Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Återstår nu att omnämna trenne äldre
handskrifna uppteckningar om svenska
landskapsmål, hvilka förvaras i k. Vitterhets,
historie och Antiqvitets akademiens
boksamling och benäget lemnats till mitt
begagnande.
a) Ordbok öfver småländska landskapsspråket,
4:o, af J. J. Lagergren, häradsprost
och kyrkoherde i Tofteryd, hvilket
gäll han tillträdde år 1803. Han blef 1816
ledamot af götiska förbundet och började
kort derefter på J. [1] Adlerbeths uppmaning
sina noggranna och ganska utförliga
uppteckningar af småländska munarten, hvilka
innehålla mycket märkvärdiga ord, af
hvilka flera numera äro föråldrade eller hålla
på att ur bruket försvinna. Första samlingen
upptager 251 sidor, hvarefter följa
rättelser och tillägg sidd. 253—739.
Handskriften innehåller dessutom några
uppteckningar om munarten i Vestbo, Östbo och
Östra härader samt några smärre samlingar
till idioticon smolandicum af Tholander,
skolmästare i Solna.
b) Berättelse, afgifven till, Vitterh.,
Hist. och Ant. Akademien om provinsdialekten
uti Bohuslän år 1843, af Lennart
Åberg.
c) Berättelse till Vitterh., Hist. och
Antiqvitets Akademien om Gotlands ännu
qvarlefvande uråldriga folkspråk, afgifven
den 18 juli 1852 af P. A. Säve.
2. Ordförrådets insamling och ordnande.
Ordförrådet är dels af mig från folkets
mun upptecknadt, dels hemtadt ur de
samlingar, som af språkkunnige personer
blifvit gjorda, hvilka ordsamlingar till allra
största delen af mig under resor genom
hela fäderneslandet blifvit genomgångna. Förut
tryckta ordförteckningar hafva likaledes
på vederbörliga orter i tjenliga språktolkars
närvaro blifvit granskade och, der så
nödigt befunnits, rättade. De i svenska
munarterna uti Finland förekommande orden har
jag deremot ej sjelf haft tillfälle att
uppteckna, utan äro mig af personer, som
lefva bland folket derstädes och äro
fullkomligt bekanta med dervarande svenska
folkspråk välvilligt meddelade. Ordbokens titel
tillkännagifver att ordförrådet hörer till
allmogemålen. Om något ord, som förekommer
i svenska riksmålet, i munarterna har
ett mycket egendomligt uttal, eller genom
sina former, kön eller böjningar visar den
ålderdomliga prägeln, har jag ansett det
vara tjenligt att upptaga detsamma. Ajn
eller ejn (n. ajtt eller ejtt) är således t. ex.
anfördt för att visa den nära frändskapen
med de uråldriga tungorna, fornnord. einn
(n. eitt), moesogöt. ains, fornlat. oenus el.
oinus. Samma förhållande eger rum med
andra landskapsord, der tveljudet höres.
Dur, dyr, f. dörr, afviker syn- och
hörbarligen ej mycket från riksmålet, men
ådagalägger deremot huru troget folket bevarat
det gamla språkarfvet: fornsvenskan har
dur, dyr, fornnordiskan dur, dyr el. dyrr,
fornengelskan dur o. s. v. Utländska ord,
som onödigtvis göra vårt tungomål så
brokigt, användas stundom i folkspråket och
oftast mycket stympadt, men jag har ej
hållit för ändamålsenligt att öfverhufvud
derföre redogöra. Åtskilliga bland folket
öfliga personliga förnamn har jag deremot
ansett ej vara ur vägen att anföra.
Vidkommande anstötliga ord, hvilka i ordboken
äro upptagna, bör med Grimm anmärkas
att ordboken, om hon vill göra skäl för
sitt namn, är ej till för att förtiga orden,
utan för att framställa dem. Språkfrändskapen
är här särskilt i förvånande hög
grad i ögonen fallande. Tolkningen af
sådana ord äro dock vanligen på latin
framstäld. Af språkliga grunder har jag ej
kunnat undgå att upptaga åtskilliga ord,
som vid eder och bedyranden användas och
hvilka ofta äro af mycket hög ålder. Många
af våra uråldriga ortnamn fängsla med
rätta språkforskarens uppmärksamhet, hafva
derföre ej här förbigåtts, men jag beklagar
att jag ej varit i tillfälle att derom lemna
utförliga uppgifter.
Vid ordens ordnande och uppställning,
bör anmärkas att enär alla
munarterna äro skiftningar af ett och
samma mål har det icke ansetts tjenligt att
ordna ordförrådet efter de landskaper, hvari
det förekommer, utan uppställa detsamma
sålunda att den ordform, som mest närmar
sig fornspråket, blifvit satt i spetsen och
de andra derefter anförda. På detta sätt
är munarternas inbördes förhållande tydligt.
Om förhållandet varit sådant att något af
våra ålderdomligaste landskapsmål i alla
afseenden hade egt de renaste och med
fornspråket bäst öfverensstämmande formerna
i behåll, så hade det särskilt för
likformighetens skull varit mest passande att
ställa ett sådant landskapsmåls ord i
spetsen, men dels är detta icke fallet, dels
saknas i några af de äldsta folkspråken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
