Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- S
- SKRÄN ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SKRÄNTA, s. skrida.
SKRÄP, n. 1) (såsom i riksspr.); 2) torra
grenar och qvistar ur skogen till bränsle. ”Draga,
släpa skräp ur skogen”. Vm. Af sv. skrapa,, v.
a. corradere.
Skräpa, v. n. 1 1) eg. vara till hinder, i
vägen; gifva ott ostädadt utseende. Riksspr.;
2) falla besvärlig med tal; utan betänksamhet
tala. Ög.
SKRÄPPA 1 (ipf. skrapp, sup. skruppi), v, n.
knalla, ljuda hårdt, smälla. V. Dl. Skräppa
(ipf. skrapp), id. ”Han slo så dä skrapp å skrall”.
Vg.(Skarab. Sällan brukl.). Skräppa, v. n. 2
1) dona, gifva ljud från sig. Ög.; 2) skråcka;
om hönans kacklande nyss hon värpt. ”Hönan
skräpper”. Vg.; 3) skryta, vara etorpratig,
yfvas. Allm. N. skreppe (ipf. skrapp), rassla;
skreppa (sv. böjn.) skryta; d. d. skræppe, skrika
(om foglar); väsnas. Jfr skrälla, braka;
högljudt skräfla.
Skrapp, adj. 1) duglig, berömvärd; fin,
gran, förnäm, förmer än andra. Bhl. (Elfs.);
2) flink, rask. Sk. (Harj.). D. skrap, duglig;
rask, flink; d. d. skrap, prydlig, utmärkt (Mlb.,
DL., 694). På samma sätt är skräll 1 bildadt
af skrälla, v. n. braka, dona.
Skrappäl (ipf. o. sup. skrapplä), v. n.
skramla, slamra, såsom t. ex. om ljudet af ett
järnlass på hjuldon. Vb. Nfris. skrappen, mycket
bullra (Outz. 324); fn. skrapa, skramla,
knirka; larma, bullra.
Skrappel, n. allt hvad som är söndrigt och
odugligt, i synnerhet åkdon. Deraf
skrappel-kärra, f. en kärra, som lös i fogningarne
slamrar under körning. Vb.
Skräpp 1, m. 1) häftig knall. Med denna
betydelse förekommer ordet i sammans.
döne-skräpp, m. åskknall. Sk. (Ox.). Jfr
döne-skräll; skräll 3, sid. 604; 2) det redskap i en
qvarn, som mottager kornet från kvarn-tuten
(kwänn-tauten, Dl.). Hj. Jfr trygel´.
Skräpp 2, n. skryt. Götal. N. skrepp, id.;
fn. skrapr, m. skräfla. Deraf a) skräpp-skótt,
n. Skjuta skräpp-skótt, skryta. Hs.; b)
skräpp-skörtå, f. nattkappa, skjorta med hvilken man
skryter. S. G.
Skräppare, m. skrytare. Götal.
Skröpelig, adj. stor. ”En skröpelig mängd”.
Vg. (Kåkinds h.).
Skröpligt, adv. ofantligt, högligen,
ganska. ”Dä va skröpligt hva dä snögar. Dä
va skröpeligt”. Vg. (Kåkinds h.). Skröplia,
id. ”Skröplia fin, illa, mykket, vakker, väl”.
Sm. Skröpele, id. Dls.
SKRÄPPA 2, f. påse: 1) matpåse af skinn.
Mat-skräppa ,f. Götal.; 2) påse af skinn (att
föra mjöl uti): 3) tiggarpåse. Hs.; 4) taskpung
(scrotum). Dl. (Ohre, stundom i Mora),
ul.,sdm.,fl. m. fl. landskaper. Fsv. skræppa, f. väska,
påse. L.L.; fn., n. skreppa; ns. schrap, skrappe;
d. skræppe; d. d. skrappe; mlt. scrippum.
Ball-skräppa, f. taskpung. Vl.
Skräpp-hylster, n. pungstens-hylster,
suspensoir. Hs.
Skräpp-sten, m. pungsten (hos föl m.
fl.). Sdm.
Släke·skräppa, s. slek.
Sórg-skäpp, f. Cypripedium. Vb.
(Lycksele). I andra munarter gukku-sko.
Stor-sräppad, adj. besvärad af brock.
Tarm-ballad, adj. id. Fl. (Nl.).
SKRÄPPA 3, f. 1) alla syror (Rumices) af
afdelningen Lapatha och företrädesvis de med
större blad. Om alla dessa säges: skräppe-blad,
skräppe-frö, n. skräppe-rot, f.; 2) de stora
bladen af Arctium eller rättare af slägtet Lappa;
deraf thordöns skräppa, döne-skräppa, Rumex
domesticus. Sk.; 3) Petasites-arternas mycket
stora blad, t. ex. Petasites vulgaris (Tussilago
Petasites). Dessa blad äro mycket lika bladen af
Arctium och Lappa och troligt är att just
Tussilago Petasites är den egentliga skräppan, emedan
alla flexioner af namnet syfta på Tussilago i
Linnés mening. Tussilago Farfara kallas i
Ångermanl, skråp; Petasites frigida i Norige hal-skrep.
Fsv. skræppa, f. Rumex; gl. sv. (Frankenius)
stoor skreppo, slägtet Lappa; isl. skreppa,
rauđ·skreppa (Hjaltelin, Isl. Grasafr. s. 164). Namnet
skräppa, f. är måhända beslägtadt med skräppa,
skryta. Jfr skravagräs.
SKRÄTA, s. skrata 1.
SKRÄU·BÄNDLAR, m. pl. ett slags smala
band. G. Jfr skruv.
SKRÄUÄ, s. skruv.
SKRÄVA 1, v. n. 1 1) eg. prara stort oeh
myndigt; skräfla. Götal.; 2) ljuda som en spräckt
ringklocka. Sm. Fn. skrafa, tala, prata. Jfr
skräppa 1.
Natt-skräva, s. nat 1.
Skräva 2, f. skräfla: pratmakare,
storskrytare: sqvallrare. Dls.,sm.
Skräväl el. skreväl (ipf. -lä), v. n. skräfla,
pladdra. Vb. D. d. skrævle, bullersamt prata.
SKRÄVLA, f. 1) hand eller fot. ”Dra
skrävlan åt dej! Vakta skrävlan”! 2) tass, fot på
sjelhund. Hs. Själ-skrev, m. id. Nb.,vb.,mp.
Skrävlor, f. pl. id. ”Skrävlor ti söltå laga jeg
tóm ejn hygli mat”. Fl. (Nl.). Skrävlar, m.
pl. id. Fl. (Öb.). Jfr fn. skref, n. steg, fotsteg;
skreflaz, med möda kunna stå på benen.
SKRÄ·YKS, s. yks.
SKRÖKKLA, s. skräkkla.
SKRÖLIG, s. skräla.
SKRÖMMA, skrömme, skrömsel, s. skrymma.
SKRÖMP, s. skrimpa.
SKRÖMSLA, s. skrymsla.
SKRÖMT, s. skrymt.
SKRÖNK, s. skrinka.
SKRÖNKA, s. skryngsla sej.
SKRÖNTA, skròtta, s. skrynta.
SKRÖNTA, skrönu-väkst, s. skrina.
SKRÖPELE, skröpelig, skröplia, s. skräppa 1.
SKRÖPLIGHETA, f. def. 1) egentl,
skröpligheten; 2) genitalia utriusque sexus. ”Hans
bökser skjula ej skropligheta”. Dåligheta, f. def.
id. ”När ho föll åv hästen, kóm dåligheta i
väret”. Vg.,sm. Jfr skruttan, styggan,
stakkarsheta, otäkkan, ännen.
SKRÖPPEL, n. vidskepelse. ”Fara mä
skröppel”. Vl.,dls.
SKRÖPU, f. skrapa. Gryt-skröpu,
häst-skröpu, f. Vb.
SKRÖVL1G, s. skryvla.
SKRÖVSA, v. n. 1 gå kippskodd; gå med
skorna skrapande mot golfvef. Sk. (N. Åsbo).
SKRÖVÄL, s. skryvla.
SKU, skuđ, skum, s. skula 3.
SKUBB el. skóbb, m. ett järnredskap, hvarmed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0635.html
