- Project Runeberg -  Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket /
213

(1862-1867) [MARC] Author: Johan Ernst Rietz - Tema: Dictionaries
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G - GRI ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


vrede, smärta eller hat; b) tjuta (Ben. 1, 573);
fe. grimman (gramm, grummon, grummen), rasa;
fsax. grimmian, id.; moes. gramjan, vredgas; fn.
grimmaz, rasa, visa sig hård och grym; fsv.
grimber, grymber, grymbir, grym, hård, elak.
VGL. Kg. St. S.S. 1, 99, 177; grymelika,
grymmelika,
adv. grymt, förfärligt; Didr. af B. 249.
S.S. 2, 1. Sv. Pr. K. f. 85; grymelikhet,
grymlikhet, grymlighet,
f. grymhet. Sv. Pr. K. f. 85,
86 v. S.S. 1, 203. Sv. Pr. L. XX, s. 12. Cod.
A. 27, f. 269. Tref. tidh. f. 46 v,; grymhet, f.
grymhet. S.S, 1, 77. Spec. Virg., s. 221;
grymmeliker, grymmeliger, adj. grym, bister, S.S.
2, 96. S.F.S. 5, 1; grymoghet, f. grymhet. Skaftav.;
gramer adj. rasande, vild, vredgad; gram, a)
odjur. S.S. 1, 45. S.F.S. 4, 28, 887; b) vildsint
menniska. Alex. M. v. 632; gramska, f. raseri.
Spec. Virg., s. 81: ”wredhin mz sinne gramsko
bedreffwer thin hogh”; gramsker, adj. vred,
gramse. Spec. Virg., s. 75.

GRINA (ipf. gren, sup. grint), v. n. gråta,
halfgråta. Ög. Grina (ipf. -ade el. -te), 1) id. Mp.,
hs.,nk.,hl.,fl. (Nl.). Gränna. Dls. Gränga. Vm.
Grägna, gränja. Sdm.; 2) skratta, vanligen på
ohöfviskt sätt, med långt uppdragen mun. Riksspr.
Graina (pr. grain, pl. grainum, ipf. gren, pl.
grinum, sup. griniđ), Dl. Gräina (pr. grain, pl.
gräine, ipf. grain, pl. grinu, sup. grini), G. Grin
(grine, grine), N. Åm.; grin (grint, grint), Ume;
grin (grint, grini), Bygde, Löfånger; grin (grint,
grinä
), Skellefte; gräin (gren,grini), Calix.
Gränia, gränga, grägna el. gränna. Sm. (Östbo), vg.,

bhl.,hl.,nk.,sdm.; 3) vara arg, ilsken; om hästar,
som vilja bitas. Sdm. (Ornö), Wormsö. Gräni
(ipf. gränjä), v. n. rynka på näsan; visa tänderna,
morra. Gränjäs (ipf. ), v. d. rynka näsan åt,
grina illa åt, blifva ond. Vb.; 4) gnägga. Grenja.
Sm. Fsv. grina (griæna), v. n. grina: dentes
nudare ridendo v. irridendo. S.F.S. 4, 19: ”g.
tannom”; grænia, grænna, v. n. tjuta, vråla. S.F.S.
4, 246: ”diæfla mödde han mykit ther han sat
ok græniadho thannum gen hanum”. Iw. o. Gaw.
v. 4459; fn. grína (gríni, grinda</i>), v. n. a) grina,
blotta tänderna under skratt; b) skrika; om
grisar: ”grina munde grisir, ef galt a böl vissu”; n.
grina (grein, grine), v. n. a) förvrida ansigtet, slå
rynkor på näsan; b) opassande skratta; fht.
grinan, v. n. tjuta, skälla (Graff 4, 328); mht. grinen
(grein, grinen, gegrinen), v. n. a) uttrycka sin
ovilja genom att förvrida munnen; b) knota
(Ben. 1, 576); grîn, m. skrik, gnäggande: ”das
ors erhuop einen sô hôhen grin” (Parzival, von
Wolfram v. Eschenbach. Berlin 1833; s. 155); e.
dial. grene, vråla; d. d. græne, jämra sig; fe.
grânjan, id.; swz. greinen, grynen, sakta gråta,
lipa (Stalder 1, 481); holl. grijnen, gråta, skrika;
knota; ns. grynen, skratta (Richey, 80); grienen,
id. (Schütze 2, 68. B. W. B. 2, 543); westph.
grinen, gråta; nassau greinen, id. (Kehrein 1,
173); bay. greinen, id. (Schm. 2, 111); kärnt.
grein, v. n. knota; gnälla (Lexer, 123); e. to grin,
skratta; sp. gridar, gråta; nfris. grine, skratta,
hånle (Outzen, 106).

Gresa, v. n. 1 grina, låta illa om sig. Hs.
(Db.). Grisa, v. n. le. Dl. (Orsa). Gräsas,
v. d. 1) hånskratta, skratta af ilska. Dl. (Elfd.);
2) gråta. Dl. (Elfd., Orsa).

Gresug, adj. som gerna gråter. Hs.

Grinfär(d)i(g) adj. skrattsjuk. Sk. (Lugg.).

Grin-olle, m. grinig karl, gyckelmakare.
Allm.

Grinvarg, m. 1) en som grinar, ser illa ut.
Ul.; 2) en som i tid och otid gråter, ”lipsill”.
Sdm. (Ornö).

Gräjnu, f. ansigte. G.

Gränntuar, adj. spefull. S. G.

GRIOPA (pr. griop, pl. griopum, ipf. grop, pl.
grupum, sup. grupiđ), v. a. grofmala, gröpa. Dl.
Grup (ipf. ). Vb. Grypa el. gröipa, id. G. N.
grupe el. grjupe (graup, grope), krossa, mala
groft.

GRINDKOV, s. kov.

GRIND-NAR, f. sidostolpe af en grind, i
hvilken spjelarne äro fästade. Dl. (Mora, Våmh.).
S. nar.

GRIND-VIPP, s. vippa 2.

GRIPA (ipf. grep, conj. grepe, sup. gript), v.
a. gripa. Ög. Graipa (pr. graip, pl. graipum, ipf.
grep, pl. gripum, sup. gripi), Dl. Gräipa (pr.
gräipur, ipf. graip, pl. gripu, sup. gripi), G.
Gripe (grep, grepe), N. Åm.; grip (grep, grippi),
Ume, Bygde; grip (gräip, gripi). Löfånger; griip
(greip, gripä), Skellefte; gryip (grep, grippi),</i>
Lule; greip (grep, gripi), Calix. Fsv. gripa, v.
a. 1) gripa, taga, fånga. VML. S.F.S. 4, 133;
deraf a) agripa, v. a. tillgripa. SML.; b) agriper,
agreper,
m. α) tjufgods, som vid ransakning
blifvit funnet i någons hus. SML. GL.; β) kläder
eller annat, som man tager från den som blifvit
gripen å bar gerning i vissa brott, såsom hor,
skogsåverkan eller stöld. VML.; c) agripslaus, adj.
hos hvilken tjufgods ej blifvit funnet. GL.; 2)
fatta, förstå. Cod. A. 27, f. 50: ”gudhomen i
sino walde ok skipilsom ofwergar alt thz manzliken
vnderstandilse formogho gripa”; l. c., f. 101 v,;
deraf ogripliker, adj. obegriplig, ofattlig. S.F.S,
2, 1 h. s. 70. S.S. 2, 43. Cod. A. 27, f. 53 v.
Cod. A. 29, f. 38 (fn. ógripanlegr, id.); fn. grípa
(ipf. greip, sup. gripit), v. a. gripa med handen,
taga; fht. grifan, crifan (Graff 4, 314); mht.
grifen (greif, griffen, gegriffen). Ben. 1, 570; nht.
greifen; fsax. gripan; fe. gripan (grâp, gripon,
gripen
); ns. gripen (B. W. B. 2, 543); holl.
grijpen; e. to´gripe; frans. gripper; n. gripa (greip,
gripe
);</i> d. gribe; moes. greipan (gráip, gripum,
gripans
), id.; jfr skr. grab, att taga. Ihre (gl. 1,
729) anser att sv. verbet gripa, prehendere,
kommer af ett i vår tunga fordom brukligt ord grip,
f. hand; fn. greip, f. id.: ”bera gull å báðum
greipum” (Fóstbræðra saga, 25 kap., 2 str.); men
det motsatta förhållandet eger rum; greip, f. hand,
af gripa, v. a. gripa, taga.

Grep, f. handtag. Hs. Grepa, -n, m. id.
Vb. Greve, m. id. S. Sk.; deraf dörr-grep, f.
dörrhandtag. Hs. Fn. greip, f. handtag (Hald.).

Grepel, m. 1) grytgrepe, handtag i gryta.
Vg. (Skarab.); 2) grepe, dynggrepe. Vl.,vg.
Greppel, m. Dls.; grippel (pl. grippler), Bhl.
(Elfs.); greve (pl. grevar), m. Sk. (Onsjö); grep
(pl. -ar), m. Sdm., nk. Nfris. greep, grepe, m.
dynggrepe (Outz.,103); ns. grepel, hand-grepel,
m. handtag: ansa, manubrium (B. W. B.
2, 544); n. greip, f. grepe; d. greb, id.

Grevling, m. spillning af fäkreatur i en stall.
S.Sk. Hörer ordet hit, eller är det beslägtadt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free