Sdm. Jfr smågna.
Små·palltar, s. palla 2.
Små-rais·bliommä, s. ris 1.
Små-re, m. småsaker. Sdm.,nk.,vl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
