Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- M
- MYR ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
banemän icke blifvit straffade, oftare efter lönnlagda
foster, men vanligast efter missfall, hvilka, om
de ej uppbrännas eller nedläggas i kyrkogård,
tillväxa och utvecklas till fullgångna samt
förvandlas till mylingar. L. F. Rääf, Ydre
härad 1, 85.
Möling (pl.-ar), m. nedgräfd eller fördold
skatt. Vl.,vm.
MYRA 2, el. myyr (ipf.-ä), v. n. 1 krypa
hoptals som myror i en myrstack, kräla om
hvarannan, hvimla; om barn, äfven om äldre
personer. ”Hä myra mä folk på märten”. Vb. Deraf
myrla, möria, mjörla, mjöla, mjölla, id. Sk.;
mörla, mårla, a) id.; b) kittla, krypa, småvärka,
t. ex. i benen, foten, tänderna. ”Dä mårlar i
foten, när han sóver”, Hl.,ög.,nk. Merla,
mellra, Sm.; mjöllra, id. Sk. (Ing,). Fn. myr, n.
en otalig mängd; d. d. myrle, kräla i
myckenhet; d. myle; n. maura, id.; troligen af fn. maur,
m. myra. Jfr mya.
MYRA 3, v. n. 1 ifrigt arbeta. ”Han myrar
på sådannt.” Sk. (Ox.). Antingen af sv. myra,
f. formica, eller beslägtadt med mora, v. n.
ifrigt arbeta. S. mola 1.
MYR-KAST, s. maur.
MYR-TASSAR, m. pl, ett slags björnar, hvilka
enligt allmogens föreställning icke växa; deraf
namnet. Vm. Myr-tussar, m. pl. id. Jtl.
MYSA, v. n. 2 1) (i riksspr.) fryntligt småle.
”Mysa på munnen åt något”, gerna åstunda
något, Vm.; 2) grina, vara ilsken; om hastar som
vilja bitas. Sk. (Ing.). Jfr flina, grina, snyvas.
Mystra, v. n. 1 1) småle. Kl.; 2) hvissla,
göra ett fint läte med munnen, då man vill
hafva hästar att springa och oxar att stadna.
Sm.,ög.,vg.,sdm. Myssla, id. Ul.,sdm.,nk.,sm.;
myssäl (ipf. mysslä), id. Vb. Deraf myster, n.
hvisslande ljud åt hästar. Ög.
MYSJA, myssja, s. mos.
MYSKE, s. mus.
MYSSIKE, s. mussika.
MYSSLA, s. mussla.
MYSSMÖRSOST, mysu-smyr, mysutvóst, myså,
s. mesa.
MYST, s. mar 1.
MYTEN, adj. blyg, som gömmer sig undan.
Jtl.,hj.,hs. Jfr. n. myten. adj. ”lurende, som
søger skjul”; myta, v. n. a) ”lure, liste; b) skjule,
gjemme noget för att undgå opsigt” (Aasen, 323).
MÅ, konj. monne. ”Må dä”? Nk.,ul. m. fl.
MÅA eil. må, v. a. 2 upprycka med roten; om
ärter, lin, hampa. ”Måa ärter”. Ul. ”Må lin”.
Gstr. Ma upp, v. a. upprycka växande gräs med
roten. G. Jfr fn. má, slita, gnida på; e. mow,
mäja; fht. mâhan, mäja, upprycka; nht. mähen,
mäja.
MÅD, 1, n. söndersmuladt hö jemte höfrö. Måd,
n. id. Ö. Dl.,ul.,hs.,åm. Fn. mođ, n. agnar,
sådor, affall af hö; n. mod, n. id.; fn. mo, v. a.
slita, gnida på; n. må, id.; skr. mut, afslita,
afgnida, krossa.
Måda, måa, v. a. 1 göra till stoft. Hs.
Mådd, adj. mycket nyttjad, sliten. ”Rókken
ä mådd”. Hs. (Db.,Bj.). Fn. máđr, n. mådd.
Måsk, mosk, musk, n. 1) skräp, affall; 2)
hösmolk, höfrö, lemningar efter fodret i
krubban, det som vid utfodring ratas af kreaturen.
Vb.,hs. (Jerfsö). Småsk, n. id. Hs.
Måska (mâuska), v. a. o. n. 1 1) vid
utfodring rata (foder)); om hästar; 2) skräda,
vara nogräknad. ”Han måskar i maten.
Måska bórt”. Hs. (Bj.). Muska, rata foder; om
hästar. Hs.(Db.).
Sågs-må, n. sågspån. Hs.
MÅD, 2, n. små mygg. Fl. (Ingo). Jfr fn.
moda, esitare.
MÅDA, s. måđ 2, mjäta.
MÅDD, s. mödd.
MÅDEL,? grästorf. ”Bränna mådel”. Dl. (kring
Falun). Jfr bay. mott, f. mossjord, som
uppgifves och förbrännes i högar till gödning.
(Schmeller 2, 653).
MÅFFEL, s. mund.
MÅGA, s. mök.
MÅGER, m. m. 1) myra: formica; 2)
stackare. Vb.
MÅG-RÓMM, n. måg-rum; så kallas ett hus
med ogifta döttrar, der man genom gifte kan
erhålla en hemmansdel eller förmögenhet. Vb.
MÅG-STODÅ, f. flicka, som blir hemgift, d. ä.
hvars man får stadna i hennes föräldrars gård,
hvilket inträffar då inga söner finnas eller desse
äro mycket unga. Fl. (GK., K.). Måg-stōman,
n.? id. Fl. (P., K.).
MÅIS, måisfålla, måisärter, s. mus.
MÅITT (-a, ·a), v. n. vara missbelåten med
något, göra invändningar. Fl. (Öb.). Af mutten,
adj., så framt det ej är af fin. moitin, v. a.
klandra.
MÅJ, f. mö. G. Fsv. mö, f. mö. UL. SML.
VML.; moy, f. GL.; möghia, f. id. Flores 1015;
fn. mær, mögr, mey (pl. meyar), f.: n. møy; fe.
mägeđ; e. maid; skot. may; holl. meid; moes.
mavi (gen. maujos), id.
Mödoms-ört, f. Impatiens noli me tangere.
Nk. (enl. Wahlenb.).
Mö-gubbe, m. gammal ogift karl. Sm.
Mö-kväll, m. en bruds sista afton såsom
ungmö. Ul.,vg.,sm.
Mö-piga, f. gammal mö. Vl.,ög. Mösja, f.
id. Sm. Allmännare brukas mökärring, f.
MÅJR, s. mör.
MÅJRDRAGJIN, måjrtåll, s. mar 1.
MÅJSK, m, otrefligt göromål. G. (F.).
MÅRA 1, v, n. 1 sakta uträtta något. ”Han
går å måkar”. Sm. Måkka, id. Sdm.
MÅKA 2, m. måse. Hav-måka, hafs-trut:
Larus marinus. Sk.
MÅKA 3, s. mök.
MÅKK, n. smått, kinkigt arbete: omak, bråk.
”Dä ä roykket måkk att ansa klókkor”. Sm.
MÅKKA 1, v. a. 1 blanda, röra tillsammans
mat, varor m. m. Sdm. Deraf måkkut, adj. n.
som så är sammanblandade. Sdm.
MÅKKA 2, f. hög, myckenhet. ”Ja fikk en
stor måkka av honom”. Småkka, f. id. Vm. Ns.
mok, m. mängd, hop; d. d. mokke el måkke,
liten hög; n. mukka, f. hop, mängd. Jfr
moge. Ordet synes beslägtadt med fn. moka, v.
a. sammanskofla. Se anm. vid måka, under mök.
MÅKKA 3, s. mök.
MÅKKSA SEJ, v. r. 1 skicka sig, hafva hejd.
”Vill du inte måkksa dej”? Kl.
MÅL 1, m. man (på hästar); deraf angj-mål
el. aingj-mål (eg, haingje-mål), hängande man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0481.html
