Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- D
- DUS ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dugga; om fuktig, dimmig väderlek. Åm., fl. (Nl.),
bl. Duusk (ipf. -kä). Vb, Dössa, v. n. 1, id. Åm.
Tyrol. döseln, deislen, duggregna; dusel, dussel, m.
duggregn. (Fromann, Mundarten 4, 344); bay. id.
(Schmeller 1 402); swz, duselig, adj. mörk, icke
klar, oren. (Stalder 1, 330); düsig, adj. disig,
töcknig. (Fromann, 4, 344). Jfr daska.
Dusk, m. liten regnskur. "Ja fikk en dusk".
Sdm., nk., sm., m. fl. Dask, m. id. Sm. (Östbo).
Duskeregn, n. duggregn. Sdm., bl.
Dusku(g) [n. -ut], adj. dimmig och regnaktig.
"Duskut vär". Sdm., vm. Duskuger (n. -ugt).
"Duskuger dag, duskugt vär". V. Nk. Duski (n. -it).
"Duskit vär". Vb.
Duskavär, n. regnigt och dimmigt väder. Nk.
DUSKA 2, v. n 1 l) göra litet eller intet, vara
senfärdig. Sm. 2) springa sakta och jemnt. Ul.
Jfr dus 1, dusa, v. n., som äro befryndade ord.
Fn. doska, v. n. dröja, söla; dosk, n. dröjsmål,
söl; d. dial. duske, v. n. dröja, söla; tyska dial.
duseln, dusseln, düseln, düsseln; swz. doselen,
döselen, dosselen, dösselen, v. n. a) slumra; b) lefva
tanklöst, i godt mak uträtta något, göra sig goda
dagar; c) slå dank; d) skrida fram med små steg.
(Gr., wb. 2, 1759): ns. dusken, halfslumra. (B. W. B.
1, 276).
Duska, f. senfärdigt fruntimmer. Sm.
Dusker, m. senfärdig karl. Sm. Dosk, m.
en ostädad karl. Sk. (Vemm.).
Duski(g), dusk, adj. dåsig, tung i hufvudet.
Sk., bl.
DUSKÅLÄS, v. dricka duskål, brorskål. Vb.
DUST 1, m. stoft, dam; eg. af mjöl. Vg., sm.
Dost, döst. Sk., hl. Dyst. Bl. Djöst. Sk. (Ox.).
Fn. dust, n. stoft (af jord): "dust er á jörðu, dimt
er i heimi". Sturl. 6, 15, 8; n. dust, f. grand,
smula; d. dial. dyst, m. mjölstoft; fe. dyst, n.
stoft; e. dust, id.; ns. dust, a) id. (B. W. B. 1,
277; Richey, 48; Schambach, 52); b) de fina med
mjölet blandade skalen af säd. (B. W. B.); gael.,
ir, dus; skr. tusta, n. dam.
Dus, dusing, m. gammal halm. N. G. Dos,
smått båss, kort, sönderbråkad halm Dl. (Mora).
Dusta, dösta, v. n. 1 damma; om mjöl. Sk.,
hl., bl. Fn. dusta, v. a. nerdamma.
Sag-dus, m. sågspån. N. G.
DUST 2, m, 1) strid, slagsmål. "Dä va en
hård dust". Vg., sm. (Östbo); 2) motgång,
svårighet. "Ja har uthärdat en hård dust". Sm. Fsv.
dyst, dost, diost, diust, döst, m. a) buller, brak.
St. Rimkr.; b) sammanränning vid torneringar
eller envig emellan kämpar till häst; fn. dyst, n.
tornering; þys, m. buller, brak, allarm; þysja
(þusta, þust), v. n. rusa fram, med häftighet
bryta fram; þyss, m. buller; n. dusa, bryta, störta
fram, (enligt Hbe, 374); fd. dyst, m. tornering;
jfr tysk. dial. dusen, tusen, slå, stöta emot, ränna
emot; dutzen, stöta; dutz, m. stöt. (Gr. wb. 2, 1760,
1773); fht. dôsôn, att bullra; skr. tas, att kasta,
röra sig med häftighet. S. dysstä.
DUST 3, m. pust, blåst, väderfläkt. Dåst, m.
id. Sm. (Östbo).
DUSÅ, s. dus 2.
DUTA, s. dutta 4.
DUTLA, v. a. 1 byta. Dl.
Duttsa, v. n. 1 tuska, schackra. Vl.
DUTTA 1, v. a. 1 skylla, beskylla. "De dutta
honom". Sm. D. dutte på, beskylla för.
DUTTA 2, v. a. 1 lofva, gifva löfte åt. "Han
har duttat me". Sm.
DUTTA 3, v. a. 1 dia. Sm. Jfr datta.
DUTTA 4, v. a. 1 kalla eller tilltala någon
med du. "Vi duttade hvarandra". Sm. Duta, v.
a. id. S. Sk. Freqvent. af sv. dua v. a.; fn.
þua; d. dute; nht. dutzen; mht. dutzen, duzen.
(Ben. 1, 402); fr. tutoyer; med. lat. tuisare,
tibissare; it. tizzare.
DUTTA 5, s. detta.
DUTTLA, 1) v. n. 1 a) bullra, göra oljud; b)
vara i dryckesgille, hålla dryckesgille, rumla. Vg.
Tyska dial. duseln, dosseln, v. n. rumla. (Gr.wb. 2,
1759); 2) v. a. supa upp, förslösa genom supande.
Vg. Jfr suttla.
DUV’ (ipf. -vä), v. a. doppa bröd i flottet af fett
köttspad eller grädda. Vb. Jfr dippa.
DUVA 1, v. n. 1 kasta sig i vattnet; om fogel
eller fisk. Hs. N. duva, v. n. o. a. a) böja sig
ned; b) doppa, neddoppa; d. dial. duve sig, böja
sig ned; fe. deófan, dûfan. mergi. inundare; skr.
dubh, dyka.
DUVA 2, v. a. 1 våga. Hs.
Duven, adj. 1) modig, dristig, vågsam,
tilltagsen. Nb., vb., jtl. "Kom lät oss bróttas, om
du jär duven", kom låt oss brottas, om du
dristar. Vb. Duven, duva, duvande, adj. id. Åm.,
hs.; 2) hugad till. Vb., mp. "Ä du duven?"
Oduven, adj. ej modig, ej vågsam;
räddlifvad. Vb.
DUVA 3, f. bedöfning. Wormsö. Fn. dofi, m.
vanmagt, tröghet. Jfr duven, domnad.
DUVBRUDD, m. en art välluktande gräs på
fuktig mark. Sdm.
DUVEN, adj. 1) afdunstad, som förlorat sin
kraft; förlegad, osmaklig; om dryckesvaror, t. ex.
öl, dricka. Vb., jtl., mp., ul., nk. Duvnä, id. Vb.; 2)
olustig, domnad; om menniskor, som för tillfället
ej äro vid vanlig kraft eller friskt lynne. "Han
ä så duven i da ätter dansen nästa Petter Pers".
Nk., sdm., ul., mp., fl, (Nl.); 3) bedröfvad. Duvin.
Fl. (Nl.). Duvan, adj. id. Wormsö. Fn. dofinn,
matt, känslolös; dofna, v. n "sloves, mattes, tabe
krafter, blive doven, uvirksom". (Haldors.); fsv.
dofna, v. n. domna. S.F.S. 4, 272; dufvin, adj.
matt. Cod. A. 29, f. 149 v.: "ath jak wari stark
och ey dufwin i thyne thiænist"; gael. dubhach,
duibhir, bedröfvad; dubhar, m.; duibhre, f. caligo.
umbra; cornw. duwon, duan, bedröfvelse. Jfr
moes. divan (dau, divum, divans), vara matt. S.
dåven, sid. 110, som utan tvifvel är samma ord.
DUVESTOL, m. blåklint: Centaurea Cyanus.
Bl., sk. (Ing.).
DVALA, f. duk, hufvudduk, som fordom
brukades på de esthländska öarne vid nattvardsgång.
Dagö. Dvaila. Nuckö. Dväilda. Runö. (Enl.
Russwurm). Jfr ns. dwehl, handduk. (Richey, 50);
nht. zwehle, qwele, f. duk; ns. dweele, id. (Schütze
1, 281); dwele, id;. (B. W. B. 1, 283); fht.
dwahila, f. peplum, mappula, mantile. (Graff 5, 268):
frans, touaille; ml. toalia, f.; it. touaglia; e.
towel; sp. toualla, f.; lett. dweelis, duk; holl. dwaal,
f. id. Jfr fht. dwahan, två, tvätta.
DVÄLJA, v. a. 2 hindra, uppehålla. Hl.
(Slöinge). Fsv. dvælia, 1) v. n. dröja. SML. S.S. 1,
9, 62, S. Bernh. f. 1; 2) v. a. fördröja, uppskjuta.
Kon. Styr. 96, 124; fn. dvelja (dvalda, dvalit), v.
a. uppskjuta; dvala (-ađa, -at), v. a. och n. a)
uppskjuta; b) dröja; dvöl, f. dröjsmål; fht. tueljan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0137.html
