Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjälp i nöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
Betagen såväl af öfverraskning som glädje - kanske
blandad med en smula falsk blygsel, så vanlig hos
unga militärer - fattade jag endast Lars Johans hand
och tryckte den.
»Se, så, då är ju den saken klar!» ropade denne,
»och hvad gästgifvarbyket anbelangar, så ska’ de nog
få sin skeppa full allihopa. Dä’ ä’ inte första
tjuf-knep, som de ha gjort, och jag känner nog släkten . . .
Men jag bor inte långt härifrå, och om herrn ville
hålla tillgodo i mitt hus för en dag eller två, så kan
vi vidare tala om allt det däringa.»
Jag mottog med tacksamhet hans tillbud, på
samma gång jag förklarade min förundran däröfver,
att han visade så mycken hjälpsamhet åt en alldeles
obekant människa.
»Åh, herre Gud, tala aldrig om sådant!» utropade
Lars Johan, »men jag ser, att min lilla Siri väntar
på oss. Om herrn tycker som jag, så lämna vi den
eländiga skjutsen här. Min kärra är bred nog, och
om Siri sätter sig i mitt knä, ska’ dä’ gå som en dans,
för jag tycker, att det är en riktig skam för herm att
kånka fram i ett tocket skatbo och med en töcken
luring, som den däringe. På köpet ä’ också skjutsaren
en spösliten hästskojare och tjuf, som en ung herre
icke gärna kan sitta bredvid, eller hur?»
Utan att afvakta mitt svar, gick nu den hederlige
Lars Johan till mitt obekvämliga åkdon och upplyfte
ur detsamma min kappsäck jämte öfriga persedlar på
sina starka axlar, hvarefter han sade till den
vedervärdige skjutsbonden, som tydligen såg ganska rädd
ut: »Herrn åker ma mej, ska’ jag säja dej, Häst-Olle,
och skjutspenningarna ska’ du få vid tinget, därför att
du begärde drickspenningar, som du så lite förtjänt -
adjö mä? dej!»
Utan att våga svara ett ord, vände den så kallade
Häst-Olle sin utmärglade kamp och satte af utför
backen. Först när han hunnit dess slut, kunde man
höra några grofva skällsord, åt hvilka likväl Lars Johan
endast skrattade, i det han sade: »Nå, nå, jag
träffar väl den gunsti herrn en annan gång, och på
fästning ska’ han, det lofvar jag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
