- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
306

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - K - KAM ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


kamp; nht. kampf, m. strid, envig, är möjligen
samma ord som kamp 1. På samma sätt i lt.
arena (af area, f. fri, öppen plats), f. strid (Flor.
4: 2, 18); campi-doctor, m. exercermästare.
Vegetius. I tyskan utmarker feld både fält och
strid, likasom vi säga: draga i fält, hemma och i
fält.

Kampa, v. n. 1 1) springa eller rida, i kapp.
”Kóm ska vi kampa bórt te grinna!” Ög.,sm.;
2) täfla, kappas. Ög. Kampas, v. d. 1 kappas,
täfla. Sm.,bl. Kämpas, Sm.,vg.,nk.; kämpäs,

G.; käppas, Hs., nk.; käppäs (ipf. ), Vb., jtL;
kåppas, id. Dl. (Mora). Kappas, v. d. 1 1)
eg. täfla. Riksspr.; 2) slås. Sm. (Vestbo). Fsv.
kæmpa, kampa, v. n. kämpa, strida. S.F.S.
5, 75; fht. kamfjan, chemfan, id. (Graff 4, 406);
fe. campjan (Beda 1, 15); mht. kempfen, id.;
fn. keppa, täfla; mlat. campire, strida.

Kapp-hane, m. 1) eg. stridslysten tupp;
2) öfvermodig menniska, som vill göra sig till
och väsnar. Sk. (N. Åsbo, Frosta, Ing.).
Påkkhane, m. id. Sk. (Ox., Skytts h.). Holl.
kamphaan, id.

Kapp-hågg, n. huggning i kapp. Vb.

Kampajti, adj. 1) mycket stark; modig; 2)
stursk. Bl. Kämpen, adj. stark, frodig.; om barn.
Hl. (Breared).

Kämpa-säd, f. råg och hafre, som sås
blandade och växa tillsamman på en och samma
åker; tros växa bättre, varande liksom i kamp
(täflan) att blifva högst. Vg. Kamp-sä(d), f.
id. Ög.

Kämpe, m. 1) eg. kämpe. Riksspr. Fsv.
kæmpe, m. heros, athleta. S.S. 1, 14, 29. Alex.
M. S. Marg. s. 62; fn. kempa, f.; d. kjæmpe,
m.; fht. kamfo, kamfjo, m. (Graff 4, 467); nht.
kämpfer; fe. cæmpa; holl. kamper; mtl. campio,
m. id.; 2) Plantago major. Kämpe-gräs, n. id.
Nk. N. kjempe, kampe, kampe-gräs.

KAMP 3, m. klappersten (i åker), små
rundaktiga stenar. Sm. (Vestbo). Kamper, kampersten,
m. id. Sk.,hl. Kamperstain, kåmpersten, m. id.
Sk. N. kamp, kampestein.

KAMP 4, m. 1) häst. Kampe, m. id. ”En bra
kamp, en usel kamp, en dugtig kamp”; 2) mager,
gammal, dålig häst, som ej kan springa fort.
Allm.; 3) talesätt; en kamp dill häst, en stor
häst; en kamp dill kar(l), en mycket stor karl.
Vb. D. d. kamp, kamper, en gammal häst; n.
gamp, m. häst; fin. kamo, arbetshäst; fn. kapall,
m. häst: ”brimis kaplar”, m. pl. hafvets hästar,
skepp (Placidus drápa, ed. Sv. Egilsson, stroph.
49); gael. kapull, m. häst (Dief., Celtica 1, 118);
e. dial. capul, id.; lat. campæ, m. pl. ”equi
marini, quin etiam quivis ingens piscis, caudam sinuoso
motu flectens, ut delphini, cet.” (Forcellini lex.);
gr. ἰππόϰαμπος, m. a) sjöhäst, ett fabelaktigt
hafsdjur af hästskapnad med böjd fisksvans
(Philostratus); b) ett slags fisk. Ælismus, de
animalinm natura 14, 20 (ed. Schneider); lat.
hippocampus, m. sjöhäst (Plin. 32, 11, 53). Sådana
sjöhästar (ett slags delphiner) kallades af Romarne
campi marini (Martialis epigramm. 9, ep. 42) :
”Campis dives Apollo sic marinis Sic semper
senibus fruare cygnis”, (h. e. delphinis); it. campi
marini.

Bruks-kamp, m. häst som nyttjas vid ett
järnbruk. Vl.

Hu(d)-kamp, -en, m. gammal häst, som är
färdig att dödas och flås. Vg. Rakkare-kamp,
m. id. Sdm.

Hue-slags-kamp, -en, m. dålig häst, som
blott duger till att genom slag på hufvudet
döda. Vg. (Vadsbo). Ut-slags-kamp, m. id. Vm.
Hue-slags-kula, -n , f. id. Vg. (Vadsbo), jfr
ankargula, guler.

Kamp-krakå, f. hästkrake, gammal häst.
Sdm. Jfr krake.

Kamp-gula el. kampgulä, f. gammal häst.
Sdm. Jfr gule, kula, ankargula.

Spatt-kamp, m. gammal häst, som har spatt.
Vg. (Skarab.).

KAMPA, v. a. 1 afhugga, afqvista (löf till föda
åt kreatur). Hs. N. kampa. Jfr kabba 1.

Kamp-löv, n. afqvistadt löf (till foder åt
kreatur). Hs.

KAMS, m. palt af blod och mjöl, blodpalt;
cirkelrund och plattad palt af blod, potatis och
lefver. Norrl. Kamså, m. i mjölk stufvad palt.
Fl. (GK.) Fin. kamsu, palt; lapp. kamsa,
blodpalt, blodkorf; n. kams, m. ett slags bullar af
fisklefver och mjöl.

KANA 1, v. a. 1 afskära; med yxa afbarka
ränder längs efter trän för att befordra deras
hastigare torkning. Sdm.

Kana (pl. -nor), f. 1) spån efter knif;
tvärspån; hyfvelspån. Nb. (Ö. Cal.), gstr.,hs.,ög.
Kana, m. Vb.,mp.; karna, f. id. Vb. (Nordmaling);
kanu el. kano (pl. -r), fl. (Nb., Öb.); kåna, Kl.
(Stranda), sm. (Östra h.); 2) snöflinga, som
faller då luften är mild. Snökana, snökåna, f. Sm.
(Östbo, Östra h.).

Hyvel-kana, hövel-kana, f. hyfvelspån. Sdm.,
Ög.,kl. (Stranda), sm. (S. Vedbo). Hyvelkåna,
f. id. Kl. (Stranda).

Kanu-bakka, m. spånbacke. Fl. (Nl.).

Kanu-röte, n. multnade spånor efter
vedhuggning; spånmylla. Fl. (Ingo). S. röte.

KANA 2, v. n. 1 1) skrilla, glida fram öfver
hal is med fötterna tätt slutna såsom små barn
göra. Sdm.,ög.,vg.;vl.,sk.,hl.,bl. ”Åka på isen
släpsula”, id. Sdm.; 2) kasa, halka, slinta. ”Kana ner”.
Sm.,bl.,sk.; 3) kana å, dö. Sk. (N. Åsbo).

Gull-kana, f. genom tryckning uppkommen
spricka åt alla håll på svag is. Ög.

Kana, f. 1) isbana, skrillbana. ”Slå kana,
stryka kana, åka kana”. Allm. i Svea och
Göta land. 2) ett slags böss-pipa med en platt
bana på öfre delen långs sigtlinien. Sdm.

Kan-is, m. is der man kan slå kana. Vg.

KANA 3 (pl. -nor), f. kappsläde, släde för en
häst. Sm.,kl.,sk.,hl.,bl.,g. D. kane, kappsläde. Jfr
fsv. kana, f. båt. Alex. M.; fn. kani, m. ett slags
båt; nht. kahn, ekstock; fr. canot; lt. canna, f.
farkost (Juvenal. 5, 89), af gr. ϰάννα, f. rör:
arundo, hvaraf de i början förfärdigades. Jfr Plinii
hist. nat 7, 21.

Kane-före, n. slädföre. Sk. D. kaneføre.

KANA 4, v. n. 1 högmodigt blicka omkring sig,
brösta sig. Fl. (Värö i Öb.). Fn. kanna, bese,
noga undersöka. Jfr kana 5, som är samma ord.

KANA 5, v. a. 1 1) Utse, utvälja, tillegna sig
(med bibegrepp: på förhand, t. ex. ett lam, en
qviga, o. s. v., som skall för framtiden tillhöra
en); 2) i tanken utse, för sig uppgöra, t. ex. ett
giftermål. ”Kana ut en hustru, en man åt någon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free