- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
533

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - R - RIN ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rankar mä sin gamla häst". Nk.; 4) med
svårighet röra sig; om sjukligt och gammalt folk.
Fl. (Nl.).

Ranka 2 (pl.-kor), f. 1) mycket långt och
smalt träd: 2) långt och magert fruntimmer.
Sm.; 3) liten, usel, dålig häst. Sdm.

Ranka-löser, ranke·lös el. rinka·lös, adj.
1) mycket lossnad i alla fogor. "Vagnen
(vangen) ä rankalöser". Nk.,ög. Vrinka-lös, id.
Kl. Jfr vringa; 2) skröplig. "Gubben börjar
bli rankelöser". Nk.

Ranker, m. lång, smal och mager karl. Sm.

Rankig, adj. 1) (såsom i riksspr.) som står
ostadig, ricklig. Rankug, Vb.—nk. I andra
munarter rakklu, rakkli; 2) svag, vacklande;
om sjuka eller uttröttade menniskor. Sdm.
Rakklu, id. "Gubben ä gammal å rakklu". Nk.

Rikka, v. a. o. n. 1 1) runka, vrida af och
an; vackla såsom något hvilket är löst i
fogningarne. "Hela vagnen rikkar. Hvarföre ska
du rikka fram å tebaka på stolen"? Götal.
Riksa, G.; rek el. räkä, Jtl., mp.; reka, id.
"Den gamla stapeln rekar, när de ringa». Allm.;
reka el. rega (ipf. o. sup. id.). "Yksa reka ti
skaften. Gångjärna reka ti dörrom". Vb.;
rea, id. "Han reade ómkull. Åskan gikk så
att hela huset reade. Klókkstapeln rear då dä
ringer"; 2) fara hit och dit mycket och ofta.
"Rikka å dikka". Sm. Riikk (ipf. rikkä), id.
Vb.; 3) rikka å sta, gå bredvid ett lass och
köra; köra i sakta mak. Sk. (N. Åsbo). N.
rikka, ruska af och an; riksa, sitta löst.

Reke-ré, n. en ragglig sak. Hs. (Db.).

Rikk, rikkanne, n. spring, löpande hit och
dit. Sm.

Rikkel, n. som har hög resning; allt hvad
som är illa hopsatt, illa bygdt, ej kan stå
säkert. Rekkel, rukkel, n. id. Vb. Rukkel, n.
något ovanligt stort. Lång·rukkel, n. lång, men
oduglig menniska. Hs.

Rikker, n. 1) en som flackar hit och dit;
2) ostadig menniska. Sm.

Rikkäl (ipf. rikklä), v. a. o. n. 1) resa upp
i vädret något högt, men derjemte illa
sammansatt eller bygdt; bygga ostadigt. "Han rikklä
fäll ópp ’n flaggstång, men hon blåst óppne
dagen ätt. Han rikklä’n ópp en råg-häsi åt säg,
men då rågen kom dit, rammla na”; 2) lossna
i fogningarne,, vara färdig att falla "Hå håll
å rikkäl", det lutar till sitt fall. Vb.

Rikkig, rikked, adj. loss i fogningarne,
rankig; som ej står stadigt; om bord, kärror m.
m. Hl.,sk. I andra munarter rikkug, rikki,
rekug, rikuter, rekali, rekli, rikklig, rekalös.

Rinka, f. utmergladt kreatur; om svin och
hästar. So-rinka, öga-rinka, f. Sk. (N. Åsbo).

Rukka 1, v. a. 1 1) vagga, gunga. Dl.;
2) flytta litet, róra något från dess plats.
"Rukka stolen". Råkka, id. Sm. Råka (ipf. o.
sup. råkä), v. a. ruska, stöta på, ruuka fram
och åter till dess det lossnar. "Han råkä sä
längj pau ä, dilläs ä gikk laust". Vb. Fht.
rukjan, se movere; d. rokke, runka.

Rukka 2, f. vagga, bunden vid en bugå i
taket. Dl.

Runken, adj. rynkig. "Hånnen ä runken".
Sk. (Tygelsjö s:n). D. runken.

Runkla, v. n. 1 skaka, runka ofta; vingla
med något. S. G.

Rykkja (uttal, ryttja), f. rynka, skrynka. Dl.

RINKA SIG, v. r. 1 skaffa sig matlust. Vara
rinkand
, hafva matlust. Sm. (Vestbo).
Mat-rinkad, adj. begärlig efter mat. Ög.
Mat-rinkane, adj. indecl. id.; säges om dem, som ej
följt vanliga måltiderna, men gått en längre tid
utan att äta. "Nu ä du väl matrinkane"? Hl.
(Breared, Värö, Frillesås).

RINKERA el. rinkirä, v. n. fattas helt litet.
"Dä rinkerar läjtet". G. (F.). Härledningen oviss.

RINNA (pr. rinn, pl. rinnum, ipf. rann, pl.
runnum, sup. runniđ), v. n. 1) rinna, flyta. Dl.
Rinna (pr. rindur, pl. rinne, ipf. rannt, pl.
runnu, sup. runni), G.; rinn (ipf. rann, sup. rånni
el. rånnä), id. Nb.,vb.; 2) springa, löpa. Svea-,
Götal. I denna betydelsen likasom i den
följände [under 3) anförda], heter ipf. rann, sup.
runni. "Din häst rann undan sóm pókker. Ormen
rinner efter". Kl. "Ormen rinner bórt" Sdm.
(Ornö), nk. "Långkasen rinner fram". Hs.
(Norrbo); 3) uppskjuta ur jorden, uppväxa (om
växter). Denna betydelse förekommer i ett
gammalt rim i en folksägen från Bohuslän, der en
byting sålunda talar:

"Mykket har jag hört,
Mykket har jag sport;
Nu är jag gammal,
Sóm Tyve skog,
Sóm är tre gånger brunnen,
Upp igen runnen".

(Jfr Runa 1847, s. 38); 4) talesätt: a) rinna
ner
, v. n. gå neder; om solen. "Sola har
runnit ner". Vg.; b) rinna upp, v. n. α) eg. (såsom
i riksspr.) gå upp; om solen. "Sola har runnit
upp"; β) växa hastigt upp. Dl. (Elfd.); c)
rinna upp i näsan, förorsaka vrede. "Dä rann upp
i näsan på mej". Hs. Fsv. rinna, rænna (pr.
rindær, rinder, rændær, ipf. rant, sup. runnit),
a) rinna; b) löpa; c) spridas, utbreda sig (om
eld); d) gå (om väg); e) uppgå, uppkomma; f)
uppskjuta (ur jorden, om säd och gräs); fn. rinna
(rann, runnit), a) rinna, flyta; b) smältas; c)
springa; fht., fsax. rinnan; mht., nfris. rinnen;
fe. rinnan, rennan, reonnan; ffris. renna; i mht.
och fe. äfven löpa; holl. runnen, rinna, löpa;
n. renna el. rinne, v. n. rinna; smälta; växa
hastigt; renna, v. a. utgjuta,låta rinna; d. rinde,
rinna, flyta; rende, springa; e. run, löpa,
springa; drypa; rinna; moes. rinnan (rann, runnun,
runnans), springa, löpa ; rinna, flyta; lt. ruere; gr.
ῥε̃̃ιν; skr. ri, rinna sakta, flyta; beng. rîna,
rinnande.

And·runi, m. det gräs, som växer upp
efter första slåttern. "Äd ar väksit andrunin".
Dl. (Elfd.). And-lade, m. Dl. (Ohre);
and-groie, m. id. Dl. (Mora).

Käll-roning, f. källsprång. Vg.

ópp-rinna, f. källa. Ög. Jfr óppränning.

Ridlä, v. n. 1 strömma. G. (enl. J. P.
Kellgren).

RinL, f. rissel, groft såll. Vb. (Skellefte).
Rinsl (def.-a), groft såll af vidjor eller pertor,
hvarmed småhalm m. m. skiljas från den
tröskade säden, innan hon kastas. Vb.

RinsL (ipf.-ä), v. a. rissla, sålla. Vb.

Rinnd, m. murgröna: Hedera Helix. G. Hos
Tillandz <i>gundelref, jordbinde, jordref, lakatåror.

Rinnare el. rönnare, m. liten bäck, rännil.
Vg.,dls. (Valbo, Vedbo). Mht. rinne, curriculum,
aquæ; moes. rinno, f. vinterbäck: χείμαῥῥος

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0563.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free