Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - F - FAR ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måltiden i lifvet. Vb.: 3) framfart; om färdande och
uppförande. Mp.; 4) oväsen, buller. ”Hva jär
ä, för fälmål?” Nb.,vb.
FäLnubb, m. 1) kort respipa; liten
tobakspipa med kort skaft. Jtl.,ög. Fälnabb, m. Öl.
Färanubb, färenubb, fänubb. Sm,,kl.; 2)
afskedssup. Ög. (Ydre). Färnubb, m. Sm.(S. Vedbo).
Jfr nubba.
Fälryss, m. 1) liten åkskrinda. Vm.; 2) ett
slags släde, hvari tackjern m. m. föres. Nk. S.
ryss 2.
Fålsup, m. sup till afresan, afskedsglas. Nk.
Fär, f. 1) färd, resa. ”Da va en fali fär".
Sm. ”Dä ä inte å färan”, det blir intet af. Bl.
(Östra h.); 2) sällskap. Bl.; 3) händelse. Sm.;
4) besked, skick. ”Der ä inte fär mä hanem.
Hl. Fsv. færþ, f. färd; fn. ferđ; n. fær; d.
færd; fht. fart (gen. ferti); mht. vart (gen.
verte); nht fahrt; fsax. fard (gen. ferdi); fe.
färd; holl. vaard el. vaart, id.
Fära-kär (hårdt k), fara-kar(l), m.
forbonde, som kör varor. Sm. (Östbo).
Fåra mä, v. n. o. a. 1) fara med; 2) bjuda
till, försöka. Mp.
Färas, v. d. 1 1) färdas, fara fram, resa.
Sm. (Östbo), kl.,sk.,bl. Fälas, Mp.,ul.,ög.,kl.,fl.
(Nl.) Fälläs (ipf- o. sup. -sä). Vb. (Löfånger,
Nysätra, Burträsk). Falas (ipf. o. sup. -ast). Fl.
(Öb.). Fälas, falas, Vg.,sm. (Östra, Tveta h.),
dls.; 2) vara i rörelse, arbeta. ”Han färas nókk,
men dä tyr inte. te”, han sträfvar nog, men det
förslår icke. Hl.; 3) hålla oväsen, väsnas, vara
oregerlig, ostyrig, fara blindt fram. Kl., bl.
(Östra h.). Färas, fälas. Sm. (Vestbo).
Fälas. Hs., ul.,nk.,ög. Fäläs. Vb. Fn. ferdast, färdas; n. færast, id.
Färdar, f. pl. 1) fotspår, spår. G.; 2)
buller. G.
Färd-stigar, m. pl. söndertagbara delar till
en vagnskarm. G.
Färd-stig-vagn, m. i. q. färdstigar. G.
Färe-vägar, m. spindlar. Kl. (Enl.
Sylvander). Måhända att vägar stå i st. f. värgar,
dvärgar, m. pl. spindlar.
För, adj. 1) duglig, skicklig till arbete. Nk.,
kl.; 2) stark, groflemmad, tjock och fet,
försigkommen. Allm, öfver hela Sverige och Fl.
(Öb., Nl.). Fyr. G. ”En får flya som en ä
för”; Ordspr. Sk. (Harjager). Fsv. för, adj.
a) skicklig, i godt stånd. VML. S.F.S. 4, 255;
6, 282.: b) stark. S.S. 2, 242: ”föra mæn”. St.
Rimkr. s. 23: ”tuhundrade mæn væl föra”; fn.
fær, færr, adj. duglig, skicklig; d. for; n. for,
för, id.; skot. fere, fier, fiere, ”sound, healthy”.
a) Fullför, adj. α) fullkomligt i stånd till.
Fullfer. Hs. (Hj.); β) som har fulla
kroppskrafter och storlek. Hl. Fsv. fullför, adj. α)
fullfärdig, tillräcklig. S.F.S. 2, 1 h.; β) stridbar,
mycket stark. S.F.S. 6, 384; fn. fullfær, som
har fulla krafter.
b) Förane väl, adv. mycket väl, bra gjordt.
Bl. (Östra h.).
c) Förlek, m. styrka, grof kroppsbyggnad,
storlek. Sm.,bl. Fsv. förleker, föreleker, m.
styrka, helsa. Sv. Pr. K. f. 65; ”nytia thin
thima oc förlek skælica”. Spec.. Virg. s. 37:
sidhan sampson haffdhe misth sin förelek ok
synena”; fn. færleikr, m. styrka, krafter: gl. d.
förlighed, f. sundhet, helbregda. Taussens Postil.
1539 (Sommerd. 311, a): d. dial. førlighed, f.
id. (Jutland); n. forleikje, m. duglighet; styrka.
d) Förna, v. n. 1 blifva för, blifva stark och
fet, lägga ut, utveckla sig i kroppskrafter. Sm.,
sk.,hl.,bl.
e) Guför, adj. i stånd till, mägtig. Kl.
f) Menför, adj. svag. Hs. (Norrala). Fsv.
menför, menlig. S.S. 1, 72; fn. meinfærr
(Heimskringla); d. meenfør.
g) Oför, adj. svag. Hs.—bl. Fsv. oför, uför,
adj. α) ej i godt stånd; om bro. ÖGL. VGL.
VML.; β) sjuk. Sv. Bib. K. f. 90. S.F.S.
4, 255; γ) obrukbar (till arbete); om kreatur. HL.;
fn. ófær; d. ufør.
Före, n. eg. väglag. Riksspr. Fere, n. 1)
id.; deraf menfere, n. svårt väglag. Hs. Fsv.
menföre, n. id. Krist. L.L.; 2) oväsen, bråk.
”Hva har du nu fer fere”. Hs. (Db.). För, n.
1) väglag; 2) smuts, slask. ”Hä jär ä fali för
ti kökän”, det är rysligt osnyggt i köket.; 3)
oordning, oväsen. Vb.
Förfara, v. a. genomsöka, genomströfva,
undersöka. ”Vi ha förfaret hela hultet å inte
hitt en ynka stövling”. Hl., N. forfara; d. dial.
forfare,
Förfäl, f. (eg. förefärd), syn, som förebådar
något, som skall ske. Meteorologiska företeelser
anses såsom förfäl till krig. Hl., (Skällinge).
Förjo, i fullt förjo, adv. i full fart. ”Han
kom åkandes å dä gekk i fullt förjo”. Sdm.
Förskap, m. 1) häst eller sto. Sm.,kl,; 2)
ett par arbetsgilla dragare (hästar eller oxar).
”Fin förskap”, goda dragare )( ”dålig
förskap”. Kl.
För åv, v. n. eg. föra af; ro med ansigtet
mot båtens framstam, hvarigenom den roende
kommer att föra årorna framåt. Fl. (Öarne i
Qvarken).
LikfäL. f. begrafning. Ög. Ligfär, f. id. Sk.
Fsv. likfærþ, f. id. S.F.S. 4, 16; fn. likför; n.
likfær.
Utfars-öl, n. bröllopsmåltid hos
brudgummens föräldrar, då kronbröllop hålles. Sm.
Utfär(d), udfär, f. begrafning,
likbegängelse. ”Han ä te utfärs”, han är på begrafning.
Sk. (Villands, Göinge), hl. Ufär. Bl.,sk.
(Luggude). Jor(d)fär. Hl. (Värö): jolfär. Ög.(Ydre).
Fsv. utfærþ, f. likbegängelse. VGL. UL.; fn.
útferd, id. (Barl. o. Jos. 187); fsv. utfærþa
dagher, m. begrafningsdag. VGL. SML.; n.
utfær, f. likbegängelse; fe. utfær, n. exitus.
U(t)färagille, n. graföl. Bl.(Gemshögs s:n).
<sc>VäLfoL, f. 1) välfägnad; 2) afkastning;
inkomst som åtföljer arbete eller tjenst. ”Stodht
hemman, men liten välfol”, stort hemman, men
liten afkastning. Vb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
