- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
581

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - S - SKAR ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fsv. skarra skorra. Med, Bib. 2, 15;
nht. (dial.) scharren, id.

Skjarra, f. fruntimmer, som springer
omkring för att slamra ooh sqvallra;
storpraterska. Skärra, f. 1) id. Sk.,bl.; 2) hynda,
bandhund som alltjemt skäller. Sk. (Ox.).

Skärra, v. n. 1 slamra och prata. Kl.

Skärrig, adj. som slamrar och pratar. Bl.

Skärrsa, f. ugns-syrsa, syrsa i muren:
Gryllus. Sdm.

SKARTA, skarted, s. skórta.

SKARV·STUKK, m. två träbitar, på hvilka
skåror göras för att anteckna dagsverken o. d.
Dl. (Elfd.). Skarv-stókk, skur-stókk, m. Vg.
Jfr fe. scearfan, skära i tunna skifvor; ns.
scharven; nht. scharben.

SKARV-TEN, s. ten 1.

SKATA 1, f. (såsom i liksspr.) skata: Corvus
Pica. Skatå. f. Dl.; skade, f. Sk.; skate, f.
Hs. (Db.). Fsv. skata, f. id. Cod. A. 49, f.
200; n. skata; d. skade; lit. z’agatà; lett.
z’aggata, id.

Natt-skata, nattskate·gräs, s. nat 1.

Skate-blómster, n. styfmorsblomma: Viola
tricolor. Dls.,sm. Namnet afser blommans
färger. Blå-visil. Bhl.; blålåkker, id. Hl.

Skate-gryn, n. arter af måra: Galium
uliginosum & palustre. Sm. (Vestbo). Sälls.

Skat-näv el. skate-näbb, m. & n. Erodium.
Götal. Skat näva, f. id. Enl. E. Fries.

Skatu-lag, n. eg. skate-sätt; obehagligt
sätt (sådant som de skrattande skatorna hafva).
Dl. (Floda).

Skogs-skata, f. nötskrika: Garrulus
glandarius. Sk. Korn-skrika, f. Ög.;
kwónn-skraika, f. Ö. Dl.

SKATA 2, s. skate 1.

SKATE 1 (pl. skatar), m. 1) det yttersta,
öfversta af något; ände, spets. Sdm.,nk. Skåtå,
m. id.; deraf a) arm·kläđs-skåtå, m. snibb på
en näsduk; b) kläđ-skåtå, m. snibb eller hörn af
ett kläde. Dl. (Mora); c) skat·blår, pl. sådana
blånor, som sitta ytterst och häcklas bort. Sdm.
(Ornö), nk.; d) skat-häkkla, v. a. 1 häckla bort
det yttersta af blånor, de som sitta ytterst.
Sdm. (Ornö); 2) topp af ett träd. Riksspr.
Skata, m. Vb.,fl.; skåtå, m. id. Dl. ”Slå på
skate”, säges orren göra, då han efter lekens
slut i solgången flyger i trädtopparne; 3) kort
svans (såsom hos getter och björnar); 4) stenig
landtudde, som skjuter ut i hafvet. Ög.,fl.(Nl.).
Skata, m. id. Nb.,vb.,mp.; deraf många
ortnamn, t. ex. Bókk-hólms-skatan, Hes-viks-skatan,
Vb., Brind-skatan, Härsö-skatan, Nb.,
Elgsjö-skatan, Fl. (Ingo); He{d)-skatan. Sdm.,
Båffal-skådan, Krubbo-skådan, Wormsö ; 5) spets af en
socken, som inskjuter mellan andra socknar eller
annat härad; del af socken, som genom
vattendrag ligger liksom afskild från den öfriga
socknen; deraf flera ortnamnet,, ex. Rumskulla-skate,
Svanbo skata, Ög. (Ydre), Regna-skate, Nk.;
många sådana ortnamn förekomma i Sm. (Östra,
Östbo, Tveta, Vestra h.); 6) vattenyta, bryn.
Vatu-skatan, m. def. vattenbrynet. Fl. (Ingo).
Fsv. skate, m, topp af (ett träd eller gren). S.
Bern. f. 132: ”i thæssins thræs öfwirsta skata
sither foghlin som ær pafoghel”. S.F.S. 7, 187:
”Hester kyste skatan a riseno”; n. skat. n. trädtopp.

Fet·veds-skate, m. toppen af ett fornadt
barrträd. Bl. Tjör·skate m. id. Dl. (Ohre).

Gran-skata, m. grantopp. Fl. (Ingo).

Ko-skate, m. torr, kådig topp på en tall.
Hs. (Db.,Norrbo). Jfr kwåda.

Skata-nät, n. laxnät, hvarmed lax fångas
vid steniga landtuddar. Vb.

Skate·skräkk, m. prydnad på husgaflar. Vg.

Skate·smal, adj. 1) hastigt afsmalnande
mot toppen; om träd, som ej äro långa, men
hafva en hastigare afsmalning mot toppen.
Säges vanligast om går·skog. Sdm.; 2) för smal
i den smala ändan; om träd. ”De sylla ä för
skatesmal”. Ög. N. skaten, adj. smal i ändan.

Skate-töre, n. den vissnade toppen af
furuträd, som begagnas till tyrved. Sm.
(S. Vedbo),vg. But-tyre. n. id. Kl. (Tjust).

Skat-hvasser, adj. spetsig i ändan. Bl.

Skatrug, adj. tunn och gles; om träd och
hår. G.

Trä-skata, m. trädtopp. Fl. (Öb.).

Tåll·skåtå, m. toppen af en tall. Dl.
Tall skata, m. Fl. (Ingo).

SKATE 2, m. en mindre tillbygnad vid en
lada att deri instoppa hvarjehanda saker af
mindre värde. Hs. (Db.). N. skot. n. tillbyggning
på ett hus, utbyggnad.

SKATE-BLOMSTER, skate-gryn, s. skata 1.

SKAT-HVASSER, skatrug, s. skate 1.

SKATT, m. (såsom i riksspr.) skatt:
thesaurus. Fsv. skatter; fn. skattr; fht. scaz: nht.
schatz. Deraf i munarterna:

Horn-skatt, m. viss inom socknen bestämd
afgift för boskapskreaturen att dermed betala
lidna förluster af dylika djur. Sm.

Rump·skatt, s. rómpa 1.

Skatt-elds-ved. m. Byssus phosphorus.
Anledningen till namnet är hemtad deraf, att
man inbillar sig att någon skatt är nedgräfd
der något sådant sken i mörkret synes. Ög.
Jfr uggle-ved.

Skattera, v. a. 1 skatta, uppskatta. Sk.
(Ox.).

SKAUL 1, n. gammalt hugg i ett växande
träd. G.

SKAUL 2, n. knölar som sitta uppe i öfra
käken vid tänderna på en häst; en hästsjukdom.
G. (F.). Isl. skal, skjal, n.; d. d. (Slesvik)
skøl, n. id. Skaul 1 och 2 äro troligen beslägtade.

Skaulä, v. a. 1 med knif öppna tandköttet
på en häst. G. Jfr skåla 3.

SKAUNE, f. Skåne. Sk. Fn. Skáney (el.
Skáni och Skaun), Skånö, Skåne; fsv. Skani,
VGL., Skanu, Runurk. 768, Skonu, L. c. 1251;
Skanö, Ivan, s. LXXIV. Jfr Rdq. 2, 277. Säve ,
Yngl. S. s. 58, not. 9.

SKAUR, skaur-att, skaur-mann,
skaur-mattns-móln, s. skur 1.

SKAUT, skaut-nal, s. skjuta.

SKAVA 1 (ipf. skov, konj. skove, sup. skavit,
skavet el. skavt), v. a. 1) skafva. Svea-
Götal. Skåvå (pr. skav, pl. skavum, ipf. skov,
pl. skowum, sup. skevid), Dl.; skäva (skov,
sköve</i>), N. Åm.; skäva (skov, skävi), id. Vb.,nb.
Skava (ipf. skov el. skava, sup. sköva el. skava),
v. a. o. n. a) afbarka, skilja barken från träd;
b) fig. kinka. Vb. Skjövä, v. a. skrapa
(grytan). Åm.; 2) gnida, vara snål. I denna
bemärkelse svag böjning. Allm. Fsv. skafva (ipf.
skof), skafva. Didr. af B. 72: 5; fn. skafa
(skóf, skafit); fht, <i>skapan, skaban; nht. schaben;
holl. schâven; fe. scafan; e. shave; d. skave;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0611.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free