Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- D
- DUR ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
n. ett sådant dörne bestående af en stake. Ög.;
b) risst-dörne, n. ett gröfre tillhugget
trästycke, hvars vinkel passas in uti urholkningen på
väggen, kallad risst, m. Ög. (Ydre h.). Fsv.
dyrni, n. dörrpost. VGL. S.F.S. 7, 120.
"Sampson vmgrep badha porthana mz theris dyrner
oc laasom".
Dörning, f. en på ända stående stock, som
med en kant inhugges i kinnings ändarne på
fönster- och dörröppningar. Nk.
Dörrfång, m. dörrkarm. S. Sk. D.
dørfang.
Dörr-geritt, m. i. q. dörrfång. Sk. (Ox.).
Dörrklä, n. dörrkläde; en handduk af 4
eller 5 alnars längd och en half alns bredd,
hvilken fordom hängde dubbel på väggen nära
dörren. Dls.
Dörrvippa, f. eg. utsotssprång; utsot. Kl., öl.
Döravippa, f. Jtl. Jfr vippa.
DURA 1, v. n. 1 1) slumra in för en stund,
småsofva, inslumra för en kort stund. Öl., fl.
(Borgå s:n). Duur (ipf. -rä). Vb. Dura te, id.
Sm., kl., sk., hl., bl. Dura in, id. Hl., bl. Dura te,
lura te, id. S. Sk. Lura. Dl.; 2) dura å, v. n.
a) dåna, domna. "Han fikk ett slag så han dura
å". Vb.—sk. Dola å, id. Bl.; b) afsomna, dö. Kl.
Fn. dúra, v. n. småsofva; swz. dauren, id.
(Stalder 1, 273); lat. dormire; skr. drai, att sofva.
Dur, m. kort slummer. Vb. Fn, dúr, m. id.
Durig, adj. småsömnig, dåsig. "Han står så
durig". Vm. Duri. Mp. Lurun, id. Dl. (Mora).
Dursken, adj. nedstämd, vid dåligt lynne.
Ög. (Ydre). Dorsli, adj. nedstämd till lynnet,
overksam, hängsjuk: grufsam. Vb. (Ume).
DURA 2, v. u. 1 1) räcka, vara, vara ihållig,
ihärdig. Dura ut. "Han durar ej länge ut
dermed". Vl. Dura, döura, dur (ipf. o. sup. duura),
id. Fl. (Öb.). Durerä, v. n. uthärda; stå på sig.
Mp.; 2) dura å supa, långsamt småsupa. Sdm.
Mht. dûren, tûren, räcka, vara, hålla stånd. (Ben.
1, 406); ns. duren, düren. (Schütze 1, 272); düren.
(Schütze 1, 47. B. W. B. 1, 274); nht. dauern, id.;
af lat. durare, v. a. o. n. a) eg. göra hård, härda
(af durus, adj. hård); b) fortfara, räcka; it.
durare, v. n. vara, räcka; roman. durar (Raynouard
3, 89); ffris. duria (Richthofen, 696); e. to dure;
holl. duren; d. ture, fremture; jfr gr. δηρός,
adj. lång, länge varande; δηρόν, adv. länge.
Dursam, döursam, adj. uthållig, stark.
"Dursam häst", en häst, som icke hastigt tröttnar.
Fl. (Ingo i Nl., Nerpes i Öb.).
DURÁN(D), f. randig linneväf, linnetyg med blå
botten och hvita ränder; stundom anbringas blå
fläckar på de hvita ränderna. Hs. (Hogdal, Db.).
Duránsväv, m. id. Hs. (Db., Bj.).
DURANTÉR (ipf. och sup. -èrä); v. n. lefva
oordentligt, öfva dryckenskap. Vb. (Löfånger).
DURK 1. m. dufhane. Sk., hl., bl. m. fl. D.
durik; fn. dúrlki; nht. taubert, täuberich, (dial.
tubbert), id.
DURK 2, adv. 1) lätteligen, fullkomligen. "Gå
durk", lätteligen gå för sig. Vl., sdm.; 2) alldeles.
"Dä ä durk omöjligt". Sdm. (Selö), bl. "Ji jär
durkbleut", jag är genomvåt. "Hä jär durkä
sanninga", det är rena sanningen. Vb. Durk-blöt,
id. Mp. Nht. durch. S. durt.
DURRADÄ, s. dur 4.
DURRÄ, v. n. 1 starkt brumma eller surra. G.
Dorr (ipf. -rä), v. n. dona, dundra: om forsar som
höras på afstånd. Nb. (Ö. Cal.). Dorr el. döörr
(ipf. och sup. -rrä), v. n. a) id.; b) ljudeligen
darra, skakas. "Hä dörrä då’n köl ti frus’n jola",
det darrade ljudeligen, då han körde på tillfrusna
marken. "Hä dörrä ti fensträ, då thorn gikk",
fönstret skakades, då åskan gick. Vb. Jfr dorrä.
DURT, durrt, adv. rakt alltigenom. G. Durt,
a) rakt; b) strax. Fl. (Öb.). Durt, alldeles. Vb).
Dort-över, adv. rakt öfver. Sk. (Harj.).
DURVA TE, durving, s. torva te.
DUS 1, adj. stilla, sedig. Sm. Bay., österr.
dus, adj. stilla, mild. (Schmeller 1, 402. Castelli,
118); d. taus, stilla; dus, n. stillhet, uppehåll i
storm eller oväder; fn. dús, n. id.; jfr swz., österr.
dusem, dusam, adj. stilla, tystlåten. (Stalder 1,
330, 331. Schmeller 1, 402). S. dusa.
DUS 2, n. don, susning, buller (af vatten eller
blåst). Vb. Gl. sv. dus, n. buller, brak. (K. Erik
XIV:s krön.); n. dus, m. stöt, slag; mht. doz, duz,
m. don, buller, af mht. diuzen, (dôz, duzzen,
gedozzen), v. n. dona, bullra; i synnerhet om
flytande vatten. (Ben. 1, 372, 373); fht. diuzan (ipf.
doz, pl. duzun), stridere. (Graff 5, 236). I fht.
har funnits ett förloradt starkt verbum diosan (dôs,
dusun), såsom man ser af dôsjan, v. a. corrumpere;
far-dôsjan, disperdere; mht. dôsen, tôsen; nht. tosen
och getöse. L. c. 3, 988. Jfr schwab., österr.
duseln, düsseln, v. a. slå, klappa, stöta. (Schmid,
150. Höfer 1, 171).
Duså, adj. gäll, klingande; om rösten. Åland.
DUS 3, adj. drucken. "Vara dus". Bl. Fsv.
dus, n. commissatio. (St. Rimkr. 211); d. daus,
id.: "leve i suus og duus"; tyska dial. dusen, v.
n.: "schwärmen, im taumel leben"; duseln, dosseln,
id.: "sie haben die ganze nacht durch gedosselt";
(Bock, Idiot, pruss. 9); ns. duselig, adj. berusad.
(Schambach, 52).
DUS 4, m. talet två, två ögon i tärningspel.
"Dus ess, trojadus, sexdus". Allm. Fn. daus, m.
id. "Ás ok daus", ess och dus. Sturl. 4, 46; d.
duus; fht., mht. dûs, m. (Graff 5, 229. Ben. 1,
406); nht. daus; e. deuce. Af gr. δύας, f.
tvåhet, dubbelhet; lat. dyas, talet två; ej af frans.
deux.
DUS 5, s. dust 1.
DUSA, v. n. 1 1) sofva sakta, slumra. Vm., vg.,
nk., fi. (Nl.), sm. "Dusa in", slumra in: 2) sofva
oroligt, hafva en feberaktig sömn. Nk.; 3) hvila
sig; till små barn, när de skola läggas i vaggan.
"Nu ska barnet dusa". Bl., sk. Dyssa, id. Sk.
"Dusa, dusa, lilla barn!" Sm. (Östbo). Fn. dúsa,
v. n. vara stilla, hvila sig, sitta stilla; mht.
dôsen, v. n. a) vara stilla; b) slumra. (Ben. 1, 386);
swz. duseln, dusseln, v. n. slumra, halfsofva.
(Stalder 1, 269, 331. Tobler, 159); bay. dusen,
dosen, id. (Schmeller 1, 401); tyrol. dôsen,
eindôsen, eindûsen. (Fromann, Mundarten 4, 344);
ns. dusken. (B. W. B. 1, 276): d. dial. dusme, id.
(Mlb., D.L. 88); n. dusa, v. n. uthvila sig, sitta
stilla; e. to doze, vara sömnig, S. dus 1. duska 2.
Dusa, f. vagga. Sk. (Ox.). Jfr rukka.
Dussa, v. a. 1 söfva. Sm., bl. m. fl.
DUSEN, adj. bedröfvad, modfäld, nedslagen,
nedstämd. Nb. (Cal.). Duslig. Hs. (Bjur.), hj.
Duseln. Hs. (Ljusdal). Swz. dusem, dusam, adj.
nedslagen, bedröfvad. (Stalder 1, 330, 331);
tûszig, id. (Tobler, 159); jfr mht. tûzen. v. n. stilla
sörja. (Gr., wb. 2, 810).
DUSKA 1, v. n. 1 regna smått och ihållande;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 20:02:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/dialektl/0136.html
